Spretiga fingrar – Del 1

DEL 1

PEKFINGRET  – i Stockholm
Författare: mazken

Karl XII i Kungsträdgården
Den magiska natten då sommarsolståndet råder och inget är vid det normala, syns en liten flicka på 13 år komma släntrande över Strömbron från Gamla Stan i Stockholm. Vem hon är eller varifrån hon kommer vet hon inte. Hon minns inte sitt namn eller sin familj. Hon kanske inte ens är verklig – hon kanske bara är en midsommardröm. Men en sak vet hon och det är att hon längtar till bergen, vidderna och fjällen. De kallar på henne i varje vindfläkt, i varje molntuss. Vattnet i Norrström viskar en hälsning från en fjällbäck: ”Kom hit! Kom hem!”

Men flickan är vilsen och ingen finns att fråga om vägen. De få nattvandrare hon sett har tittat så konstigt på henne, som vore hon från en annan tid eller plats. Och de talade ett språk hon inte begrep.
Husen är märkliga, människorna konstigt klädda. Allt är som konstgjort.
Kungsträdgården ligger tyst och öde när hon sätter sig och vilar på en stensockel.
Då – just när vinden tystnar och midsommarnattens magi får tid och rum att lösas upp – så hör hon en mullrande röst uppifrån. Hon tittar upp och får se en enorm man av brons titta ner på henne med undrande ögon.

-Jag förstår inte ditt språk, säger flickan.
Nu talar mannen till henne på hennes eget språk:
-Du talar samiska hör jag. Du är vilse i tiden. Jag vet att du vill hem till de norra vidderna.
-Hur vet du sånt? Vem är du? frågar den förbryllade flickan.
-Som konung över riket – ja även över ditt – kan jag allt. Mitt namn Karl XII och vart fjärde år just denna natt får jag liv för att göra gott. Jag har mycket att sona och vill dig bara väl mitt barn.
Han böjer sin metalliska gamla kropp djupt och lyfter upp flickan på sin arm. Kroppen gnisslar och knirkar i den varma natten.
-Kan du hjälpa mig komma hem? undrar flickan, I denna konstiga värld vill jag inte bli kvar.
Konungen viskar i hennes öra:
-I en skog vid namn Lill-Jans finns en magisk klippa. Det är ditt folk som förtrollat den. Gå dit och offra i eld en tuss av ditt svarta hår och andas in röken. Fråga klippan om råd så ska stenen tala till dig om naturens krafter. Den ska lära dig att du är en del av jorden och inte dess herre. Lägg dig sedan vid dess fot och sov ut. När du vaknar kommer du vara hemma och dina minnen ska hitta dig igen.

Flickan tittar förundrat på den enorme konungen och utbrister:
-Jag ska göra som du säger för du ser ut att tala sant. Lova att berätta samma sak om fler som jag råkar komma förbi.
-Det kan jag inte lova, svarar statyn eftersom jag bara får liv en gång vart fjärde år.
-Då vill jag lämna ett meddelande, ber flickan, men jag kan inte skriva.
Konungen funderar en stund och ber sedan flickan diktera sitt budskap och skriver ner det på en liten skinnbit som flickan rycker ur sin klädnad:

Savkal bávtti vuostá
soamis čiegás guldala
Váldá sáni vuostá
doalvu dan viidáseappot
ja dahkká dan duodalažžan

Flickan tittar på skinnlappen och hoppas att eventuella efterföljare kan läsa.
-Men var hittar jag skogen Lill-Jans och hur finner jag klippan? undrar flickan.

Konungen lyfter sin mäktiga arm och pekar norröver. Flickan ser som i en vision förbi alla husen och all verklighet. Hon ser den förtrollade klippan och förstår som av instinkt hur man hittar dit. Hon vänder sig mot konungen för att kyssa honom på kinden och ge honom något som tack.

Men den magiska stunden i den magiska natten är över för detta skottår och kommer inte igen förrän om fyra år. Konungens kind är kall och hård men hon kysser den ändå.
Hur ska hon nu kunna ge honom något? Var ska hon gömma meddelandet? Jo nu vet hon.
Sitt eget vackra halsband bestående av en liten amulettpåse av renskinn som hänger runt halsen i ett vackert flätat snöre blir ett perfekt paket och en bra gåva till konungen. Hon stoppar ner den lilla skinnlappen i påsen och funderar en stund. Tänk om den näste som kommer är en gammal man – en utan hår. Hon tar fram sin lilla kniv som hänger i bältet och offrar en tuss av sitt eget hår och stoppar omsorgsfullt ner det i det lilla påspaketet. Konungen fickor är omöjliga att komma in i eftersom bronset åter stelnat så hon binder paketets snöre runt hans pekfinger.

Så klättrar flickan ner ur konungens famn och försvinner Kungsträdgårdsgatan upp mot Norrmalmstorg – helt säker på hur hon nu ska hitta hem.

Kvar i Kungsträdgården står Karl XII pekandes som en kompassnål mot norr.

Läs Del 2.