Månadskrönikan december -22

---

December 2022

Anders braskade inte så nu får vi se om julen gör det istället – eller om det blir tvärtom och den slaskar. Det lär vi se senare i krönikan. Jag skriver ju inte hela krönikan på en dag – jag skriver lite då och då så jag inte glömmer något. I skrivande stund är det bara början på december.

Snön som kom i november har i alla fall äntligen smält bort. Ute är det åter grönt som på en fotbollsplan – jo, jag ser en del VM-fotboll nu. I slutet på krönikan kommer vi veta vem som vann. Det är ju inte lika roligt nu när Sverige inte är med, men man förfasas över vissa nationers sätt att styra sin befolkning. Iranierna sjöng inte sin nationalsång under den första matchen. Då hotade regimen dem med att fängsla och tortera deras släktingar i hemlandet – om de inte bättrade sig till nästa match. Nog rörde de lite på munnarna, men jag undrar om de verkligen sjöng. Gjorde de det så var det säkert inte av hjärtans lust. Quatars syn på mänskliga rättigheter ska vi ju inte tala om. Att ett sådant land kunnat få anordna VM måste ju bero på mutor och giriga FIFA-ledamöter. Annars vet jag inte hur de tänkt.

Även de styrande i Sverige beter sig illa – dock på en mycket beskedligare nivå (än så länge). Innan valet lovade man (ja, det var faktiskt ett vallöfte) att kompensationen för de höga elpriserna skulle vara på plats i god tid före jul. Nu har vi fått reda på att pengarna kommer i februari – tidigast. Regeringen verkar inte förstå att de sämst ställda inte har en buffert – deras jul är hotad på grund av detta falska vallöfte. Företagarna har inte alls fått reda på när de ska få kompensation. Jag tänker mest på småföretagare som går på knäna. Småföretagare som denna regering säger sig värna så om. Många hinner nog tyvärr gå i putten innan slantarna dimper ner (om det nu blir något alls). Tänk att folk inte genomskådade detta redan innan valet. Jag är i alla fall inte förvånad – men jag är arg.

De enda som verkade förstå att detta regeringsskifte inte skulle fungera verkar ha varit sverigedemokraterna. De avstod att sitta i regeringen och hoppas väl därför kunna skylla den misslyckade politiken på de andra. Att SD inte har några ministerposter fråntar i mitt tycke inte dem från ansvar. Det stinker av brun sörja om hela tidöavtalet och budgeten. De som inte förstår att SD har stor del i detta fiasko har inte förstått mycket om politik.

Nu har julen kommit och gått – även om den inte alls braskade, men den är äntligen över. Tjoho! Mina hönor har kommit igång med äggläggandet igen så nu blir det ägg till frukost igen. Tjoho! Snön har också kommit och gått. Just i skrivande stund har det bestämt sig för att åter falla ett vitt puder över marken. Fotbolls-VM är över och nu är det juniorhockey på TV istället – mer passande för årstiden kan jag tycka.

Från en sak till en helt annan. Jag skrev för ett tag sedan en roman som var en framtidsskildring. I den kunde folk inte läsa eftersom det fanns mycket enklare och modernare sätt att få till sig budskap. Kanske jag inte är helt fel ute där. På FB här om dagen såg jag en bild av ett brev som levererats fel och det efterfrågades om någon möjligtvis kunde uttyda vem brevet skulle till eftersom den som fått brevet inte kunde läsa skrivstil. Huvva! Det var en vacker och driven skrivstil och det var inga som helst problem att se vad som stod. Vart är vi på väg – tänkte jag…

Så här års är det väl på sin plats att tillönska alla ett gott nytt år – men tusan vet om man törs. De senaste åren när vi gjort detta har vi inte haft en aning vilket helvete som ska följa. Pandemier, krig, putinpriser och lågkonjunktur. Så nu törs jag inte göra samma sak igen – man vet ju aldrig. Helst vill jag krypa ner i ett ide och vakna när all skit försvunnit – om det nu någonsin kommer göra det.

Till dess

Sov gott /mazken

---

November 2022

Novembers sista löv klänger sig i mitten av månaden fast i de svarta grenarna. Som lik hänger de där. Vinterns förtrupper har avrättning. Så brister snaran och lövliket faller. Vinglar genom höstluften ner mot sin förmultning. Landar utan ens en duns. Möjligtvis ett fras. Även en handfull äpplen klamrar sig fast på grenarna, som stundande julgranskulor nästan.

Det är i skrivande stund, osedvanligt milt för årstiden (bortsett från en tidig köldknäpp nattetid i oktober) och trots att det regnat mindre än vanligt (åtminstone här i mina trakter) så är det ständigt blött. Kanske det beror på den så ofta förekommande dimman som bäddar in allt i ett vitt sagoskimmer. Vi får väl se hur den sista dagen i månaden blir, för enligt bondepraktikan är det ju så att om ”Anders braskar – julen slaskar”. Om motsatsen också gäller vet jag inte – vi får helt enkelt avvakta och se. Men kanske bondepraktikans ”sanningar” inte gäller nu när människans härjningar har börjat förändra klimatet.

