Treskiftet

Frasse Filur
Vinterskägget har han precis rakat av sig. Det vinterskägg som blir vitare eller gråare för varje vinter. Nu återstår bara en tunn välansad krans runt haka och underkäke, samt ett par polisonger, den ena längre än den andra. Håret är fortfarande långt, danhylanderlångt. Ansiktet är fårat, ögonen fortfarande skarpa, hörseln något sämre. Vid tystnad hör han ett jämnt sus. Denna relativa tystnad avnjuts allt oftare och uppskattas minst lika mycket som vilken slags musik som helst. Lika tyst som under det tysta 90-talet är det dock inte. Bilen har knappt varit ute ur garaget på hela vintern men nu ska Frasse Filur köra en runda. Han har någotslags ärende.

Han puttrar fram i sin gamla folkavagn, som är utrustad med soltak. Han har egentligen inget körkort.
”Men man har väl rattat både Ferguson och radiobil i sin ungdom och har man balanserat på cykelns två hjul, kan man väl balansera på fyra”, resonerar han.
Innan han fått upp farten lyssnar han på vårfåglarna. Vid 60-skyltarna strömmar Beatles, Hep Stars och Melina Mercouri ur bilradion, fast aldrig på en söndag. Förbi 70-skyltarna vid skolan är livet en fest och det knyts blodsband med Hägg, Hoola, Doors, Zamla och det rullas upp mot Kebnekaise.
När bilen når 80-skyltarna hostar den, det går allt tyngre. Så sakta att han ser Ebba gå i par med Berit som har en pistol i fickan. Djup purpurfärgad och svart kommer Zappa, blytunga Zeppelin och skära Floyd. Arjas Mikis och stumma Mike från öarna syns sväva uppe i luften bredvid B52:an.
Från Revo till Devo, från automatic till TC Matic, från Musse till Pigg, från dag till vag. Residerade hos pappa Ubu i Mörby som varit på Reeperbahn och avlossat sitt vapen, ratataaaa. Bow wow wow, där går Blondie och Chrissie. Stannar kvar i ljuset, räknar headsen till fyra, Adam är en myra. Sen blir det tyst. Folkan stannar.

Frasse får knuffa den ända fram till kommungränsen. Här har han aldrig varit. Som tur är kommer lifterskan Lisa och vet minsann hur man får igång en gammal Folka. Hon vill att de ska ta upp Lasse på vägen och det gör Frasse gärna. Vid Hedningarnas bro simmar Garmarna. Folk och rackare lockar in dem i fiolskogen. Där ligger en nyckelharpa på farstutrappen som de kan låsa upp stugdörren med.
Väl inne finns ett stort fönster som de kan öppna mot hela musikvärlden. Från den gröna ön hörs jig och reel. Söderut bortom Atlasbergen hörs tuaregernas ökenblues. Österut vevas filmkameror riktade mot dansande och sjungande bollywoodskor i färgglada kläder. Det påminner om tider då hippies fortfarande slapp hopen. I sydväst flyger kondorerna över Cumbia och Samba. På en ö i väst läppjar någon på en söt rom och cola, kallad Salsa. Zimmermann och Joan kommer på en motorcykel, bort från storstaden där Janis deppade i Chelseakvarteren. I en dal i de kanadensiska bergen finns ett kloster där Leo basar. Seeger och Sanders gycklar och ger hopp även i dårarnas land. I Dixielands Heartbreak Hotel heter portiern Pelvis. Han ber en skriva i gästboken medan han tar fram nyckeln till rum nummer 58. Han tipsar om att det i träskmarkerna ligger en skivbutik där man kan fynda.
Frasse beslutar sig för att promenera dit nästa dag.
Filuren i Frasse är på sitt bästa humör när han vaknar.

