Recension av Ethel Hedströms bok Det började med barnet (på Lange förlag)
Under sommaren har jag läst Ethel Hedströms debutroman som handlar om tre kvinnor ur tre generationer i samma släkt. Karin, hennes mamma Edith och hennes farmor Karolina. Om man ser det i stort kan man kalla boken för en skildring av kvinnors liv under ett halvt sekel.
Gemensamt för alla tre kvinnorna är hur de hanterar sitt liv och sin utsatthet i ett mansdominerat samhälle. Hur de gör detta påverkas förstås av samtidens värderingar och vad som förväntas av dem av omgivningen. Men jag kan hos alla tre se att de på något sätt och i olika grad, upplever att de behandlas orättvist, med all rätt, bara för att de är kvinnor, och att de på olika sätt visar sitt missnöje. I några fall inte omedelbart, men till slut.
Man får också en god inblick i samhällsförhållandena och livet för ”vanligt folk” i Sverige från 1920-talet fram till slutet av 60-talet. Författaren använder mycket detaljer som gör miljöerna klara och levande. Vad man äter, hur man är klädd, vardagsgöromål, natur osv. Ett slags pointillism som gör att man kan titta närmare på minsta lilla detalj, men när man tar några steg tillbaks kan man också se helheten.
Ibland går jag vilse i dialogen och förstår inte vem som säger vad. Men i de allra flesta fallen kan man om man går tillbaks och läser noggrannare, klura ut vilken person som yttrar repliken. Fördelen med att inte hela tiden ange vem som pratar är förstås att samtalet känns mer direkt, som om man satt bredvid och hörde på. Hursomhelst framgår stämningen i samtalet och betydelsen av det oavsett hur det beskrivs.
På tal om detaljer, stack petimetern Petter i mig då upp sitt huvud och påpekade att Ring så spelar vi inte kan ha hörts i radion 1967, eftersom programmet hade sin premiär först 1968. Petter tillägger också att man knappast benämnde vpk:are för vänsterpartister på 60-talet. Det begreppet kom först när k:et försvann ur partinamnet. Men då drar jag Petter i örat så att han tvingas ta några steg tillbaka och då ser både han och jag helheten och att tidskänslan i berättelsen känns äkta.
Till en början får man lära känna de tre kvinnorna var för sig, i var sin tid. Men ju längre handlingen fortskrider sammanbinds deras liv och sambandet dem emellan blir allt klarare. Berättelsen är alltså inte kronologisk utan hoppar fram och tillbaks mellan olika år, personer och situationer. Till slut blir bilden allt klarare och man har lärt känna dem alla tre.
Hur boken slutar ska jag förstås inte avslöja, utom att det är lite av en ”klipphängare” där Karin berättar att hon vill avsluta första kapitlet av en reseberättelse med en ”klipphängare”. Eftersom Karin där fortfarande är ung och i början av sitt liv, kanske vi kan hoppas på någonslags fortsättning medan ån Hedströmmen hörs forsa i närheten, ännu långt in i framtiden.
Mats Klasson
Lämna en replik