Från det ena till det andra: Jag såg att Karin Smirnoff har skrivit en ny bok i Millenniumserien. Stieg Larssons berömda trilogi skulle det ju vridas ur så mycket pengar som möjligt ur redan när man bad David Lagercrantz skriva nya delar. Att David tog sig an detta uppdrag överraskade mig inte, men jag blev förvånad när jag hörde att Karin gjort detsamma. Är det bara vinstintresse som driver dessa människor? Jag förutsätter att det är förlaget som äger rättigheterna och således även är de som bestämmer att det OK att fortsätta skriva på en annan författares verk. Själv tycker jag det är helgerån. Varför fick inte bokserien vara avslutad i och med Stiegs bortgång? Tänk om jag skulle skriva vidare på någon annans bokserie – Mina drömmars stad, Utvandrarna eller Pippi Långstrump – skulle det anses lika OK? Om jag anser att Mona Lisa inte är riktigt färdig. Är det då OK att jag åker till Louvren och målar färdigt den?

Om någon (och nu förhäver jag säkert mig själv) skulle skriva vidare på min roman Vädurens barn (till exempel) eller någon annan av mina böcker, så skulle jag slå bakut. Jag kan förstå att man fascineras av en bok och dess karaktärer, men om man nu vill skriva något liknande får man väl hitta på egna karaktärer och en egen intrig och inte sno någon annans. Någon fantasi får väl ändå en författare hålla sig med.

Jag såg förresten att John Ajvide Lindqvist fick frågan innan Karin Smirnoff, men hans manus blev tydligen refuserat med kommentaren att det var för roligt. Med tanke på att jag på youtube såg ett gammalt klipp från Släng dig i Brunnen där just nämnde Lindqvist deltog som ståuppare så kanske det kan stämma.

Nu ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte läst vare sig Smirnoffs eller Lindqvists böcker – inte ens de tidigare, så jag kan inte avgöra hur de är som författare, men det är själva principen jag vänder mig emot. Att varken David, Karin eller John är Stieg borde ligga bortom allt rimligt tvivel.

Nu har ju också den nya regeringens budget presenterats och den var ju (tydligen) långt ifrån vad vallöftena sa. Inte är jag särskilt förvånad och med tanke på hur kortsiktigt både väljare och politiker tänker så skulle det förvåna mig om de får sitta mer än en mandatperiod – man kan i alla fall hoppas. Jag tyckte de talade om ett paradigmskifte. Av det ser man föga än så länge. Allt jag hör är de vanliga bortförklaringarna. Men det är väl som Johan Pehrsson sa efter valet: ”Man säger en sak innan ett val och en annan sak efter.” Paradigm betyder ju synsätt eller världsbild och nog visste vi det redan innan valet att de högerkonservativa har en helt annan världsbild och ett helt annat synsätt. Flera är ju till och med av den uppfattningen att vi inte alls har någon klimatkris. Det enda jag kan hålla med om är att vi måste förändra vårt synsätt, men inte på det sätt som de påstår. Deras sätt leder oss bara kvickare in i fördärvet.

Före valet stod Jimmy vid en bensinpump och skröt om hur mycket bensinpriserna skulle sänkas om han fick ett ord med i laget. Mellan 5 och 10 spänn svamlade han om. I år kostar detta oss skattebetalare 6,7 miljarder kronor i uteblivna skatter och för detta sjunker bensinpriset med hela 14 öre/liter!!! 14 öre? Snacka om fingertutt… Men det är klart – vet man inte vad man snackar om så är det ju lätt att drömma eller räkna fel.

Vad jag förstår så har man även föreslagit nedskärningar i kulturen – föga förvånande. Man vill minska pengarna till kultur- och fritidsområdet med två (2!) miljarder, man vill ta bort det statliga stödet till kulturskolan och precis som förra gången borgarna satt vid makten så vill man ta bort gratis entré till de statliga museerna. Inget nytt under solen.

Jag tycker dock att det finns en motsättning här i deras politik. De vill att alla invandrare ska försvenskas och anamma den svenska kulturen – annars kan de åka tillbaka till sitt krig och sitt förtryck. Nyanlända ska dessutom ha mindre bidrag och därmed en sämre ekonomi. Hur ska de då kunna lära sig om kultur ifall den bara är till för de bäst beställda i samhället? Svaret på detta har vi hört förut: Om man sänker bidragen kommer alla börja jobba – även de som inte kan (enligt gammal hederlig borgerlig politik). Problemet löst – enlig dem som tänker med den kroppsdel som är avsedd att sitta med.

Mina fotografier denna månad är snöfattiga vilket beror på att de togs i mitten av månaden – som alltid. Snön kom bara några dagar senare – och precis som på många håll i landet vräkte det ner. Fyrtio centimeter blev det nog, men nu sjunker snötäcket ihop igen tack vare regn och plusgrader. Huruvida allt kommer försvinna är väl mer osäkert – jag hoppas på det bästa då jag inte är mycket alls för snö. Vi får väl se hur mycket snö det kommer finnas i mitten av nästa månad.