Frasse berättar:
”Istället för att informera mig om att sedeln jag betalade med var falsk, kommer den konflikträdda expediten rusande med mitt beställda glas röd hallonsaft. Nedstucken i glaset finns nu en pinne med en bomullstuss i änden som sugit upp vätskan och blivit rosafärgad. Hon utbrister andfådd:
– Det var tur att vi vid en analys upptäckte att saften var full av B-vitamin. Det hade kunnat gå galet om ni druckit den.
Jag borde förstås anat att 110-dollarsedeln inte var äkta eftersom den var prydd med en stiliserad teckning av Ville Vessla i raka linjer och spetsiga hörn signerad av en arkitekt . Men sedelpappret kändes äkta, tänker jag till mitt försvar.
Blev utan både hallonsaft, sedel och växel. Den beställda kakan nådde heller inte mitt bord.
Därför begav jag mig istället till träskmarken och butiken som sålde begagnade skivor, för att fynda….och sabotera…..”

Inne i butiken ser han bara en enda person bakom disken. Frasse vet inte att det är Malte-Urban Danielsson, en skivnörd som också spelar gitarr och sjunger i ett rockband. Hans farfar hade korvkiosk och pappan turnerade med en dansorkester.

Butiken domineras av vinylskivor, men det finns en cd-avdelning också som är lätt att hitta. Sabotören Frasse sätter sin plan i verket.
”Det räcker att man byter tre av skivorna med varandra. Ett treskift, helt enkelt. Men det måste vara så olika musikgenrer som möjligt så att chocken hos köparna blir maximal.”

Dansband och klassiskt väljs som yttergenrerna. Sen ska det vara något i mitten……världsmusik blir det. En färggrann cd i rött och blått med orden ”Salsa” och ”Samba” på får duga. I dansbandslådan, som inte är så stor, hittar han till synes gammal platta med Martys. Lådan med den klassiska musiken är inte så stor heller, men verkar vara välförsedd. En Beethoven-skiva med en frackklädd herre med fiol som huvud fångar Frasses blick. För att i lugn och ro kunna utföra treskiftet, beger han sig till neutral mark: den stora hårdrockshyllan. Med illusionsistskickliga fingrar byter han skivorna i de tre askarna med varandra och går sen lugnt tillbaks och lägger respektive ask i rätt låda. De skivor dessa askar innehåller ligger däremot fel, mycket fel. Sabotaget är apterat, nu är det bara att vänta på att de tre skivorna blir sålda. De tre explosionerna i form av lyssnarnas förvåning och ilska kommer inte att höras i butiken, men följderna av dem får nog Malte-Urban känna av så småningom när de arga köparna kommer tillbaks för att få rätt skiva i sina cd-askar.

Stefanzonskan

In i butiken fåxtråttar Stefanzonskan, Olles mamma. Hon letar efter något dansvänligt även om hon själv blivit alltför rund för annan kroppsrörelse än tumrullning. Längesen hon var i Malung. En av hennes väninnor sades säga att Stefanzonskan kanske en gång i tiden skulle kunna ha haft svaga drag av Christina L, om man var snäll. Blondinen Kikki D var hon absolut inte lik, för hon var ju brunett gubevars. Nämnda väninna var visst släkt med både Towa Carson och Ture Sventon. För far hennes kom från smedsläkt i Eskilstuna och gillade att ta sig ett järn. Mamman älskade semlor. Undrar om inte hennes farfar besökt sockerbagaren i San Remo i sin ungdom också? Men det kan hon inte svära på.

