Ethel (s)kallar: Om att tillfälligt ha sin boplats i Portugal

ethel-skallar-bild_med-text1_600

Jag tänker tillbaka på de misstag vi gjorde och kulturkrockar vi råkade ut för i början av vår vistelse. Och fortfarande gör. Att komma till ett nytt land där man inte kan varken språk eller kultur blev trots allt lättare än vi anat.

 

Vi anlände till Nazaré i Portugal en onsdag kväll i början av oktober 2019. En helt vanlig kväll för många. Inte för oss. Vi bilade visserligen hit och hade under resan vant oss vid att prata och förstå andra språk, som tyska och engelska och lite franska. Och danska. Nej, inte danska. Det var besvärligast. Det var nämligen så att hotellets ägare snackade enbart jylländska och vi fattade faktiskt absolut ingenting. Löjligt kanske? De är faktiskt våra grannar. OK. Det var ett sidospår.

 

Portugal var det. Vi har temporärt slagit ner våra bopålar här. Sista mars 2020 börjar färden tillbaka till Sverige för sommarhalvåret och återkomma till Portugal till hösten. Ingen av oss pratar språket. Hemma i Sverige har vi deltagit i distanskurs (baskurs) i portugisiska, men inte på allvar. Vi, eller i alla fall jag, hade svårt, dåligt med motivationen. Med ens på plats måste vi göra oss förstådda. Ha kontakt med portugiser, handla, gå på krogen. Vara sociala på portugisiska. Ett lyxproblem, inte alls att jämföra med invandrare och flyktingar som kommer till Sverige och inte kan ett ord svenska. Trots det har vi fått en liten, liten bättre förståelse för känslan av utanförskap och irritation över att man inte hittar orden. Inga ord alls ibland. Man känner sig helt enkelt dum. Nu, efter drygt tre månader har vi kommit ett hack framåt. Vi kan hjälpligt göra oss förstådda. Fantastiskt.

 

Sen är det kulturen. I lägenheten vi hyr ekar våra röster. Klinkergolv, supertunna nylongardiner och inga mattor gör att när min man pratar och står tre meter ifrån mig hör jag bara ett ohörbart buller. Dålig belysning. Lampor i taket som ger ett kallt sken och i köket skuggar man sig själv när man lagar mat. Men en fin terrass och solen skiner på oss från klockan tolv till sex på kvällen. Och två badrum. Jalusin man kan dra ner över panoramafönstret gick sönder. Eller den var redan trasig när vi kom. Efter några veckor kom hantverkaren. Han drog och drog och drog i skärmen. Stenhårt. Han gick enbart på ren kraft. Min man ville använda 5:56, men mannen bara skakade på huvudet. Jag trodde hela alltet skulle ramla ner. Efter en dryg timme hade han lyckats, inte laga den, men nu funkar den hjälpligt. Om vi är försiktiga. Lite charmigt var det ändå när han slog ut med händerna och gjorde en grimas som om han menade ”se hur jag har det, sån’t här får jag leva med hela tiden”.

 

I livsmedelsaffären. Vi kollade städattiraljer och stod en stund och stirrade på redskapen. Så närmade sig en bastant äldre dam. Hon armbågade sig fram, ställde sig framför oss, tog tag i en sopkvast som hon liksom fäktade i luften med, alldeles för nära oss. Vi gick. Sen skrattade vi. Nästa punkt på listan. Mjölk. Var är mjölken? Vi frågade en dam. Hon sken upp. Sa något, vinkade åt oss att följa med. Genom hela den stora butiken. Visade var mjölken fanns. Hon såg stolt ut. Det visade sig vara konserverad mjölk. Nästan alla här köper den. Hållbar sex månader framåt. Efter någon månad insåg vi att det faktiskt fanns färsk mjölk att köpa, men att man måste fråga efter den. Den lägger de inte ut i hyllorna. Jo, nu gör de det. Ibland.