Till dess – ha det bra

/mazken

---

Oktober 2022

Inte lika lätt för lille Uffe-Puffe att bilda sin regering som han trott – det drog som väntat ut på tiden. Vi får väl se hur långlivad den blir. Nu är de i alla fall på plats och vi får väl se om det kommer bli några politiska vildar denna mandatperiod som kan försvaga den redan svaga regeringen ytterligare. Det borde bli minst ett par tre stycken Liberaler som inte vill foga sig när Jimmy börjar ställa krav. Frågan är då hur det kommer gå med centerpartiet när de nu ska få en ny partiledare. Kritiken har ju varit att de tagit ett steg mot vänster och om en ny partiledare ställer kursen mot Uffe-Puffe så finns risken att några avhoppade liberaler inte kommer räcka för att bromsa det brunaste i politiken. Vi får som sagt vänta och se, men en del förnekelse kommer vi nog få ta del av nu när de ska ställas till svars. Redan innan ministrarna presenterades stod det en kvinna från SD i TV och förnekade de siffror som Naturvårdsverket presenterade – att Sverige med den blåbruna politiken inte kommer nå klimatmålet till 2030. Kvinnan som heter Jessica Stegrud skrattade nervöst åt reportern som citerade myndigheten: ”Hahaha, är du säker på det? Jag tycker det är tveksamt…” Så går de när särintressen och kortsiktig egoism går före det gemensammas bästa. Men det är knappast en nyhet att SD och högern inte lägger så stor vikt vid klimatkrisen. Sorgligt. Ett annat exempel på förnekelse kom redan i den första riksdagsdebatten där SD-kvinnan Elsa Widding påstod att det inte alls finns någon klimatkris – att det saknar vetenskapligt stöd…? Enligt henne fanns det en sådan på 60-talet (???) – nu är det inte så enligt henne. Hon tycker att ordet kris används slarvigt men säger samtidigt att vi i alla fall har en energikris. Ska man skratta eller gråta?

Saker som jag reagerade på under själva regeringsförklaringen:

Roligast: Uffe-Puffe som sa att om någon bad honom ställa sig upp så skulle han bli sur.

Ärligast: Johan Pehrson som erkände att man säger en sak före valet och en annan efter. Bevis för detta kan man se om man lyssnar på Klimat- och Miljöminister Romina Pormoukhtari som innan valet ratat allt vad SD står för, men som nu snällt går fot invid sin nye husse Jimmy.

Mest skrämmande: Att Bjäbba Bush nu är vice stadsminister (må Uffe-Puffe hålla sig frisk – något jag aldrig önskat tidigare).

Här i Småland är det höstlikt värre. Löven gulnar och faller till sin förmultning, graderna sjunker, kakelugnarna eldas. Klara nätter fylls den svarta himlapällen av oräkneliga stjärnor invid Vintergatans tydliga stråk. Nattfrosten målar morgonens gräsmatta i blekt grön nyans och i morgonsolen glittrar vart strå. Vår målsättning att dra ner på elförbrukningen har givit resultat – det syns på Eons statistikstaplar på de månatliga räkningarna. Förbrukningen går ner medan kostnaden ökar. Veden kostar ju också pengar – men inte tillnärmelsevis av vad elen gör. Jag tror jag får beställa dubbla lass av bonden nästa år.

Hemma doftar det nybakt mest varje dag nu för tiden. Dottern tycker brödet blivit så dyrt att hon väljer att baka själv. Ofta står det en bunke med deg på jäsning framför kakelugnen eller på något annat varmt ställe och sedan står det inte på förrän det finns nybakt bröd till barnbarnen att äta när de kommer hem från skolan.

Hösten känns annars som en enda lång väntan på den oundvikliga vintern. Den vinter som jag hoppas blir mild men snörik. Mild för att uppvärmningskostnaderna inte ska rusa i taket – både för mig och andra. Snörik för att grundvattnet ska kunna bli bättre kommande säsong. Detta betyder väl i sak att jag vill ha nollgradigt och mycket snö. Huvva – när jag tänker på snö så längtar jag redan till våren.

Denna månad skriver jag inte lika mycket som vanligt. Ibland måste man även läsa andras böcker. Skönt att sitta invid kakelugnsvärmen med en bok i handen. Läste nyss ut boken ”Bakom gallret” av Maude Julien / Ursula Gauthier. En skrämmande historia om Maudes uppväxt under en dominant far som styrde sitt skräckvälde med järnhand. Han ville göra en övermänniska av henne. Knappast en feel-good.

Som den sjuttonhundratalsnörd jag är så har jag även läst Cristopher O’Regans rikt illustrerade bok ”Gustav III:s Stockholm – Glimtar ur 1700-talets stadsliv”. En bok väl värd att läsa om man vill få historien mer korrekt utmålad för sig än den bild man fått genom film, teater och arbetarförfattare. Kan varmt rekommenderas.

I skrivande stund håller jag på med ”Hon vars hjärta var som mitt” – Göran Greiders roman om Dan Andersson och hans stormiga förhållande med studentskan Märta Larsson. Jag har inte mer än hunnit börja på boken, men den fängslar redan. En händelse som såg ut som en tanke var att just när jag börjat läsa boken fick jag den här länken i mitt FB-flöde: https://open.spotify.com/track/0LVVp87BOV2v2C4t9S0C9Z

Låten heter Dan Andersson Land och är av och med den eminente Black Larsson som jag träffade på för några år sedan på Smultronboda fårgård vilka har vis- och kulturkvällar hos sig allt som oftast. Jag var där för att presentera mina böcker och Stefan (som Black Larsson heter) för att sjunga och spela. Sedan dess har jag följt honom på FB och har ofta glädje av hans låtar.

