Ethel (s)kallar: Min misstro mot män med makt…

Min misstro mot män med makt… och kanske någon kvinna

Jag har sent omsider vaknat. Bättre sent än aldrig, heter det ju. Det handlar om något djupt mänskligt. Att vara en människa helt enkelt.

Under många år trodde jag att män med makt (det var ju bara män) hade en särdeles speciell begåvning, som hjälpt dem att komma så långt. Oftast inte bara långt, utan nästan så långt upp man kunde komma i hierarkin (inte riktigt ända upp om man tror på en gud). Jag är född på 1950-talet och skulle aldrig ens ha kommit på tanken att en kvinna kunde ha samma intellektuella status som en man. Det fanns inga kvinnliga förebilder. Jag trodde att de här männen hade en för mig ouppnåelig intelligens som jag aldrig i livet skulle kunna matcha. Det var som de var medlemmar i en egen exklusiv klubb eller som om de var av en egen människoart, män med makt. Alla hade en slags uniform. Mörk kostym, vit skjorta och randig (oftast) slips. Håret kammat i några tunna slingor ovanför pannan och gärna ett par glasögon vilande på näsan.

Jag såg på teve. På Aktuellt. De här männen pratade och diskuterade med allvarliga djupa röster om politik. Utan att höja röstläget. De var svåra att lyssna på. För mig var gruppen av män ett oidentifierbart lågmält och djupröstat sorl. De var för långt bortom min iakttagbara horisont. Men jag hade djup respekt ändå. I Sverige hade vi exempelvis Tage Erlander och Dag Hammarskjöld. Gunnar Hedlund och Gunnar Sträng. Pehr G Gyllenhammar och på senare tid Carl-Henrik Svanberg.

De behövde bara lägga rösten på den där, kanske inrepeterade, respektingivande nivån, placera en fast blick mot kameran och med strama läppar börja prata. Förbehållslöst förvandlades de till auktoriteter. Det var inte så viktigt vad de sa. Fast en gång uppmärksammades Svanbergs uttalande särskilt mycket. Den gången hörde jag tydligt vad som sades.
”We care about the small people.”
Jag tänkte att en person som är styrelseordförande i BP (British Petroleum). Om man inte behöver vara bättre på att tala engelska … då …

Vid det här tillfället med Svanberg, det var inte så länge sen, hade jag redan börjat lyssna bättre. Och upptäckt fler och fler skavanker hos män med pondus. Saker som kliade och skavde.

Martin Luther King var faktiskt en man jag högaktade. Han såg förstås inte ut som den gängse bilden av en man med makt. Men det hade han. Han var en person som kämpade för alla människors lika rättigheter. En man med en stark utstrålning och som talade varmt om respekten för medmänniskan. Men han brast själv i omtanken om sin fru. Om det jag har läst är sant. Egentligen hoppas jag att det är fejkad historia. Kanske var det bara dåvarande FBI-chefen J Edgar Hoover som hittade på Kings otroheter för att chikanera honom. I så fall var det förstås oförlåtligt, men inte den enda dumheten Hoover gjorde. Han var nog en ovanligt korkad och därmed farlig man med makt.

Alltså, desillusionerna jag upplevde blev fler och fler, uppenbarade sig som i en lång snabbflytande ström. Jag såg en dokumentär om Bill Clinton för några år sedan. Om hans fredsamtal med Yasser Arafat. Jag betraktade hur han, med ett nöjt uttryck i ansiktet och med rosiga kinder, förklarade hur han lyckats komma så utmärkt bra överens med Arafat. Han berättade öppenhjärtigt om hur samtalen fortskred. I den stunden gick det upp för mig. Vem som helst skulle utan svårighet ha klarat det precis lika bra som Clinton. Det var inget särpräglat eller högre stående samtal. Bara en vanlig dialog mellan två individer. Två människor. I samma dokumentär visades en sekvens när Clinton, Israels dåvarande premiärminister Ehud Barak och Arafat var väg att gå in till ett möte. Arafat och Barak såg snabbt till att Clinton gick först. Han försvann in. Därefter uppstod en slags lättare brottningsmatch om vem som skulle gå sen. Barak eller Arafat. Samtidigt som de skuffade på varandra skrattade bägge en aning generat. Var de på riktigt så barnsliga eller var det en maktdemonstration? Jag vet inte, men tyckte att beteendet tedde sig löjeväckande. För mig är det svårt att se att två kvinnor skulle bete sig på samma sätt. I alla fall två kvinnor med den maktpositionen. Och … tyvärr blev det ingen ljusning i Palestina/Israelkonflikten efter de samtalen. Heller.

Kvinnor med makt. Margaret Thatcher hade ett imponerande myndigt kroppsspråk. Men tyvärr hade hon nog ingen tanke på att vara solidarisk och försöka ändra på det faktum att hon var ensam kvinna bland alla män. Inget systerskap där. Hon gillade nog att i ensamt majestät sitta på tronen, högst upp. Fast vid närmare eftertanke, varför ställer jag högre krav på hennes lojalitet än på mäns?

Angela Merkel, däremot. Är hon ett undantag? Hon har lyckats, trots att hon är kvinna, bli respekterad av både kvinnor och män. Över hela världen talar man om Merkel som en person som uträttar mycket, en väldigt duglig person. En person med pondus. Men ändå lite vanlig, både i sin en aning bleka framtoning och i sin klädstil.

Min slutsats: Alla är bara vanliga normala (de flesta) människor, precis som jag. Möjligtvis med en förmåga att charma andra, med en speciell utstrålning som förför oss. En logisk följd av min insikt, blir att jag sent omsider insett att jag alltid, alltid måste var kritisk till det jag läser. Det jag ser och hör. Någon sanning finns inte där ute. Bara min egen tolkning.

Vad gäller Palestina/Israeltvisten, sätter jag nu mina förhoppningar till Herr Trumps svärson, som enligt vad presidenten själv sa i ett av sina svepande uttalanden nyligen, är fantastiskt bra på att förhandla.
”He is fantastic, wonderful”, sa Trump.
A piece of cake att ordna, lät det som. Så bra. Eller … förresten, nu verkar det som han fixar det hela helt själv. Bundis som han är med Benjamin Netanyahu, eller Bibi som Trump så familjärt kallar honom.

Ethel Hedström