Kategori Dikter

Slår som skäggig tomtegubbe i glaset.
-Är ingen talare. Är ingen Lennart H. Är ingen Alf H. Bara Mats K.

Enebärsträden står här och där, en vid en. Har du sett? Ett och ett.
Kamraterna går på stigen två och två, då och då.
Kråkorna sätter sig på soptunnan, tre och tre, krää, krää och kräk.
Kvadraterna är kantiga, spetsiga i hörnen, fyra och fyra. Kvadratmetrarna är dyra, dyra.
Händerna har smutsiga fingrar, fem och fem. I kläm, vill hem.
Tuppen tänker bara på sex och sex, äggen kläcks och kläcks.
Du, du, hon, hen, han, du och du. Nu är ni sju.
Snön ska du sko...

(två nätters drömmar & långtida minnen på samma tallrik)

I vår hyreslägenhet berättar Bergman på besök om livet och döden.
Berättar om Bibi, hånar Harriet och låter Liv utvandra med Troell.
Intressant, men jag behöver en kaffepaus.
Springer två trappor upp till grannen. Hon har papiljotter.
Tillbaka sitter Bergman fortfarande kvar.
Nu vevar han en filmprojektor gjord av färgglada plastdelar.
Han visar film från sin Amerikaresa på 40-talet,
sen Helan och Halvan utan ljud.

Klädd i sjuttiotalsponcho på dammiga vägar och fält.
På väg till musikfestivalen.
Nästan nyfödda R...

– improvisation på ett svart tema, med kulörta variationer

Efter en lång tids rikedom har den rike insomnat.
Efter en tämligen kort tids kvävning,
orsakad av fylla och utsvävning.
Efter en mycket kort sekunds olycka har den olycklige avlidit.
Ögonblickligen.
Efter en lång tids sugande på ramarna,
har den fattige gett upp, sett upp
mot himlen och önskat sig dit.

Det var som igår.
Hennes bana var svår.
Modern vakade vid hennes bår.
I år blir ingen vår.
Sibyllorna spår, pengarna rår.
Det är en sjukdom som går.
Ur skrymslen och vrår.
Vart hon än går, han stilla står.
Människ...

A wanderlust courses through my veins,
pride hangs heavy on my shoulders as I sign up,
and here I am crouched in a quagmire.
Fear like quicksand comes in waves
swallowing me whole.

A pulse in my eye twitches
mimicking the convulsing body to my right
which spews blood in great magenta pools,
congealing with the rancid water
swelling our feet and our eyes
to bulbous proportions.

Rifle fire peppers the bodies
carefully hauled, stacked and left on the parapet,
their eyes stolen by scavenging crows.
Surreal throaty echoes boom eerily back,
voices from the dead hitchhiking
on the resounding ricochet...

She
She is like thrown confettti,
snagged in crevices and dents tumbled, ravaged and wild.
Flung by a troublesome wind.
Her colours seep bleeding now laying underfoot,
sodden in droplets captured by the etched inscriptions,
inscribed in the stone cold slabs.
Her velveteen voice unknown,
her name a wisper unrecognised.
Yet she shrill of her dormant infant cries resound and echo undulating,
pulsating forever in the ears of the living,
as though the grass with dewy eyes they softly tread…

A poem about Elspeth Alice Stewart, who was born in the village of Lochinver, Scotland on the 1st March 1722 ...