Det har även funnits plats för andra saker som har med litteratur att skaffa. Jag deltog på Litteraturnod Vimmerbys event ”Vimmerby Berättar” som gick av stapeln 15 oktober. Mitt bokbord fanns uppställt på Vimmerby bibliotek där jag visade upp mina böcker – med fokus på de tre böcker som har störst lokal förankring. Så mycket bevänt med evenemanget tycker jag dock inte att det blev. Kulturmaffian var där med sina foträta skor och det hela påminde mest om klubben för inbördes beundran. De förskrämda besökare som dök upp tittade oroligt omkring sig innan de gick för att låna de böcker de kommit för. Nej – jag ser hellre fram emot Tjust bokmässa som kommer gå av stapeln i början av nästa år. Senast det begav sig (innan de värsta pandemiåren) var det mer givande än detta fisförnäma arrangemang.

Nu är den nymodiga högtiden halloween här med allt vad det innebär av spöken och pumpor. Barnbarnen tycker förstås att det är roligt, men jag har än inte förlikat mig vid denna höstens motsvarighet till påskkärringarna. Istället lägger jag in ett par nya vedträn i kakelugnen och ser fram emot november med skräckblandad förtjusning.

Allt väl till er alla

/mazken

---

September 2022

Jaha? Vad ska man säga nu då? Valet är över och det nya regeringsunderlagets största parti är SD. Vet folk över huvud taget vad de står för? Vad de röstat på? Jag undrar. Själv blir jag lite mörkrädd. Man undrar om det röstas på obskyra och oprövade alternativ bara för att man är missnöjd. Förändring utan urskillning. Se bara på partiet Nyans som dykt upp från ingenstans. Det verkar som folk söker ideologier eftersom de befintliga verkar ha glömt bort sina. Nog kan jag hålla med om att ideologierna försvunnit genom åren, men de borde tas fram igen. Det ursäktar inte att man väljer en ideologi bara för att den verkar ideologisk. Innehållet måste väl också räknas. Kanske vi går mot en större polarisering. I slutänden kanske det bara finns två att välja på. Antingen fascistiska machomän i kostym med islamofobiska slagord eller islamistiska fundamentalister med förlegade förtecken. En sak har de båda dock gemensamt: Kvinnorna är underordnade. Dags kanske att damma av Grupp 8, Fi och de gamla kampsångerna från 60- och 70-talet. Ärligt talat: Känns inte religioner och tron på gudar lite väl gammaldags? Precis som patriarkatet!

Den mest dräpande och vassaste kommentaren under valdebatterna på TV kom ändå Magdalena med när fru Antikrist stod och skällde som en bindgalen bandhund på henne. Till och med programledaren var tvungen att ryta till: ”Det räcker nu Ebba!” Kanske vi borde döpa om henne till ”Bjäbba Bush”. Magdalena höll en låg profil och iakttog hysterikan med ett stoiskt lugn innan hon inledde svaret med: ”Lågaffektivt bemötande mot folk som gapar brukar vara en ganska framgångsrik strategi.” Katjing!

Tänk att jag har så svårt för Bjäbba. Kanske inte så konstigt i och för sig, men har ni tänkt på att hon allt mer liknar Jimmys buktalardocka. Hon ser till och med att vara snidad av trä och orden är definitivt hans.

De som är gladast över valresultatet verkar vara satirikerna på TV. Nu har de fått en sjö att ösa ur, men de gör bäst i att passa på. En vacker dag kanske sådant förbjuds, precis som oberoende nyhetsrapportering. Men redan nu har obskyra nyhetssändningar på youtube och liknande platser vunnit mark och folk verkar mer och mer lyssna på dessa självutnämnda sanningssägare och källkritik verkar vara ett ord utan vikt i dag.

För att (nästan) byta ämne: Vad hände med Greta? Nog vet jag att hon kämpar på med sitt viktiga budskap – men medierna verkar inte tycka att det är lika medialt längre nu när hon blivit vuxen. Tydligen är det roligare att rapportera om ett barn som säger viktiga sanningar än när det är en vuxen som gör det. Skämmas borde ni, nyhetsrapportörer. Klimatkrisen måste väl ändå vara den viktigaste fråga vi har. Har vi ingen planet kvar så känns de övriga sakpolitiska frågorna rätt ointressanta. Har folk givit upp? Jag har svårt att tolka det på annat sätt. Kanske jag bara är ute och cyklar, men det är i alla fall miljövänligt.

På hemmafronten är sommaren nu obevekligen slut. Bitvis var den för varm för mig, ändå tycker jag inte om att man nu får ta fram tjockare kläder. Än tjockare lär de bli i vinter om elpriserna fortsätter uppåt. Kanske vi får vänja oss vid både värmeböljor och höga priser. Som jag nämnde i förra månadskrönikan så har jag i alla fall fått rast från vardagen i en liten stuga ca 15 minuter bort tillsammans med en själsfrände. Det var både omväxlande och intellektuellt stimulerande.

På den egna gräsmattan faller nu allt som oftast det regn som skulle varit mer välbehövligt i början på sommaren – eller till och med under våren. Än har brunnen inte sinat och jag hoppas det håller i sig. Grundvattennivåerna har tydligen sällan varit så låga – kanske även det något vi kommer bli tvungna att vänja oss vid.

