Vasastaden på Norrmalm i Stockholm på 1960-talet är mina tidiga tassemarker. Staden och dess parker. Det är nu parkerna jag ska minnas. Tre av dem var mina små lungor i barndomen. Den stora lungan hette Hölö och där fanns vårt sommarställe i en liten bullerbyby. Men staden var ju vardagen under skoltid. Då behövdes det lungor.
Den första parken var Vasaparken som låg bara tvärs över gatan från skolan. Därför kan man stoppa in den under rubriken ”skolparken”. Där fanns en gräsmatta, stor som en fotbollsplan. Men inte tusan fick man spela fotboll där inte. Istället fanns där ett lågt staket runt hela. Ett grönt av järn cirka 25 cm högt med skyltar som tydligt förklarade att gräsmattan inte fick beträdas. Varför den inte fick beträdas vet jag inte. Men när det firades Barnens Dag så smällde man upp både scen och en stor anläggning för radiobilar på den. Då brukade jag ha sparat ihop veckopengar nog så jag kunde köra radiobil nästan så många gånger jag ville. Men det var ju bara en eller två dagar per år. I övrigt användes parken på lunchraster eller på gymnastiklektionen. Det fanns en parklek och pingisbord, gungor och rutschkanor. På vintern spolades det en iskana nerför en backe där vi for utför under stoj och skrän på kälkar, tefat eller på bara byxbaken. Gymnastiklektionernas skridskoverksamhet var förlagt till den annars icke beträdbara gräsmattan som vintertid spolats till en stor skridskobana. Ett litet omklädningsrum fanns det också men texten ”Rökning förbjuden” målat på väggen – men där någon lyckats skrapa bort b:et. Jag trivdes aldrig med skridskor på fötterna. Mina anklar var inte tillräckligt starka eller så var det skridskorna som det var fel på. Jag åkte nog mer på insidan av fötterna än på skenorna. Jag frös och hade ont i fötterna och var nog gladast när det var över.
Den andra parken var Observatorielunden bakom Kvickly och stadsbiblioteket. Den var mer min egen park dit jag gick efter skolan eller på övrig ledig tid. Lunden sköt upp högt mot himlen och är en del av Brunkebergsåsen. Nedanför – bredvid biblan – fanns en enorm plaskdamm där barn gick omkring på somrarna med uppkavlade byxben. Djupare än så var den inte. Den fylldes på med vatten från en konstgjord liten bäck men små forsar i. Där forsrände jag med hjälp av glasspinnar och fantasi. Sedan kunde man klättra den branta åsen upp ända till toppen där själva Observatoriet låg. Här var det sällan mycket folk och man såg över hela stan. Men favoritplatsen var nog ändå på kullen precis ovanför bibliotekets rotunda där det fanns en liten stensatt yta med en låg mur runt och på yttersta hörnet tronade skulpturen i brons som spände sin båge – en stor och mäktig kentaur.
Den tredje parken låg lite längre bort men gav en härlig tillflyktsplats. Det var Hagaparken. Den kan vi kategorisera som ”skolkets park”. En hel del skolkande blev det i sexan eftersom jag vantrivdes rätt ordentligt i skolan. Då smög jag mig osett förbi Norrtull och Wenner-Gren center och slank ut från stan under järnvägsbron ner till Bellevue. Sedan vidare utefter Brunnsvikens strand förbi båtarna och Stallmästargården. En liten stig trängde sig förbi tennisbanorna vid Hagaparkens södraste del. Där i vattnet hittade man ofta tennisbollar som letat sig över de höga stängslen för att försvinna i vassen. Dessa bollar var det absolut inget fel på när de fått torka. Denna skattplats gjorde att jag alltid hade gott om bollar både i stan och på landet. Sedan försvann jag bort på gångvägen efter sjön förbi den kungliga begravningsplatsen och det kinesiska templen på höjden. Uppe i skogen fanns gott om platser för kojbyggen och andra spännande upptäckter. Den lilla viken nedanför den stora gräsmattan som ledde upp till koppartälten rundades och jag tog mig förbi Gustav III:s paviljong och Haga Slott för att komma till min favoritplats – Ekotemplet.
Ekotemplet
Denna byggnad fascinerade mig redan som barn och gör det än. Det lilla elliptiska templet med sitt lätt välvda innertak tillverkade ett fantastiskt eko om man stod någon meter in i den snävaste ellipskurvan. Sedan gällde det bara att komma hem i rätt tid så mamma inte anade annat än att man varit i skolan.
Parkerna ser nog i stort sett likadana ut idag. Den största skillnaden är nog att man idag får spela fotboll på Vasaparkens gräsmatta – det finns till och med fotbollsmål där.
/mazken
Var det inte i Vasaparken Astrid Lindgen drattade på ändan (utan skridskor) och stukade foten? Vilket fick till följd att hon började stenografera Pippihistorierna? :-)
Det är nog väldigt troligt Mats, eftersom hon ju bodde på Dalagatan alldeles nära Vasaparken.