Österifrån på landsvägen
(med sidovagnsmotorcykel)
-Jag är min själ en fågel. Precis som alla andra fåglar har jag ingen aning om vad människorna kallar mig. Nu följer jag nyfiket sidovagnsmotorcykelparet när de åker mot nordväst. Smyger in i utrymmet i sidovagnen där Vilhelm Lund ska ha sina fötter. Där slipper jag motvinden och där dämpas det dånande dönandet från maskinen något. Vilar mina vingar under färden.
De träffas på Brösarps station. Stina Blad kommer med sin sidovagnsmotorcykel från nordost. Vilhelm Lund kommer från Österlen, liftande sista biten.
-Det sägs att fröken Blad kände Siri von Essen?
-Jo, det är sant. Kände henne väl under en period. Hon var ju också skådespelerska. Även Agnes von Krusenstjerna var jag bekant med.
Vilhelm vet att Stina kommer från en helt annan tid, så han är glad att de har några gemensamma bekanta. Han känner sig genast tryggare med sitt nya sällskap.
-Herr Lund, varifrån kommer ni?
-Född i Stehag, studerade i Lund.
-Lund i Lund….
-Men närmast kommer jag från Kåseberga. Varje sommar deklamerar jag Österlings dikt vid Ales stenar. Ibland bara för mig själv, ibland för en mindre publik.
-Vilken fin tradition. Är själv ofta uppläsare av både poesi och prosa.
-Vet att ni är finlandssvenska och det hörs ju tydligt. Men har ni någon anknytning till den här delen av Skåne?
-Nja, i min ungdom utbildade jag mig till skådespelare i Köpenhamn och då reste jag över sundet ibland. Österlen har jag upptäckt senare. Nu närmast har jag precis besökt en skådespelarkamrat som bor i Blekinge.
-Kan jag få be fröken Blad om en sak?
-Bara jag kan uppfylla er önskan så.
-Kan ni framföra motorcykeln så pass sakta härifrån upp till Yngsjö, att jag slipper besväras av fartvinden?
-Jovisst, men varför bara till Yngsjö.
-Hos karossfabriken Heides i Yngsjö har jag beställt en strut, som jag tänkte hämta där.
-Strut?
-Ja, en luftstrut som man spänner fast på ansiktet så att ögonen skonas från fartvinden.
-Jag tror jag förstår. Visst kan jag ta det aktsamt härifrån till Yngsjö.
-Heides fabrik tillverkar främst karosser till husvagnar, bussar, brandbilar och liknande. Men de tillhandahåller och säljer även attiraljer och tillbehör till många olika motorfordon. Efter Yngsjö kan ni gasa på desto mer.
Herr Lund fortsätter:
-Ett underbart landskap, Österlen. Jag åt sillfrukost i Simrishamn idag och på vägen norrut fick jag tillfälle att träffa Fritiof i Kivik. Det var nästan så att jag fick lust att övertala honom att följa med nordväst. Men han avvärjde förslaget:
-Jag har inget träd i mig, sade Piraten på sitt hemlighetsfulla vis.
-Nej, just det. Det tänkte jag inte på, svarade jag.
-Rent praktiskt hade det heller inte fungerat med bara två platser på fordonet. Såvida fröken överhuvudtaget skulle velat ha haft en pirat bakom sig på motorcykeln.
-Som sagt, blev det ju inte aktuellt, för vår del. Piraten hade kanske dessutom blivit för otålig att åka så långsamt bakom mig den första sträckan. Tror det börjar bli dags att ge oss av, särskilt som det ska åkas långsamt de första två milen.
-Då åker vi då. Nordvästerut, mot eken! ropar Stina.
Uppe på sidovagnsmotorcykeln har Stina blicken framåt och Vilhelm dikten under armen. Stina med goggles och skinnhuva, Vilhelm utan, väntande på sin strut. Sakta, sakta rullar de ut från Brösarps station, norrut.
Efter Yngsjö gasar Stina på västerut. Vilhelm har fått sin luftstrut.
De passerar Everöds flygplats och Vä när de undvikande, söder om Kristianstad, tar sig vidare mot väster. Vid Önnestad får Stina syn på en kiosk. När hon stannat, vänder hon sig till Vilhelm.