Äpplena är mogna, men väldigt små. Päronen ser mer normala ut, men blåbär och lingon lyser med sin frånvaro detta år. I alla fall här omkring. Däremot fann dottern fantastiska exemplar av Stolt Fjällskivling – skogens kotletter – så en dag fick vi panerade svampkotletter till middag. Mycket gott på min ära – och gratis dessutom.

Två nya unghönor har vi dessutom skaffat eftersom årets ruvning endast gav oss en egen höna (och två tuppar). Den egna döptes till Magda och de två nya fick heta Märta och Nooshi. Vi hoppas de blir goda vänner. Tupparna lär hamna i grytan men eftersom vi bestämt att djur som ska ätas inte ska döpas så är Jimmy och Ulf bara deras öknamn.

När det kommer till den författande delen av mitt varande så har jag nu publicerat två nya romaner. De har varit färdiga ett tag och genomgått korrekturläsningar och lektörskontroller, blivit ändrade, rättade och förhoppningsvis korrekta både grammatiskt och mentalt. Den ena är en dystopi, utopi, nostalgi eller profetia – allt beroende på vem som läser den. Den utspelar sig ändå i en avlägsen framtid. Den andra är väsensskild och en ren fantasyroman – en genre som jag tycker mer och mer om att ägna mig åt. Man får skapa en värld helt efter sitt eget huvud och den egna fantasin. Rita kartor går också att göra. Jag känner mig nästan som en gud under processen (jag som inte tycker om gudar – hihi). Den nyfikna kan ju läsa om dem på min hemsida.

Samtidig har jag skrivit 250 sidor på en ny bok, men jag känner att den aldrig kommer att slutföras. Jag är inte helt nöjd då den riskerar att hamna under epitetet ”Allersföljetång” och det känns inte riktigt som ”jag”. Även om slutet inte alls är tänkt att vara så tillrättalagt så är risken att vägen dit känns så. Själv skulle jag nog sluta läsa innan jag nådde ända fram. Jag har en annan idé i skallen och kanske det är bättre att börja med den istället. Ja, så får det nog bli. Bara jag kommer på hur den ska börja… Och sluta…

Sedan har vi hela den förfärliga historien med ryssarnas sätt att bete sig. Börja hota med kärnvapen! Var ska detta sluta? Skulle man sätta en kula mellan ögonen på den ryske despoten så finns det väl tyvärr en kö av likasinnade beredda att ta över. Såg dessutom på nyheterna att många italienare (vanligt folk) nu hyllar Mussolini – de till och med vallfärdar till hans grav och är stolta över att kalla sig fascister. Ibland tror jag att det bara kan sluta på ett sätt – inte ett bra sätt. Jag kommer osökt att tänka på förra veckans citat här på Kafé K – det av Carl Gustav Jung: ”Det enda vi har att frukta är människan”.

---

Augusti 2022

Torrt! Det är torrt i markerna. Visst har vi haft regn, men det har varit kortare skyfall. Åska och hällregn. Då rinner vattnet undan. Jorden orkar inte dricka så mycket på en gång. Jag vet inte när jag klippte gräset senast. Midsommar? Eller före det? Minns inte. Det spar ändå lite bensin. Gräset är torrt så det knastar om det när man går på vissa ställen. Äpplena är röda – men väldigt små. Jag tror inte de blir så mycket större. I ett hörn på gräsmattan – kanske en yta av tio kvadratmeter – där växer det dock av någon anledning. Det är väl bra mylla där kan jag tro. Kanske är det dit vattnet rinner vid skyfall. Det har bildats som en liten sommaräng där. Klart avgränsad. Gräset står upp till knäna nästan och det finns ängsblommor. Jag låter plätten vara oklippt. Kanske jag låter just den plätten förbli en sommaräng. Det är ju bra för pollinerarna med små sommarängar. Stora också.

Ja, en märklig sommar har det varit vädermässigt. Oftast för varmt för min smak. Tur då att jag har regnvattenstunnor som jag kan doppa huvudet i.

I övrigt har det inte hänt så mycket denna månad – inte hos mig i alla fall. Barnbarnen har sommarlov, men inte är det som när jag var liten skit. Nu sitter de med skärmen framför näsan och spelar Minecraft så fort man vänder ryggen till. Ut går de bara under pistolhot eller för att hämta glass i frysboxen i bon.

Semestern för barnbarnens föräldrar har kommit och gått. Besök av längre bort boende döttrar har jag haft. Döttrar med ytterligare barnbarn i släptåg. Nu är det dock inte långt kvar till skolstart igen. Jag är glad att detta inte innebär samma ångest som det gjorde för mig när jag var i den åldern.

När man bor så här i skogsbrynet och inte tittar på tablå-TV så missar man ju mycket av hysterin kring det stundande valet. Även valaffischerna som utformats av dyra reklambyråer. Jag vet ju vilken ideologi jag föredrar, så valfläsket och de photoshopade bilderna kan jag lämna åt andra att begrunda. Jag tycker det är för mycket sakfrågor som man hakar upp sig på. Politik är en helhet, tycker jag. Säcken ska knytas ihop i slutänden. En fråga om attityd och empati. Jag röstar inte prompt på det som gynnar just min plånbok bäst. Gör andra det? Troligtvis. Plånbok förresten? Har folk sådana fortfarande?