Numera jammar Stefanzonskan (eller heter det ”jamsar”?, flyger det plötsligt genom hennes huvud) med Jimmie och påstår att alla som bor söder om Trelleborg tillhör ett folk vars namn slutar på länningar. Hennes ögon svartnar när dessa nämns och den enda mörka hud som accepteras är solariebränna eller smink. Hon irriterar sig mer på tiggare än på de personer i kostym och slips som verkligen snor hennes pengar så sofistikerat att de inte ens behöver fingra på hennes börs. Dessa stöder hon istället både i tal och val, och anar alls inte att de grundlurat henne. Hon använder fortfarande ögonskugga, helst mörkblå. När hon lajkar sådana kosmetiska produkter hör hon inget skäll. Duvörat är tillslaget så hon hör bara kutter. Stefanzonskan bor i villa och lever i den fasta förvissningen att Gagarin var kosmetolog och Buzz Aldrin astrolog. Hon tror mångubben ger sken av att bjuda henne på ost vinromantiska höstkvällar. Zodiaken är hennes religion och hon själv vill vara född i Månskärans tecken, fast den inte existerar.

Hon tror att bildningen hittas på Instagram och att kunskapen kommer från Adam och Eva i Eddans lustgård, där även Black Adder kommer ifrån. De som i tidernas begynnelse, på medeltiden, alla bodde i Äppladalen utanför Orminge. Jules Verne har hon aldrig hört talas om (men kanske hon är bekant med Jules Sylwain?), men tror ändå att helvetet finns i närheten av jordens medelpunkt, dit en lång och djup hissfärd tar den som inte varit tillräckligt snäll. Därför undviker hon för säkerhets skull hissar, även om hon gillar deras mysiga muzak och intima atmosfär. De som inte hamnar i helvetet återföds som duvor, de som bringar budskapet om fred till himlen. Vindkraftverken är fula och kärnkraften ren. Avfall som inte syns, finns inte. Att klimatet blir varmare tycker hon bara är bra, för då slipper hon ju frysa. Det sägs att snön i nord-Polen smälter så att havsnivån höjs och vållar översvämningar. Men när hennes systers mans kollegas morbror var i Gdansk i februari såg han överhuvudtaget ingen snö alls där. Så han har tagit reda på fakta. Dessutom ligger ju den Stefanzonska villan på Observatorievägen, uppe på en liten kulle. Där ligger den höjd över alla eventuella vattennivåhöjningar. Det lilla röda huset med vita knutar är egentligen ett gammalt soldattorp med en liten trädgårdstäppa som Stefanzonskan gärna påtar i, eller tar en påtår i. Där finns också en överdimensonerad flaggstång med stor blågul flagga. Man kan nästan tro att det är en kolonilott men det odlas bara vackra blommor. Äts det till äventyrs grönsaker köpes dessa i butik. Efter skilsmässan och efter att ende sonen Olle flugit ut, behöver Stefanzonskan inte så mycket större hus eller tomt. Här kan hon längta efter att få sin ensamhet halverad, men helst inte förverkligad, för då måste hon ju överge den ljuvliga längtan.

I december varje år försöker Stefanzonskan tro på tomten, som sägs komma från norr om nordliga Amerikat, dragen av renar, medan hon själv bara är lite lätt dragen av renat, smaksatt med glögg. Nu letar hon alltså något dansvänligt….

Tuva Stefanzon hittar en gammal dansbandsskiva från 70-talet med Martys som på omslaget står i skogen, prydliga i sina rödvita kostymer. Gaga, Christina, Jåket, Kyzz, Towa och Ture.

När hon kommer hem lyssnar hon. Vad är det här för dansmusik? Låter exotiskt. Hon hittar ordet salsa på skivan. Hon googlar och får reda på att det är en dans från Kuba. Trodde det var en krydda. Men det låter salt, starkt och medryckande. Kanske, kanske hon ändå kan tänka sig öppna en liten dörr hos trelleborgstullen, så att åtminstone den dansvänliga salsan kan sippra in, och samban, och tangon och ersätta hambon med mambon…. Musiken kan låsa upp även tulldörrar.

Papsi Goya

In i butiken flyger Papsi Goya ljudlöst, i grön-gul-röd fjäderskrud, och sätter sig genast på kanten till världsmusiklådan.

Han skydde hyreskasernerna, styrde sig upp i skogen och hittade ett gammalt torp långt från alla naboar och fjärran från havshorisonter.

