Flyg tillsammans

Recension av Lars Winnerbäcks Hosianna

Det var en gång en bornholmssvensk som sade att någon hade sagt att i varje bok, oavsett hur fantastiskt bra eller uruselt dålig den är, så finns det en rad eller fras i den som är essensen, som är pärlan i boken. Har man funnit den, behöver man knappt leta mer. Sådana rader och fraser är det gott om i Lars Winnerbäcks texter. Bevingade ord som lyfter låtarna och ger oss både ett koncentrat och en överblick. Bevingade ord som flyger vidare. I slutet av denna recension låter jag Hosiannas bevingade ord landa på mitt skrivbord så att de kan snacka en stund med varandra, innan de far vidare i världen och framtiden.

Det var ett tag sen senast. Men när tiden får gå, kan frukterna mogna färdigt. Det har de gjort denna gång. Hosianna är en av Lars Winnerbäcks bästa skivor. Av skivans tio spår är de flesta helt nya. Av dem vi hört förr på konserter, föredrar jag faktiskt liveversionen av Utkast till ett brev. Den har blivit lite för luftig på skivan. Föredrar den tyngre och kompaktare konsertversionen. Däremot tycker jag inte Vem som helst blues blivit sämre i studion. När vi ändå är inne på hur det låter har jag generellt inga invändningar. Intressant och berikande med Thåströms gästsång på Gå med mig vart jag går. Han inte bara sätter sin prägel på låten, utan smittar även Winnerbäck att sjunga på thåströmskt vis, om än bara i någon mening och några ord.

Albumet börjar med en väderrapport från livets mittersta ö. Vi åkte aldrig ut till havet beskriver horisontfobi och rädsla för det öppna och oändliga. Det ges också en omvärdering av alla förutsättningar när livet stannat upp för en tid.

Gå med mig vart jag går ger ett desperat och gränsöverskridande uttryck. Både musikaliskt och textmässigt. Det är som om ett behov att säga ifrån på skarpen äntligen blir av. För att sortera ut kappvändare och opportunister, sortera in verkliga vänner. Eller bara att få känna sig fri att gå vart man vill, utan att behöva ta hänsyn till vad alla tycker.

Monsterteorin rör sig långsamt från låtskrivarens personliga perspektiv till din och min vidvinkel. En vidvinkel som inte är så vid som storebror vill låta oss tro. Övervakad kaka. Marknadsundersökt monstermat. Anpassning och utsuddning av jaget och den egna fria viljan uttrycks delvis också i Vem som helst blues. Nedslipning till normalitet. Ojämnheterna som sandpappras ner med tiden.

Det finns något hetsigt, otåligt och irriterat i Det gick inte. Det är klart att irritationen växer när ens planer och drömmar inte blir som man tänkt sig. Skolklockan är en mycket bra beskrivning av den kusliga och smygande högervridningen i Sverige från 70-talet och fram till nu, utan att det behövs viftas med röda plakat. Ideal som vridits från det solidariska och medmänskliga till växande klyftor, klaradigsjälvsamhälle och rasism. När rött sakta ilade sig, lilade sig till blått och brunt och sen svart.

När det skrivs brev från Högkvarteret Greta Garbo blir det en aning dyster lägesbeskrivning,  men med framtidsförhoppningar. Depressioner dykta med flytväst tar honom upp till ytan igen. Ensamhet med plats för tvåsamhet i tvårumshotell och med möjlighet till balkongodling.

Ett slags liv är kanske min favorit på Hosianna. Drömmar som andrum. Drömmar som flykt. Flykten som dröm. Rädslan för att mista, rädslan för stagnation, rädslan för döden. Allt detta sjunget med en smeksam melodi och en rytm som går i takt med min egen. I slutet får jag dock en märklig association. Detta mäktiga nynn har man nog inte hört sen Lee Hazlewoods svenska dagar.

Tomhet och egen otillräcklighet blåser det in i När det blåser från ditt håll. För övrigt fastnar jag för ett par (kanske oviktiga) detaljer. Kan tredje raden vara en blinkning till Håkan, månne? Stör mig också på t:et efter var i ”Alla frågar vart du är…” För mig betyder ”vart” riktning, i bästa fall. ”Var” är befintlighet och ”var” finns inte här. Ska det där extra-t:et vara en halvgömd pil som pekar någonstans? Jag tvivlar. Tror det är ett stockholmsbefintligt ”vart”.

Hur hon av klass och han av folket möttes i huvudstaden handlar titellåten. Slutna kretsar som det är svårt att ta sig in i.  Avstånden i det anonymtysta Stockholm. Två guppande båtar. Sprickorna som inte ens kärleken kan tjärtäta helt.

Som flygledare har jag nu fått ner alla Hosiannas bevingade ord på mitt skrivbord. Lyssna, kanske ni kan höra dem snacka med varandra.

Du för och jag följer
lätt som en holländsk vind

Tiden finns hela livet,
men inte livet hela tiden,
det gick inte.

Älskling, vi är bara tid som går

Du är ensamheten efter ett fiasko
Du är ensamheten efter en succé

När jag möter ensamheten i trappen
ska jag klä den i byxor och skor

Alla har en brokig historia
En eld man måste snudda vid kanten

Röda var orden, rött idealet
men vägen upp till himmelen blå

Häll upp mer av det röda
och säg att du vill ha mig

Jag tar en halv potatis
på den rikaste buffén

Vänd dig om och lär dig allt igen

Bana 1 till och med 10 får nu flygtillstånd. Ni kan lyfta! Flyg tillsammans i grupp. Håller ni er tätt ihop i v-formation blir det tryggare att flyga, än om var och en flyger för sig.

Mats Klasson