Annars har jag botaniserat en del i det gamla 60-talet. Inte av nostalgiska skäl. Nej, för att jag just nu skriver en roman som utspelar sig 1965. Det gäller ju att få rätt på alla fakta. Vilket år strippade Per Oscarsson i Hylands Hörna? Vilket år slutade Radio Nord sina sändningar? När blev Twiggy populär? När kom modsen? Hötorgskravallerna? Så visst bli det nostalgi utan att jag söker den och svaren finns på nätet. Visste ni till exempel att bensinen kostade hela 75 öre/L och att februari -66 var den kallaste i mannaminne. Gammal svensktoppsmusik som glömts bort har jag lyssnat på – sådan som inte glömts av också. 1965 börjar boken som sagt – i skärgårdsmiljö. Kanske en modern Hemsöborna? Nej, nu förhävde jag mig nog. Men kanske en Saltkråkan för vuxna… (Förlåt Astrid – du är bäst. Du och August.)

Besök ska jag få också (har redan fått när detta publiceras). Min bästa vän och tillika min sons mor (min livspartner in spe) – kommer hit i tre veckor. Vi hyr gemensamt en stuga ca 15 minuter härifrån. Jag får åka bort på semester för första gången sedan jag gick i pension. Lämna äggplockning, höns- och kattmatning och eventuell gräsklippning till de yngre generationerna för ett tag. Ja, ni hör vilka stora uppgifter jag lämpar över. Helt utan att skämmas. Nu är jag ju inte längre bort än att jag kommer komma hem på besök då och då – men ändå. Detta innebär att det finns risk för att måndagar och tisdagar på Kafé K blir utan uppdateringar gällande citat, K-märkta ord och alternativa ordlistor. Ha överseende.

Jag återkommer efter valet när vi fått en ny – eller nygammal – regering. Kanske septemberkrönikan kommer vara full av politik. Den som lever får se. Till dess:

Ha det bäst

/mazken

---

Juli 2022

Så var då valrörelsen igång med almedalsvecka och slogans värdiga ett oseriöst låneinstitut. På TV kan man se många humorprogram, sitcoms och annat man kan skratta åt, men jag undrar om inte verkligheten överträffar dikten emellanåt. Trodde man på allt som sägs skulle man kunna rösta på samtliga, men så är det förstås inte och det hoppas jag folk inser. När journalisterna efter deras tal kommer med relevanta frågor så tittar partiledarna på dem med uppspärrade ögon som om de vore från yttre rymden – från en annan verklighet. Nu finns det ju bara en verklighet – tyvärr. Man kan inte göra om verkligheten till någon fantasiprodukt som bara passar ens egna syften. Men underhållande är det. Om man ser det för vad det är. En falsk budgivning om rösterna. En skendemokrati.

Annars är det mest EM-fotboll denna månad. Jag följer med intresse det som finns att se på SVT. TV4-play visar ju tyvärr inte det som finns i deras tablå. För att se fotbollen är man tvungen att betala för c-more och det vägrar jag (men jag ”fulstreamar” – berätta det bara inte högt). Personligen tycker jag att det är roligare att se tjejerna spela fotboll än killarna. De är ärligare i sitt spel. Sällan ser man filmningar och när någon fälls så ligger de inte kvar och lider en kvalfylld död i fem minuter. Nej – upp och på’t igen. Sedan tycker jag nog att det är trevligare att se tjejer i kortbyxor än killar – men det är väl politiskt inkorrekt att säga så även om jag vet att tjejer nog gillar att se vältränade manskroppar – men tjejer får ju säga sådant. Det får inte en kille. I skrivande stund har ändå de svenska tjejerna klarat sig förbi kvartsfinalen – i nittioandra minuten – pust och flämt.

Så har jag varit på en blixtvisit i Stockholm också. Jag hälsade på min gamla mor som fyllde 90. Jag vet hur jag fungerar gällande storstan nu för tiden. Så fort jag kliver av bussen på cityterminalen så längtar jag hem igen. Därför åkte jag tillbaka redan nästa dag. Storstadshetsen tar formligen andan ur mig och jag somnade ovaggad när jag såg min egen kudde igen. Jag gjorde allt rätt som flyttade från den gudsförgätna hålan innan det var för sent. Inte blev jag överkörd av någon galning på elsparkcykel heller – jag hade väl tur.

En andra värmebölja har jag också genomlidit – denna var etter värre än den förra och givetvis är det just här omkring som värmerekorden slås. Målilla 37,2 grader. Inte långt bort alls. Den gick som tur är över redan efter två dagar och nu när jag skriver detta har långbyxorna åter kommit till heders. Skönt!

Så pågår ju även friidrotts-VM men det är så mycket att man inte kan hinna se allt. Daniel Stål fick vara utan medalj denna gång. Något vi inte är vana vid, men de andra tycks ha kommit i kapp. Ändå gillar jag diskusen bäst. Det är en favoritgren ända sedan Ricky Bruch var i farten. Jag var faktiskt rätt själv rätt duglig med diskusen i unga år – trots min ungdomligt magra gestalt. Vi får väl vara nöjd med vår amerikanske svensk Mondo så länge. Inte nog med att han tog sitt förväntade guld – hans världsrekord satte en fin punkt på hela friidrottsfesten. Sen får man ju glädjas över två bronsmedaljer i gång via Perseus Karlström. Eller ska jag säga sporten där det gäller att komma först i mål utan att springa så fort det är möjligt… Det finns ju regler om hur gång ska gå till och när man ser slowmotionbilder av utövarna så är det nog ingen av dem som hela tiden har en markkontakt med åtminstone en fot. De får vara glada över att det inte finns VAR inom den sporten, för då skulle nog ingen komma i mål.