Målar ibland. Färgglatt. Grönt, gult, svart och rött går det åt mest av. Ungefär som Bengt Lindström men definitivt mer figurativt. Papsis kladd och kludd har faktiskt sålt en del. Ett par konsthandlare från Kivik respektive Brantevik köpte flertalet av hans tavlor för några år sen.

Papsi beskylldes för hylla Haile, rastastamfadern och den ende på den svarta kontinenten som stod emot kolinisatörerna. Haile utövade envälde istället för samvälde. Till slut insåg Papsi att det var som att välja mellan pasta och cola, och att han valt pastan.
Trots kännedom om och beundran för rastareligion vill Papsi på intet sätt betrakta sig som religiös. Hans inställning är att det enda liv som existerar är det som finns här och nu. På så sätt blir livet extra värdefullt när det bara existerar under en begränsad tid. Det eviga livet devalverar detta livsvärde och känns minst sagt tröttsamt att ta sig igenom, utan hopp om något slags avslut. Ibland får han panik av den tanken och anser att det där eviga livet kanske i själva verket är helvetet. Ett utstuderat djävulskap som till synes är paradiset, men som i sin längd, utsträckning och obegränsning i själva verket kommer att upplevas som ett helvetesstraff. Så han hoppas verkligen på dödens existens, döden som ett slutgiltigt utslocknande. Det blir väl ungefär som under den tid innan man föddes, en mycket behaglig och bekymmersfri icketillvaro.

Idrott låg aldrig för Papsi. Han var alltför för laydback och i viss mån för lat för det. Man måste luta sig framåt för att få en framåtrörelse på en löparbana, titta neråt för att se fotbollen och inte bara blicka uppåt mot himmelen. Halvt tillbakalutad sittligger han fortfarande ofta i loppisfåtöljen med tre ben som under det fjärde stöttas solidariskt av två tjocka göingedelar av telefonkatalogen, årgångar 1978 och 1985. Från en tid då mitten fortfarande var grön, eller åtminstone hejgulagrön och deras glesbygdsbusslinje var numrerad tre. Då gråsossarna fortfarande hade lite rött kvar under kostymen, trots allt. När empati och solidaritet var mer värt än girighet och egosim, när ideologier fanns kvar och följdes, när de flesta aldrig skulle komma på tanken att ständigt stå med ett fuktat finger i den högervirvlande västvinden.

Kröken spolade Papsi redan i unga år, men en och annan rök blir det fortfarande, vid högtidliga tillfällen. Det gäller bara att vara försiktig, för brandrisken är betydande därute i torra skogen. Han använder tändstickor istället för tändare, skrivmaskin istället för dator, kontanter istället för kort, vinyler och cds istället för Spotify, dass istället för vattenklosett. En slags konkretist är Papsi, fast han ibland lyfter från marken och svävar.

Huset långt därinne i skogen är ett självbygge som kontinuerligt byggs på och till. Det ser inte ut som något annat. När allt byggs efter eget huvud blir det genast personligare. Det är färgglatt målat och huskonturerna är allt annat än raka. Papsi sticker inte under stol med att Gaudi är en förebild. Händig som han är har han själv snickrat de flesta möblerna. IKEA används här bara som ett skällsord. Utanför huset finns en stor ekologisk odling av både potäter, grönsaker och lite annat. Hushållet är så gott som självförsörjande på livsmedel. Kubanskt socker och etiopiskt kaffe importeras dock. Höns, getter och en ko ger ägg, smör, ost och mjölk. Ett hemmabyggt vindkraftverk och solceller på taket ger den elektricitet man behöver. Vill helst inte kopplas till kommunala nät av något slag. Det innebär oftast en massa ”måsten” och regler, något man skyr här. Men vatten och avlopp är kommunalt. I vissa avseende samverkar man med de närmaste grannarna. Hjälps åt med att hålla vägarna i ordning och turas om med snöröjning på vintern. Några gemensamma fordon och maskiner finns som kan användas av alla efter behov. En del byten av varor blir det också, eftersom några av gårdarna specialiserat sig på vissa saker.