Vårt intryck är att portugiser ofta ser bistra ut. Inga spontana leenden i livsmedelskön eller annars heller. Men när vi vågar ställa en fråga. Då ändras ansiktsuttrycket och de ser jätteglada ut att få hjälpa till. Alltid villiga att svara på en fråga. Ingen irritation över vår stapplande ”portugisiska”. De väntar tålmodigt eller försöker finna orden som vi inte hittar.

 

Till att börja med var vi oroliga över ekonomin. Skulle pengarna räcka? Men oron var obefogad. Att handla livsmedel här är mycket billigare än i Sverige. Det som kostar ungefär som hemma är bensin, teknik, schampo, tandkräm och liknande varor och lagrad ost (min förtjusning).

 

En sak dock, som är jobbig, är portugiser bakom ratten. Det verkar vara stört omöjligt att inte trampa spiken i ”durken” och köra ända fram till bilen framför, lägga sig ett par meter bakom och hetsa. Även när en bil närmar sig en rondell åker hornen ut på portugiser. Ingen, säger ingen, bromsar i rimlig tid. Gasen i botten och trampa hårt på bromsen först när fronten redan är inne i rondellen, vilket gör att vi varje gång hajar till och ropar ”ska du stanna, eller?” på ren göteborgska.

 

Julen tillbringades i en stad trettio mil härifrån, Viana do Castelo. Vi hade bokat hotellrum för tre nätter. Den 23 december anlände vi. Dagen efter, julafton, ville vi gå ut och äta middag. Kanske portugisisk julmat. Vi trodde att Portugal liksom andra katolska länder inte firade jul förrän på juldagen. Det visade sig att inte en enda krog var öppen. Innan vi sent omsider fattade detta, frågade vi restaurang efter restaurang.

 

”Har ni öppet ikväll?”
Ett förvånat ansikte med rynkad panna och därefter:
”Nej, verkligen inte!”
Som om det var det knäppaste de hört.

 

Det slutade med att vi åkte till den stora Supermercadon. Vi kom dit bara en liten stund innan de stängde klockan 18. Köpte några ostar, korv, bröd och kyckling, åkte till hotellet. Sen satt vi ensamma i hotellbaren (tomt överallt utom receptionisten som uppehöll sig bakom sin disk). Vin kunde vi beställa i baren, som tur var. Senare på kvällen blev det en promenad in till centrum av staden. Där var näst intill tomt. På håll hörde vi musik. Vi gick åt det hållet. På stora affärsgatan hördes en kör sjunga. Höga barnröster ur högtalare sjöng portugisiska julsånger. Hela långa gatan var upplyst som en tunnel gjord av ljus. Juleljusen flimrade, skimrade och glittrade. Julstämningen var total. Dagen efter åkte vi ”hem”. Om inga krogar var öppna på julafton var de inte det på juldagen, resonerade vi. Hemma fanns det ingredienser i kyl och frys för att göra en god middag. Inget var öppet i Nazaré heller, nämligen. Minst sagt en annorlunda jul. En som vi aldrig glömmer. Alla andra julaftnar har en tendens att flyta ihop.

 

Vi får dock medge att det säkerligen är likadant i Sverige på julafton. Få krogar öppna på kvällen. Allt stängt, i mindre städer åtminstone och Viana do Castelo har 36 750 invånare. Några tusen fler än Varberg, som exempel. Ingen storstad precis.

 

Om lite mindre än tre månader bär det av hem till Sverige igen. Undrar hur det ska bli?

 

Ethel Hedström

2 kommentarer till Ethel (s)kallar: Om att tillfälligt ha sin boplats i Portugal

  • Ulf Lundblad  säger:

    Trevligt att läsa om Er resa.
    Ni verkar ha det härligt! Passa på att njut för här är det mörkt och grått.
    God fortsättning… så syns vi till våren
    //Ulf

  • Annica Hedstrom Svensson  säger:

    Intressant. Jämför naturligtvis med våra erfarenheter från Cypern. En stor skillnad var naturligtvis språket.

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>