Jul. 24 luckor snart öppnade – och då pratar jag inte om skåpsluckorna i vårt kök. De är också ofta öppna, men det är som att jag blir mer disträ ju äldre jag blir. Jag minns jularna när jag var liten och jag tyckte alltid att det var jobbigt att öppna paketen framför någon. Så jag tog alla paket och sprang upp med dem till mitt rum och kunde smälta allt själv. Där efter kunde jag tacka för allt fint jag hade fått. Allt var inte perfekt då, och det ska komma från någon som alltid romantiserar min uppväxt, men inget är någonsin helt perfekt, inget är en Hollywood-film med uttänkt manus och ett vackert slut. Man gör så gott man kan med det mesta, man gör det man orkar. Inget mer kan man egentligen begära av någon. Det viktigaste för mig varje högtid är att träffa familjen och umgås en stund med dem. Högtider i slutet av ett år blir lätt präglade av förluster som varit under året. Jag minns att min mormor och morfar alltid gav pengar i ett kuvert. När min mormor gick bort så hade min morfar bara skrivit sitt namn på kuvertet. Det var både en sorg och något vackert. Världen fortsätter springa fast ett ben är borta.
I år firar jag julen med min flickväns familj i Stockholm. Det blir ett nytt sätt att fira för mig, men jag tänker att det kommer bli fantastiskt. Samtidigt finns det förstås en sorg över att inte vara i Kalmar med min familj. Ju äldre man blir desto mer inser man att man borde få dubblera sig men ju äldre man blir desto mer inser man att det aldrig kommer gå. Man gör så gott man kan även där. Och i själens julkalender är alla samlade. Snön yr och ingen lämnar för att köpa tidningen. Ingen vill bryta den fina julstämningen som skapas just när alla faktiskt är samlade och närvarande.
Oskar Rickardsson
Lämna en replik