För Papsi har Jamaica varit västindienön framför alla, med sin reggae. Men han har nu hört talas om en skiva med salsamusik från Kuba som ska vara bra. Hittar den nästan med en gång bland världsmusikskivorna. Han skiner upp som en karibisk sol och flaxar bort till kassan för att betala. Papsi är stressad för han har en tid att passa, för ovanlighetens skull. Han har stämt möte på torget för att köpa en begagnad tvättmaskin, en låda med målarfärger på tub och två och en halv cigariller. Hans betalningsmedel är tre nymålade tavlor.

Solen går hastigt ner för Papsi när han sätter sig i den trebenade fåtöljen, förväntande sig solig och sensuell salsa. Han sätter sig rakt upp.
”Vafan är detta? Låter som kyrkomusik. Mycket långt från salsa. Kanske Bach? Kan det vara Hedin & Idenstam & Rydberg på nyckelharpa, orgel respektive fiol? Det finns något matematiskt i musiken, det kan man ana hos Bach. Var kommer matematiken ifrån, matematiken som tycks ligga dold i allt? Och hur kommer det sig att musiken har en sådan kraft att väcka känslor? Den tar genvägen till hjärtat utan att gå genom hjärnan. Det där oförklarliga, kanske gudomliga i musiken. ”
Ett tvivel gror hos Papsi. Kanske finns hon ändå. Hon den allvetande, feta, svarta lesbiska kvinnan with hairy armpits och en stor öppen famn. Hon som kallas Gud, eller kanske MUD…..Mother Under Dreams.

Karin Spröth

Karin Spröth stegar taktfast in och ställer sig vid lådorna märkta ”Klassiskt”. Hon höjer armarna någon sekund, precis som om hon skulle börja dirigera, innan hon systematiskt går igenom skivorna. Hon letar efter en ny inspelning med Berlinfilharmonikerna av Beethovens sjua. Den spelades nyligen i radions P2 och Karin tyckte att den var klart mycket bättre än den inspelning av sjuan hon själv hade. Annars är hon mest förtjust i italiensk musik i allmänhet och opera i synnerhet. Verdi, Puccini, Albinoni, Donizetti, Leoncavallo, Monteverdi, Rossini, men absolut INTE Vivaldi.

Karin kan inte förneka att hon är en musikalisk finsmakare. Till skillnad från den nyanserade klassiska musiken har den mesta av den moderna musiken bara ett enda läge: max. Starkt, snabbt, högt. Dessutom är eventuella texter banala, tycker hon.
Hon är en KFMV:are. Dvs Konsert-Finsmakare-Musik-Vinylist. Är man finsmakare följer oftast ett förakt för det som smakar mindre bra och är för enkelt. Vivaldi och hans årstider blir Karins föraktobjekt numero uno. Musikintresset började redan tidigt. Hennes mormor och morfar hade ett piano och Karin klinkade på det varje gång hon var där. Numera blir det mest körsång för Karin. Hennes röst är såpass bra att hon ofta är sångsolist i kören.

Hon och maken, läkaren, bor i arkitektritat hus i Wingårdhsstil. Dvs en fyrkantig fantasilös ful låda med väggar helt i glas, med öppen planlösning och fritt rum från golv till tak. Glaslådan ligger i tvåplan och är inbyggd i en liten backe. Det genomskinligas syfte är främst till för att man ska kunna visa grannar och förbipasserande hur fina möbler man har och hur rik man är. Status är viktigt för Karin och hennes doktor Spröth. Hade det varit ett halvsekel tidigare hade Karin kallats doktorinna och haft både husa och hembiträde. Nu nöjer hon sig med en rutbekostad polska som kommer och städar. Läkarparet lever alltså delvis på bidrag, och är en liten del av den allt rikare samhällsparasiterande över- och medelklassen.

