Frågor till Rickard Miletic om Thåström
Annexet, Annexet, Linköping. 4, 5, 6 mars. Tre Thåströmskonserter på tre dagar. Varför?
Premiären den 4 mars ville jag se eftersom min första konsert med Thåström var en premiär. Närmare bestämt 2012 på Cirkus i Stockholm. Den 5 mars blev det per automatik då min konsertpolare Jens, som är Thåström-fan ända ut i fingerspetsarna, ville gå på den med. Den 6 mars blev det Linköping eftersom vi satsade på en trilogi. Samtidigt passade vi på att hälsa på vänner och släktingar till Jens. Tanken för mig var egentligen att besöka Eskilstuna, Uppsala, Norrköping och Karlstad också. Ett riktigt maraton som skulle kosta alldeles för mycket pengar.
6 mars i Linköping
Första gången du hörde Thåström, när var det?
Var du med redan på Ebba Grön- och Imperiet-tiden?
Tror det var runt 1981-82, och 800 grader, med Ebba Grön.
Vad tycker du om Sällskapet?
Har inte lyssnat så mycket på dem, även om jag har deras nya platta (de har släppt två). Den första kom bort i posthanteringen. Dock kommer jag nu, när industrialiseringen av Thåströms livemusik påtagligt etsat sig fast i mina öron, att utforska plattorna djupare.
Bästa Thåströmplattan hittills? Varför just den?
Svårt att rangordna dem. De senaste tre åren har jag tyckt att Beväpna dig med vingar är den bästa. Dock är nya plattan Den morronen snudd på lika bra. Jag ser/hör på de två plattorna, Thåström förmedla bilder av det han älskar i sitt liv. Europa och dess musik, poesi och europeiska författare. Plattorna är mörka, djupa, regniga, svart-vita, som en gammal stumfilm från 30-talet. Gryniga men ändå knivskarpa, som när Whitney sjunger Dolly.
Vad är det som gör Thåström till en bra liveartist? Vilka har han med sig som medmusiker på den här turnén?
Det är inlevelsen på scenen, där han går in i sig själv och försvinner i någon slags elektrisk dimension, för att samtidigt vara totalt närvarande. Live är det tyngre, mer intensivt och industriellt. Maxöverstyrda instrument, på gränsen till konstant rundgång, och en sångröst som oavsett påfrestning klarar av att ligga på max. Han verkar närmast besatt av något när han är på scenen. Har han sålt sin själ till Djävulen? I Kom med mig är det vacker industriblues, en genre som måste tillskrivas Thåström, även om jag inte vet om just den genren finns officiellt.
Niklas Hellberg på keyboard, Pelle Ossler på gitarr, Ulf Ivarsson på bas och Anders Hernestam på trummor är musikerna på turnén 2015.
För att återgå till de här tre konserterna, några skillnader och variationer om man jämför dem? Gästartister? Skillnader på lokalerna? Övrigt?
Den andra konserten, den 5 mars, var det bäst tyngd, bäst ljud och en extra extralåt i form av Kriget med mig själv. Den tredje och sista konserten i trilogin blev i SAAB-Arena (Cloetta-Center), där ännu ett extranummer gavs i form av Bara om min älskade väntar. Hade lite på känn att Winnerbäck eventuellt skulle gästframträda. I den lilla pausen efter Brevet till 10:e våningen ställdes ett extra mikrofonstativ ut. Då visste jag att min föraning var rätt. Lars Winnerbäck kom in på scenen i andra versen i Bara om min älskade väntar, och det slöt cirkeln för mig. Två av mina absoluta favoritmusiker på samma scen, framför Nationalteaterns Dylan-låt. Totta Näslund dök genast upp i mina tankar, en favoritmusiker han också.
På Annexet kunde man stå på en balkong som gick runt 3/4 av lokalen. Perfekt om man vill kunna se scenen utan folk som hela tiden går ivägen när de ska, för mig obegripligt, till baren ock köpa öl. Dock är det bästa ljudet och stämningen på golvet framför scenen. Den första konserten den 4 mars, stod jag på balkongen och på golvet. Den 5 mars stod jag planerat hela kvällen på balkongen, bäst komfort och utan springande fyllon.
Upplevde det som att ljudbilden också var den bästa där. I SAAB-arena stod vi inne på ”isen”, nästan längst fram. Trodde att det skulle bli en massa spring på folk där, men Linköpingsborna är lika trevliga och sansade som deras dialekt. Ett minus var att det bara fanns en in- och utgång, och att mixerbordet stod i vägen när vi skulle ut.
Blev du besviken på något under de här tre kvällarna?
Blir alltid besviken på folk som går på konserter för att dricka sig fulla. De springer i vägen, knuffas och uppträder allmänt störigt. Det är märkligt att folk måste ”supa” på en konsert, framförallt mitt i veckan i trånga lokaler.
Ett speciellt ögonblick under de tre konserterna som du särskilt minns?
Absolut när Lars Winnerbäck kommer ut på scenen, och versionen Främling överallt, där Thåström spelar nästan ljudlöst på elgitarren efter ett infernaliskt intro. Textraden ur Ner mot terminalen där han sjunger ”Kyss mig så att nånting kan bli Gud igen”, kan vara den bästa textraden han nånsin sjungit live.
Något annat du vill upplysa eller berätta om?
Thåström sparkade av sig sina skor, köpta i Lissabon som han sa, i SAAB-Arena. Han hade fått skoskav, och det kan jag förstå. Han går, ibland hoppande, runt på scenen som en besatt häxmästare, med fladdrande fingrar, kanske att tårna då också fladdrar runt i trånga skor. 58 år gammal i år blir denne mästare. Jag har sett hälften så gamla rockers som inte ens levererar en tiondel av vad Thåström gör. Fantastiskt!
Nyfiken med sin trut: Mats Klasson
Lämna en replik