VAR finns det dock inom fotbollen, men jag tycker att det måste gå fortare att granska misstänkta off-side och eventuella mål innan det fattas beslut. Dessutom finns det tydligen inte lika många kameror på tjejernas matcher som det finns på killarnas. Sedan verkar videodomarna inte heller kunna reglerna på det sätt som vore önskvärt. Sorgligt! Nu tog ju Sveriges resa i EM slut i semifinalen mot England, så vi får väl se om nästa stora mästerskap för damerna blir mer jämställt.

Till dess tillönskar jag alla en fortsatt trevlig sommar.

/mazken

---

Juni 2022

Maj avslutades i alla fall med en ostadig väderperiod varpå det åtminstone blev en del vatten i regntunnorna – man får vara glad för det lilla, för sedan kom sommartorkan tillbaka.

I politiken är det turbulent på grund av att det finns en ”politisk vilde” i riksdagen. Jag förstår inte riktigt detta. Oavsett vilket parti de hoppat av från. Alla är invalda som representanter för ett visst parti. Väljer man att hoppa av anser jag att man även bör hoppa av från riksdagen. Inte som nu – försöka diktera villkoren medelst utpressning för att få igenom sina villkor (som man kanske är ensam om). En människa ska väl inte få bestämma hur det ska vara. Det kallas diktatur och förekommer tyvärr i allt för många länder.

All denna turbulens handlade först om den misstroendeförklaring som riktats mot Morgan Johansson. Vår politiska vilde verkade dock ha en egen agenda. Hon anser sig tydligen ha förtroende för ministern i fråga, ändå sa hon sig vara beredd att fälla honom för att använda situationen till att få sin vilja igenom i helt andra frågor. Samma gällde sedan pensionerna i vårändringsbudgeten. Där försökte hon få in frågan om vapenexport. Den må var och en tycka vad den vill om, men den har knappast med pensionspengarna eller vår inhemska budget att göra.

Nu sansade hon sig ju till slut så att partierna istället kan fokusera på valrörelsen. Kanske hon bara var mediakåt. Valfläsket kommer väl osa rejält framöver så det gäller att sovra bland det som sägs. Själv försöker jag lyssna mer idogt när det inte är valår. Det är ju vad de gör och säger då som ligger närmast sanningen. Men visst tycker jag att det är intressant med retorik även under valkampanjerna.

Sedan kan jag tycka att det är lite märkligt att NATO måste vara helt eniga – alla medlemsländer – om vilka som ska få ansluta. Turkiet kan alltså på helt egen hand blockera ett majoritetsbeslut. Är det demokrati?

Alla andra NATO-länder verkar vilja ha med Sverige och Finland. Om Turkiet har en annan uppfattning kanske det är de som inte passar in i den klubben. Försöka diktera ett annat lands politik? Ja ni hör ju hur det låter och vilket ord som används. Diktera! Känns det igen?

På hemmafronten är det lika torrt i backen som tidigare. Ändå är det grönt så det förslår. Nog har det kommit några skurar så att det finns lite vatten i regntunnorna, men för marken är det lappri. Det behöver regna i en månad skulle jag tro för att det ska sjunka ner ordentligt.

Så har vi ju firat midsommar också. Både kalendermidsommar och den riktiga. Den hedniska som jag firar. Det vill säga sommarsolståndet som inföll den 21:a juni (klockan 11:13 sommartid). Självklart firar jag midsommar den kortaste natten (och längsta dagen) varje år. Inte prompt på en fredag som de styrande vill. Det är då jag äter min sill. Kokar min färskpotatis. Klipper min gräslök. Dricker min nubbe. Det är den natten man kan få se skrymt som älvor, huldror, skogsrån och annat oknytt. På kvällen vid Lomgöl kan man – om man har tur – höra både smålommen och Näcken spela. Dagen efter – under själva ståndet – går jag bort på den lilla skogsväg som leder ner till den rätvinkligt planterade skogen för att se om olvonen blommar i den ursprungliga delen. Där ligger mossbelupna trädstammar från fallna hjältetallar och glittrar av den fukt som urskogar har vett att bevara – även torra somrar. Pessimisterna gnäller nu över att vi går mot mörkare tider, men det mesta av sommaren återstår ju. Mitt glas är i alla fall halvfullt. Midsommaren är hedniskt magisk.

Jag är också fascinerad över att jag så fort vant mig av vid storstadens trängsel sedan jag flyttade ner till Småland. Visst är jag tacksam för alla sommargäster som kommer hit varje år. Utan dem skulle utbudet i våra sommarstäder inte vara som det är. Men jag har som sagt vant mig av. Nu blir jag stingslig när det är tre bilar före i rondellen i Vimmerby – eller när det plötsligt vid midsommartiden är kö på bolaget i Gamleby. Det kommer varje år som en överraskning.