Karin har en frireligiös bakgrund och har någonslags barnatro kvar, även om hon inte längre är särskilt kyrklig av sig. Fortfarande engagerar hon sig dock i frikyrkans basarer som anordnas för att samla in pengar till särskilt behövande. På ett sätt dövar detta välgörenhetsarbete hennes samvete i viss mån. Annars hoppas och tror hon att Gud Fader umgås mycket med Mammon och kanske t o m är hans bäste vän. För då kan hon med ännu godare samvete använda sina pengar utan att behöva känna skuld när hon sneglar på de mindre bemedlade. Maken har som läkare en krassare livsfilosofi och har ännu inte upptäckt någon själ hos de kroppar han behandlat och obducerat.

Cdn med det svarta, strikta omslaget som visar en av symfoniorkesterns musiker i ett surrealistiskt porträtt, hittar Karin mellan en Bach och en Brahms. Bra! Hon brukar inte förledas att köpa något annat än det hon letar efter. Så heller inte denna gång. Butiksbesöket blir kort och effektivt.

Hemma sätter hon igång den avancerade ljudanläggningen med de stora högtalarna som gör att husets stora glasväggarna nästan skallrar när hon lyssnar på musik. Hon lägger sig i den stora svarta skinnsoffan, sneglar ut mot skogsbrynet och sluter sen ögonen.

Bara efter ett par sekunder spärrar hon upp ögonen, sätter sig upp och tror inte sina öron.
”Ååååånejjjjjj!
Det låter som den där förfärliga skillingtrycksdängan De sista ljuva åren. Visst blev Beethoven döv i slutet av sitt liv, men inte galen. Vem har stulit min Beethoven?”

När hon insett att det låg fel cd i asken, tar hon några djupa andetag. På något märkligt sätt vaggar Martys 70-talsdansmusik snart ilskan ur fru Spröth och hon låter tankarna gå:

”Om detta varit en klassisk skiva, vad hade det då kunnat vara? Någon operett som översatts till svenska? De sista ljuva åren på italienska skulle då bli Gli ultimi anni. Kanske det banala, enkla och folkliga kan fungera som ett svalkande omslag på en febrig panna? Kan den enkla musiken, som inte kräver så mycket av lyssnaren ge ett slags andrum från det som är invecklat, komplicerat och krävande?”
Ett skillingtryck, en schlager, en visa och kanske t o m Vivaldi kanske kan få komma in i Spröths kantiga glaslåda när hennes heta hud behöver svalka?

Varning!
Eventuella likheter med kända musiker, band, personer, skivor, låtar och annat som läsaren tror sig ha upptäckt, kan mycket väl ha sin grund i verkligheten. Även om denna verklighet oftast är skyld, omrörd, sönderklippt och förvrängd, kan den skymta fram här och där. Verkligheten har karikerats, snarare än kalkerats.

För okunniga och/eller yngre personer:
Vid kalkering användes ett kalkerpapper (oftast svart eller mörkblått) som placerades mellan originalpappret och det papper man ville ha kopian på. Dessa tre ark placerades alltså ovanpå varandra och sattes i skrivmaskinens vals. När man sedan skrev på det översta pappret skapades automatisk en kopia på det understa pappret, något svagare än originalet, men dock en kopia. Man kunde göra ytterligare kopior på samma gång, men då krävdes ett kalkerpapper och ett vitt papper för varje kopia. De understa kopiorna blev då oftast svagare i texten än originalet eller de kopior som låg övre de undre. Det är som när man kopierade TV-program från en VHS-spelare till en annan, kopians tekniska kvalitet blev sämre än originalet. Gjorde man sedan en kopia på kopian blev den ännu sämre. Vad VHS är? Fråga mormor!

Mats Klasson