-Nu vill jag också ha en strut, en glasstrut. Får jag bjuda er på en likadan?
-Jo, jag tackar. Gärna. Gott med ett uppehåll så man kan sträcka på benen.
Varsin stor glasstrut från Åhusglass avnjuts vid ett bord utanför kiosken.
I Vinslöv viftar Vilhelm ivrigt med armarna och Stina saktar in för att höra vad han vill.
-Jag måste ringa ett samtal. Det är bråttom. Låt oss leta upp en telefonkiosk.
När de hittar telefonkiosken vid järnvägsstationen ber Vilhelm:
-Fröken har möjligen inte några 25-öringar som jag kan låna?
-Jovisst.
Stina ser Vilhelm stå en bra stund inne i den kvadratiska kiosken med luren mot örat och prata, men hon hör inget.
Vilhelm berättar om telefonsamtalen när han återvänder till henne:
-Jag ringde det förgångna, det fördolda, det försvunna. Det var något jag glömt att säga. Pratade med några ungdomskamrater från Lund. Påminde varandra om våra då galna liv, med händelser och anekdoter. Sen talade jag med min mor, för henne ville jag berätta att jag var på väg mot eken. Hon gladdes åt det och sade åt mig, på mödrars vis, att jag skulle vara försiktig och ta väl hand om mig på färden. När jag nämnde sidovagnen jag åkte i, skrattade hon till och det värmde mitt inre. Det blev en 25-öring över, tack.
Stina får då lust att också berätta:
-Berättade tidigare om att jag besökt en skådespelarkollega i Blekinge, landskapet som verkligen är eklandskapet framför andra, påminner Stina.
-Ja?
-Då besökte jag också MITT förgångna. Ernst, som inte längre finns. Den tjocke, rödskäggige, bullrige, burduse Ernst välkomnade mig precis som förr, precis som om han glömt bort att han gått bort.
Bakom sin bullrighet hade han ett gott hjärta men han hade tidigt valt sin livsväg:
”Hellre ett kort gott liv än ett långt lidande liv bara för att göra livet ännu längre.” formulerade han sin väg.
Jag kunde i viss mån hålla med honom, även om jag nog drog i mina livstrådar så gott jag kunde med ett sunt, och ibland asketiskt, leverne, bara för att göra livet längre.
Sen pratade vi gamla minnen, åt en god måltid och drack gott, helt på Ernsts premisser.
”Hälsa ekarna!” hann Ernst uppmana mig, innan han häpet kom på: ”Visst fan, jag är ju död.”
Hans orangeskägg växte och täckte hela hans gestalt, blev glödgat av solljuset och uppslukades långsamt av detsamma.
Då förstod jag förstås att vårt återseendemöte var över, åtminstone för den här gången.
Stina fäller en tår och skrattar till ursäktande.
Vilhelm visar ett medlidande och förstående ansiktsuttryck.
Efter Vinslöv och Ignaberga, där kalkstensbrottet och Tykarpsgrottan ligger, styrs det söderut, söder om Finjasjön för att undvika staden norr om sjön.
Efter Skyrup och Mjölkalånga når de Tyringe.
-Här vistades Yngsjö-Heides fru sin sista tid i livet. Hon härstammar förresten från de trakter vi har som mål för denna färd, berättar Vilhelm ropande.
Stina nickar för att bekräfta att hon hört vad han sagt.
Norrut igen via Hörja och Röke. Efter Röke bär landsvägen telefontrådarna på stolpar (av ek) på sin norra sida.
-Vilken ovanlig syn, tänker Stina, sådana har jag inte sett sen min barndom.
Vilhelm noterar överhuvudtaget inte stolparna. De är ju mycket vanliga i hans tid.
Vid affären i Äljalt stannar de till igen.
Vilhelm:
-Jag har en bror som heter Axel. Han är läkare.
-Ni kommer från en välutbildad familj.
-Ja, vi hade förmånen att få studera, det är vi mycket tacksamma för.
