Mitt minne 7 februari 2015

7 februari 2015

Mitt visminne
I den förra omgången av Mitt minne skrev jag den 16 mars 2013 om ett visminne från Västervik. Givetvis har jag fler minnen både från Västervik och andra ställen. Nu flyttar vi oss tillbaka till maj 1972 och den kungliga Djurgården i Stockholm.

YTF – Yrkestrubadurernas förening är rätt nygrundat och man har bestämt sig för att årligen anordna en visfestival på Gröna Lund. Visvågen var stor i Sverige och trubadurer dök upp från ingenstans. Vissa lyckades etablera sig och andra försvann fort ner i glömska. Men nu gällde det att kraftsamla eftersom fyra kvällar skulle fyllas med artister. Alla de etablerade slöt upp. Eftersom YTF bara var ett år gammalt så fanns engagemanget kvar. Nästan som en nybyggaranda.

Själv var jag bara 16 år och gick mitt första år på yrkesskolan – men denna festival ville jag ju inte missa – på hemmaplan och allt. Så jag begav mig direkt efter skolan ut till Djurgården. 50-kort på SL hade jag ju via skolan (tänk att det bara kostade 50 spänn en gång i världen). Jag hade ju inte någon direkt ekonomi att tala om på den tiden. Så jag skulle få klara mig på en sparad tia. Den gamla sedeln med Gustaf VI på.

Det var nämligen så uträknat att entréavgiften till ”Grönan” var bara 3:50 på eftermiddagen men höjdes till 6:- när det närmade sig uppträdanden på stora scenen. Detta innebar ju att jag hade 6:50 kvar vilket skulle räcka precis till en mellanöl. Nu hade jag ju inte riktigt åldern inne för att köpa öl på krogen – men jag visste sedan tidigare att på krogen Carl Michael – som då låg precis bakom lilla scenen – var de inte så noga med att kolla ålder på sina gäster.

Väl inkommen på området vidtog en lång väntan eftersom festivalen inte skulle börja förrän framåt kvällen. Så jag släntrade väl runt och satt mest på någon bänk och lät tiden gå. Det var nåt uppträdande för barn på lilla scenen så jag satte mig så småningom på marken lutad mot ett träd och tittade slött på detta. Nog slumrade jag väl till lite men väcktes abrupt av en nitisk vakt med kortklippt militärfrisyr och poliskomplex (den 16-åriges anmärkning). Den här slyngeln skulle kastas ut. Säkert var han hippie och knarkare, inte spenderade han några pengar heller. Egentligen hade han nog skäl att tro det trots att det var fel. Jag var väl inte så speciellt vårdat på den tiden (heller). Så trots mina protester blev jag med våld lotsad ut genom en byggnad och utkastad via någon bakdörr ut i en gränd mot Djurgårdsstaden. Nu kände jag mig helt felbehandlad och var väldigt upprörd. Jag var ju varken berusad eller påtänd – bara lite fattig och hippieartad. Uppriven begav jag mig till polisstationen vid Allmänna Gränd för att framföra mina klagomål och berätta om hur fel jag blivit behandlad trots att jag ju betalat full entré. Konstapeln kunde väl inte bry sig mindre om detta, i mitt tycke, flagranta brott. Jag blev upplyst om att Gröna Lund var ett privat etablissemang och de bestämde själva om vilka som var välkomna eller inte. När jag försökte protestera fick jag veta att om jag inte genast gav mig av skulle jag få tillbringa kvällen i fyllecellen för störande av ordningen. Jag fick böja mig för övermakten och lomma därifrån med ogjort ärende.

”Medborgare, bönder och statstjänstemän,
vilken tur att det finns poliser
som håller ett öga på befolkningen
och löser inhemska kriser.
Med sablar och batonger
griper dom in alla gånger
och löser inhemska kriser”
Cornelis Vreeswijk

Nu gällde det att åter komma in på Gröna Lund. Inte tusan ville jag ta av ölpengarna heller. Dessutom hade klockan gått så pass långt att entrépriset nu var höjt till just 6:-. Jag började gå runt för att försöka vigga någon spänn här och var av den allt mer tilltagande besöksträngseln utanför vändkorsen. Det gick trögt men några mynt fick jag allt ihop. Det skulle nog lösa sig om jag var idog. Jag tänkte pröva lyckan också borta vid Skansens biljettkassa. Men när jag kom runt hörnet på ”Grönan” så såg jag att man höll på att lasta in prylar vid varuintaget – en lastbil stod vid ett par stora öppna trägrindar. Där innanför öppnade sig området utan något mellan mig och härligheten. Vid lastbilen som höll på att lasta in ljudanläggningar, högtalare och instrument, träffade jag på Bengt Sändh som verkade organisera arbetet. Jag slog mig i slang med honom och erbjöd mig att hjälpa till. Det var ju inga problem alls. Medan vi kånkade på högtalare och mikrofonstativ förklarade jag min belägenhet för den oborstade trubaduren och han tog ju givetvis mitt parti mot maktens lakejer – så efter fullgjort arbete gick vi tillsammans bort mot krogen Carl Michael. Nu gällde det ju bara att hålla sig undan för den där nitiske vakten. Men nog kände jag mig lite tryggare i sällskap med en medlem i YTF. Vi beställde oss varsin öl och satte oss hos Bernt Staf och Lasse Göransson som redan var på plats. Som den främmande fågel jag var i sällskapet så höll jag mig väl rätt tyst och lyssnade mest på samtalet. Gitarrer fanns med och vissa stämde eller provade någon liten melodi. Vid ett bord lite längre bort satt Cornelis ensam över en bira och läste en bok. Bengt var på strålande humör och pladdrade på och bjöd dessutom undertecknad på ett par extra öl. När det inte var allt för långt kvar till själva festivalen skulle börja så anslöt även Fred Åkerström och Nisse Gustavsson. Fred skred fram som en kung och morsade glatt på sina vänner. Helt nykter var han inte – men det var väl ingen vid bordet längre. Cornelis verkade inte kontaktbar varpå Fred tog fram guran, sneglade bort mot holländaren och stämde upp Grimasch om morgonen. En sådan version hade aldrig hörts förut och det blev i övrigt knäpptyst på krogen. Även Cornelis tittade upp och lyssnade intresserat. Freds mjukaste stämma smekte orden – men ändå med en styrka som säkert förde utanför lokalens väggar. Här skulle man ju haft en inspelningsmöjlighet, tänkte jag. När sista ackordet klingat ut och applåderna rev i väggarna, kom Cornelis fram och tog Fred i handen med orden: ”Förbannat bra!”.

Det var dags att dra sig ner mot stora scenen för klockan var slagen. Den nitiske vakten passerade vi nära inpå – men han vågade väl sig inte på fler utkastningsförsök när jag var i sällskap med sådana storheter. Festivalen fick jag sedan avnjuta längst fram på VIP-platserna där artisternas vänner och släktingar satt. Ölen hade satt sina spår så minnet av själva framträdandena är väldigt luddigt. Men den stora behållningen för kvällen var ändå Freds tolkning av Vreeswijks mästerverk.

Det minnet känns gott att ha.

/mazken