Till den det vederbör
–
Tänk om jag vore ung igen
Och du kallade mig din vän
Ja tänk om alla om och men
Försvann och allt som fanns var kvar till sen
–
Vi kunde lära mången lek
Utforska tysta lätta smek
I glömska från all maktens svek
när nattens matta månsken gör dig blek
–
Din hud bär alabasterns sken
Vid hals och axlar, nyckelben
Dock är den inte alls som sten
nej den är mjuk och varm, alldeles len
–
Bak slöjan av din ögonfrans
Pupillens djup har vacker krans
Av blå safirers ädla glans
Som får logiken mista all balans
–
En stig av bleka, retfullt små
Fräknar över näsan gå
Jag rutten gärna följa må
att vandra lätta fingrar där uppå
–
Din fläta uti vinden slår
Trots att den utav brons består
Dess längd strax nedom svanken når
den svänger inbjudande när du går
–
Konturen av din mjuka kind
Är rund och kanske lite trind
Där fjunen smeks av känslans vind
Och får förnuftets tanke att bli blind
–
Ja om jag vore ung igen
Om jag fick va din ungersven
Vi kunde lära hemligen
Små lekar om den stora kärleken
–
(mazken)
Lämna en replik