-Bildningen är inte bara ett sätt att skaffa sig ett yrke, det är ju också ett sätt att få syn på världen, historien, sammanhangen. Okunniga människor blir lätta att påverka för diktatorer och extremister, att tillverka lydiga undersåtar utav. Det är därför sådana makthavare ofta motarbetar bildning, kunskap och vetenskap. Som ju kan leda till oberoende, tänkande och fria människor, vilka förstås inte alls passar i en diktatur, konstaterar Stina.
-Ja, den individuella friheten och kunskapstörsten är oerhört viktig i detta sammanhanget, håller Vilhelm med.
Stina tänker åter på Vilhelms ursprung mitt i Skåne.
-Ni som växt upp mitt i Skåne, var ni ofta vid havet? Hade ni en stor längtan att få se havet?
Vilhelm ser en vit akacia i asfalten på landsvägen och hans dikter stiger upp i honom. Han deklamerar:
-Icke gå till människorna och söka få veta om man har rätt att lefva. Gack till hafvet och heden och den djupa västanstormen.
Hafvet och skogen, luft, skyar, träd – allt säger ja till dig bland dem.
-Egen dikt, förmodar jag.
-Ja.
Han fortsätter dra upp ord från sina dikter:
-I drömmar träden stå. Det mörknar fort och skumt till afton ner.
Stina förstår innebörden och handlar därefter.
-Ja, det är hög tid att vi fortsätter färden, så att vi når fram till eken i tid.
När de nästan är framme möter de en omnibuss som är på väg österut. Sen svänger de in till vänster på en mindre grusväg. Det är dammigt på vägen. Två kvinnor och en man till fots passeras vid en bondgård. Uppför en backe, på ringlande väg. Vägen är som en ljusflod mellan mörka skogspartier på båda sidor. När det planar ut igen, är de framme på en öppen plats med ett par lador. De kör mellan dessa och fortsätter fram en bit, tills eken syns till höger på en öppen äng. Vid eken står en man och vid några ångande grytor. Rakt fram ligger ett par trötta män och vilar. Stina parkerar sidovagnsmotorcykeln under ett träd till vänster. Stina ser det inte, men Vilhelm gör henne uppmärksam på att det hänger en ung flicka i trädet i en fallskärm.
-Om hon inte varit blond, skulle jag trott att det var Elsa Andersson, den berömda aviatören från Strövelstorp som förolyckades ung.
-Det gjordes en film om Elsa, med Amanda Ooms i huvudrollen, också en kollega till mig.
-På så vis. Fröken får bjuda mig på den filmen på någon cinematograf, föreslår Vilhelm.
-Jag lovar, filmen är mycket sevärd.
Vilhelm deklamerar, fylld av stundens storhet:
-Vad är ljuvligare än den vita nordiska junimorgonhimlen! Hur många junimorgnar är där på ett människoliv? De äro ej så synnerligen svåra att räkna, – och allra minst dem man verkligen mött!
Han tillfogar en lovsång utan melodi till platsen dit de kommit. Något anpassad till dagen och miljön:
I den tysta middagsstunden
högt mot sommarljusa skyn
stiger lunden
slummerstilla för min syn;
trädens susning sakta klinga
fram sitt veka drömmeri,
andas, svinga
ut i ton och melodi.
Och ur hvarje lundens krona
i de ljusa löfvens gång
hör jag tona
samma högtidsfulla sång,
sång som djup och mäktig sväller
bränningstark från stam till stam,
sång som väller
vek ur hvita blomhvalf fram.
Medan öfver mig i ljusa
blomstertempels lätta loft
hymner susa
badande i ljummig doft,
Medan lunden kring mig höjer
sina kronors jämna sus,
knä jag böjer,
Skönhet, i ditt höga ljus.
På så sätt krockade/möttes Vilhelm Lunds gamla poesi med Avatar-Agnethas nyare sånger, vid eken, strax innan Kalle Eks mat serverades.
De båda motorcyklisterna slår sig ner bredvid sitt fordon och pustar ut. Innan Vilhelm tystnar, summerar han sin och Stinas resa så här:
De resa genom lifvet med sitt kära bagage, —
tro de, ja! Men det är bagaget som är ute och
reser — med dem.
-Tur att vårt bagage var minimalt. Då kunde vi styra över vår resa och själva bestämma vårt mål, ler Stina mot honom.
Mats Klasson
Fortsättning följer…
Lämna en replik