Skillingtryck

Innan internet. Före Spotify.

Skillingtryck var visor man kunde köpa på lösblad. Som namnet avslöjar kostade de inte så mycket. Under vilken tidsperiod ett skillingtryck kostade just en skilling vet jag inte. Priset förändrades väl med tiden.

Det äldsta (bevarade) skillingtrycket är från år 1583 och heter En ny Wijse om een ädel och dygdesam Quinna i Rom. Men skillingtrycken var kanske vanligare under sjutton- och artonhundratalet då läskunnigheten blev mer utbredd och trycktekniken förbättrades och gjorde tryck billigare.

Oftast saknade visan upphovsman. Givetvis var det någon som skrivit den, men det angavs sällan. Upphovsrätten var inte uppfunnen och texterna spreds på olika sätt, förändrades och dök upp i olika landsändar med lokala skillnader.

Ofta handlade de om något som inträffat på riktigt. Lite som en nyhetsbevakning. Sanningshalten kanske det inte alltid var så noga med. Men mord, elände och skandaler var väl gångbara teman.

Ofta angavs det vilken (redan känd) melodi texten skulle sjungas på. Noter var dyrare att trycka och få läste sådana.

Även om de var billigt att bara köpa ett papper istället för en hel sångbok så hade de fattigaste sällan råd till sådan lyx. Därför spreds skillingtrycken även via muntlig tradition, vilket gjorde att de fick än större lokala särdrag.

Givetvis fanns det skillingtryck av skild kvalitet. Nu låter jag Sid Jansson sjunga och ge sina intryck av visan Det var en gång en gose.

Ett av de mest kända skillingtrycken kanske är den om Elvira Madigan och det öde som drabbade henne. Det har ju till och med gjorts film av ”skandalen” som slutade i två unga människors död. Min mormor sjöng den gärna för mig när jag var liten, men hon sjöng den på det språk som vi använde när andra inte skulle förstå.

Sodevorgerlideviga sadevaker hädevända

Sodevom rodevomaner fydevylla kadevan

Sodevorgerlidevigast ädevär dock dedevenna 

Odevom Edevelvira Madevadigadevan

Vad språket kallas vet jag inte. Det är varken rövar- eller fikonspråket och mormor sjöng den inte fullt ut på språket. Endast vissa stavelser ändrades så att den fortfarande gick att sjunga på rätt melodi. Enligt utsago har denna visa en upphovsman: J.L.Saxon. Här sjungs Elvira Madigan av Sven-Bertil som gör det på förståelig svenska.

Elvira

Det första skillingtryck jag hörde som barn – förutom de mormor sjöng – var Lincolnvisan som jag fick på en vinylsingel. Den handlar om mordet på Abraham Lincoln. Lars ”Frosse” Frosterud som var general för visfestivalen i Västervik sjunger här tillsammans med Hootenanny Singers. Jag tycker det är så roligt att man i texten kallar presidenten för Hans Majestät Kungen av nordliga Amerika.

En annan av de mest kända skillingtrycken måste ändå vara Sinclairvisan. Hur stort det pappersarket var vet jag inte, men nittio verser finns det. Denna text ska sjungas på den välkända dansmelodin Folie d’Espangne vilken spreds upp i Europa under 1500- och 1600-talen från Portugal och Spanien. Visan klassas som en propagandavisa och avhandlar mordet på den svenske diplomaten Malcolm Sinclair. Redan på den tiden lejde ryska staten mördare. Jag hittar inte en version med alla nittio verserna så vi får här nöja oss med utvalda verser när Sven-Bertil sjunger Sinclairvisan. Fullständig text finns här.

Många har använt La Folia att skriva egna texter på. Bellman gjorde Fredmans sång No 5b och Vreeswijk skrev Rörande vindriktningen på samma melodi, för att bara nämna två.

Under visvågen på 70-talet fick väl skillingtrycken en rännesans. Dels hade ju Sven-Bertil redan gjort sitt album ur vilket jag ovan saxat en del. Maritza Horn kom 1978 med plattan Jämmer & Elände och en ny generation fick upp ögonen för kulturskatten. Hemma lades vinylskivan ofta på skivtallriken även på 80-talet när mina döttrar upptäckte den. Äldsta dottern älskade att sjunga Lasarettsvisan för sin syster eftersom hon då alltid började storgråta – ja, så hemskt tyckte hon texten var. Trots att jag själv aldrig trott på gud eller spottat i glaset föredrog jag Drinkarflickans död, men även den ledde till tårar när den spelades. Både väckelse- och nykterhetsrörelsen fann i skillingtrycken ett viktigt verktyg att sprida sitt budskap med.

En mindre sorglig visa var annars Den bakvända visan. Om syftet med texten var något annat än att roa har kanske dolts av tidens tand, Vreeswijk gjorde hur som helst en egen variant på den: Bakvända visan 1973.

Vem som tjänade pengar på skillingtrycken kan nog variera. Givetvis var det förenat med en kostnad att låta trycka och försälja skillingtrycken och det var inte alltid det var upphovsmannen som gjorde det.

Om nu både väckelse- och nykterhetsrörelsen spred sitt budskap medelst så kallade ”uppbyggeliga visor” så fanns det även de som hyllade Bacchus och drev med bibelns innehåll. Jag har ju redan tidigare i denna lilla krönika berört Bellman. Han hade ju problem med att finansiera och få prenumeranter till sina sånger och epistlar. Hela sitt liv ville han ge ut dem i bokform och från början var det meningen att det skulle bli 100 epistlar i fyra delar. Därför är epistlarna No 25 och 50 så pampiga. Finaler helt enkelt. Nu blev det till slut bara 82 epistlar (och 65 sånger). Bellman gav, innan de utgåvorna publicerades, ut flera av dem som just skillingtryck. Exempel på sådana är det som sedermera skulle bli Fredmans Epistel No 30. Det mest kända av Bellmans skillingtryck torde dock vara Fredmans sång No 35 – Gubben Noak.

Som alltid när jag skriver om musik så slutar det med att jag hamnar i Bellmans värld. Det är helt och hållet min brist eller förtjänst – hur man nu vill se det. Jag avslutar därför nu – innan det blir för mycket Bellman.

/mazken