Recension av Säkert!s album Däggdjur, lördagen den 25 februari 2017.
Länge tyckte jag att Annika Norlin i min smak var alltför kantig i sitt sångsätt, kubistisk om man ska använda en konstriktning. Jag föredrog mjukare linjer, gärna med starka färger och en stadig rytm, men mjukare och slingrigare. Som på surrealistiska tavlor ungefär. Har dock vant mig vid Norlins kubism, kanske har hon också delvis blivit mjukare, så föränderlig och spännande hon blivit i sin musik och sitt låtskrivande på sistone. Nu har albumet Däggdjur kommit, och minnsann kan inte innehållet i texterna kallas surrealistiskt!? Små fragment från vardagen och de små upplevelserna har fogats ihop i ett drömlikt collage.
Precis som i drömmarna kommer det allra mest privata och personliga fram, det som annars anses smått blir stort, de stora sakerna krymper och dessa ”förvrängningar” av verkligheten känns helt naturliga.
På de tolv spåren på Däggdjur har Annika Norlin dessutom bjudit in ett antal andra artister som bidrar både som instrumentalister och vokalt, vilket gör det hela ännu mer intressant. På öppningslåten Allting flyter (om småpratets tråkighet och ytligheten jämfört med det djupa) hör man förutom Annikas även Frida Johanssons (känd från Kraja och Väärt bl a) och Lovisa Nyströms (Two White Horses) röster.
Redan andra låten dyker ner i det där djupet. Funky Nassau är min favorit på den här skivan. Ypperlig sång av Ola Klüft (The Perishers) om hur livet efter döden skulle kunna upplevas. Amy Winehouse åter frisk på en scen med helt ny musik, övergivenheten på en festival full med människor förvandlas till gemenskap och varma återseenden. Gillar också det enkla kompet i låten.
Protestlåten mot stressen och effektiviteten är Snooza. Här sjunger Annika själv om de korta, ordlösa, stilla stunderna som skulle behöva dokumenteras på något sätt. Som en påminnelse om att de är minst lika värdefulla som det ständiga stressandet och optimeringstänkandet i ekonomismens tidsålder. Annikas korta, smattrande sångrader kontrasterar mot den avslappnade, svepande melodin.
Många röster hörs i Kommer hända. Förutom Norlin och tidigare nämnde Klüft även Arvid Andersson Ellis (från bandet Glesbygd’n), Martin Hanberg (Vapnet, Sibiria och Hospitalet), Lina Högström (Skator) och Henrik Oja (känd som Alhem Yttling i skelleftebandet Garp). När man känner att den där livslusten blommar och man anar att man snart kommer att tappa kontrollen och däggdjuret tar kommandot över det kyliga resonerandet.
Ännu fler röster på Inte jag heller. Nio sångare, bl a Alina Björkén, Janinne Sandström (båda från Könsförrädare), Jakob Nyström (Isolation Years och Two White Horses) och Emil Svanängen (kanske mer känd som Loney Dear). Sången för alla som känner sig annorlunda och udda. För dem som känner sig som marken som arkeologer gräver i och där folk ”köper kängor och går runt i dig”. Sorgsen att känna sig utanför och ensam, glad att vara unik.
Dian Fossey (syftande på zoologen) är titeln på låten där någon ligger och föder barn till en namngiven person. Barnmorskans kommentar som tydliggör föderskans kändisskap. ”Har alltid velat känna ingenting” är väl viljan att känna fast mark under fötterna när livet känslomässigt blir alltför bergochdalbanigt. Ett eget barn öppnar ändå ens ögon och man ser knoppar på nytt men också fallande löv. Att man själv blir mindre viktig och viktlösare, lättare i sitt ego.
Lina Högström sjunger i Tjacket. Drogen som etiketterats OVISSHET gör hoppet om att något mindre troligt skulle kunna hända, mera troligt. Känns som ett klotter eller en dagboksanteckning.
Jakob Hellman stiger fram till mikrofonen tillsammans med Annika på åttonde spåret, Stilla utan hat. Reverb är en i efterhand pålagd efterklang, ett eko som känns som deja vu. En slags likgiltighet sprider sig här, och en längtan till att vara nära den som verkligen betyder något, personen som nu är förlorad. Först hat, sen stilla utan hat, en mjuk granat.
Den gradvisa förändring som påverkar oss alla, ”inte som en slägga, utan som en svagt upplutande backe”. Åldrandet som vi i ungdomen trodde oss kunna ”segla förbi”, så småningom, när den tiden och den sorgen närmade sig. Backen upp där mjölkbord, postlådor och avtagsskogsvägar skyltats med försentpåminnelser: ”försent att bli dansare, försent att bli konsertcellister”, försent att ”lyfta som gaseller över hoppgropssanden” (inom parantes gottar jag mig åt den underbara sammanskrivningen av försent, som en försynt protest mot särskrivningseländet). Man stänger fönstret, låser dörren och öppnar bara om någon knackar på. Vårbuffén där det fanns allt att välja på, har bara några få rätter kvar. Det ska hända dig med, försäkrar Alina, Frida, Annika, Jakob, Henrik och Janinne med sina röster.
Peter Nygrens trombon och Malin Silbo Ohlssons flygelhorn och trumpet blåser iväg oss söderut, till Almunecar, där en ren, städad skilsmässa ska äga rum. Lovisa Nyström sjunger skilsmässosången.
Några bleka fotografier från barndomens gränsland till tonåren. Gränslandet där bästa kompisen, som alltid gick före, tog en annan väg och du stannade kvar i Grottorna där väggarna rasade in. Tidsmarkörerna har fästs med säkerhetsnålar på de fläckiga Dobberjeansen.
Trots tvivel på livslång kärlek , finns en tro på pulsen i kroppen. Trasighetslagarna är bara myter. Pusslet kan aldrig bli komplett. Men någonstans finns säkert en pusselbits nederdel som passar precis i min pusselbits vänstersida. Åtminstone med en liten anpassning, en inpassning med morakniv, fil och sandpapper, en Modifiering.
Om jag med två ord skulle sammanfatta Däggdjur, skulle det bli ”naken närhet”. Det slår mig att trots att Annika Norlins en aning mekaniska sångsätt riskerar att bli enahanda i längden, blir den här plattan rikare och mer omväxlande än vad jag förväntat mig. Variation på melodierna och olika arrangemang från låt till låt bidrar till detta. Varje låt får liksom sin egen personlighet och sitt eget uttryck, även om man givetvis ser att alla tolv är syskon. Annika Norlins erfarenheter på många olika områden i livet är förstås också en fördel i sammanhanget, vilket avspeglar sig i texterna. Många olika röster hjälps dessutom åt att gestalta låtarna. Allt detta sammantaget gör att skivan mer blir en pjäs i många akter i olika miljöer, än en monolog av en kubistartist på en umepub.
Mats Klasson
Lämna en replik