Tisdagen före kalendermidsommar var jag i mataffären i Gamleby. Normalt är det en eller max två före i den enda öppna kassan. Denna gång var alla tre kassor öppna och lång kö till varje. Folk med överfulla vagnar väntade på sin tur. Inte gick det fort. Själv hade jag bara det nödvändigaste i min korg, men jag fick vackert vänta. Dessutom hade man tagit in extrapersonal som satt i kassorna. Unga och ovana människor vilket gjorde att allt tog längre tid än vanligt. Till råga på allt hade man problem med kassasystemet. Tack och lov att jag kommit ner i varv och inte längre är en stressad nollåtta. Tids nog kommer jag tillbaka till mitt, tänker jag – och det stämmer ju. Van är jag dock inte längre. Men som jag sa tidigare – sommargästerna är vi ändå beroende av, så jag står ut. Väl hemkommen igen satte jag mig på verandan och lyssnade på göken en timme eller så. Lugnande!

Nu är ändå helgerna över för denna säsong. Nästa är allhelgonahelgen, men den infaller ju på en lördag – tack och lov. Förr – då när jag yrkesarbetade – var helgerna efterlängtade. ”Äntligen fredag” tänkte jag varje vecka. Nu när jag inte behöver gå till något arbete så säger jag alltid ”Äntligen måndag” istället. Då är det som vanligt. Affärerna är öppet som vanligt. Andra är på jobbet eller i skolan, så jag får lugn och ro. Ja, man omvärderar med åren.

Huruvida jag gjort nya omvärderingar till nästa månadskrönika kommer väl visa sig.

Till dess önskar jag alla det bästa.

/mazken

---

Maj 2022

Människan skulle behöva en uppgradering. Hon skulle behöva utvecklas – evolveras. En tredje arm och hand vore av godo eftersom många saker kräver att man jobbar med två händer. Då den moderna människan verkar ha svårt att släppa mobilen ifrån sig skulle en tredje hand vara av godo för arten. Dessutom skulle det vara nödvändigt med en bättre simultankapacitet så att hon kan koncentrera sig på det hon borde göra samtidigt som hon spelar Candy Crush (eller vad det nu är som fängslar alla så oerhört i skärmen).

För att inte tala om detta med krig. Känns det inte lite förlegat? Jag tycker liksom inte att det har en berättigad plats i den moderna människans psyke. Bomber, gevärskulor och raketer känns förlegat – det borde finnas modernare sätt att lösa konflikter. Att någon sitter tryggt i sitt palats och beordrar andra att offra livet för en princips skull känns i mitt tycke som rena rama medeltiden. De som försvarar sig förstår jag bättre.

Men nu är det ansökt och inom kort är vi medlemmar i Nato om bara Turkiet ger med sig. Bra eller dåligt? Ja, det får väl framtiden utvisa. Jag kan ändå förstå att man ville klara av detta innan valet så sossarna kan fokusera på sina hjärtefrågor. Självklart tittade jag på Agendas stora partiledardebatt i början av månaden – det var ju innan Sossarna bestämt sig i Natofrågan, men det diskuterades ju annat också. Säga vad man vill om Liberalerna, men de har ju fått en ny partiledare nu. En som åtminstone kan slänga käft lika väl som Nooshi, Anne, Ebba och Jimmy. Sabuni framstod ju som rätt mjäkig i jämförelse med Johan Pehrson, om hans svada räcker för att rädda kvar dem i riksdagen lär väl visa sig. Jag skulle i alla fall inte sakna dem.

Men visst är det svårt att välja rätt när de säger det de tror folk vill höra istället för att säga vad de egentligen tycker. Lite av en skendemokrati tycker jag nog att det är. Ingen kan hålla med om allt ett politiskt parti säger, men alla kan hålla med om något de säger. Så i slutänden kanske det inte handlar om vilket parti man anser ha rätt (eller minst fel) utan vilken fråga man tycker är viktigast. Alla partiledare säger ibland saker som jag håller med om, men man måste se till helheten. Det går knappast att regera på endast en fråga.

Nu till lite vardagligare saker: Äntligen har jag fått på nytt plasttak på min veranda så att jag slipper få vatten på mig när det regnar. Det tog sin tid eftersom det regnat så lite och jag därför hela tiden skjutit upp det, men nu är det gjort. Regn skulle verkligen behövas – grundvattnet är lågt och regntunnorna behöver fyllas så dottern har vatten till odlingarna.

Även gräset har nu börjat växa – trots torkan – jag har redan hunnit klippa gräset tre gånger efter att jag blivit tvungen att ladda klipparens batteri. När ska jag lära mig att ta in det i rumstemperatur under vintern? Jag får väl sätta ett larm på mobilen framåt oktober eller så.

Jag har också skrivit färdigt nästa påbörjade roman och nu givit mig på den tredje – som även den är påbörjad. Lite böcker kommer det således ut även detta år från min penna (eller tangentbord). Allt ska dock korrekturläsas ordentligt några gånger innan det blir dags för publicering. Framemot sommaren och/eller hösten lär det hända saker på Bokus.

Själv försöker jag läsa en bok av Elisabeth Östnäs – Sparven. Jag har för mig att jag läst böcker av henne tidigare och uppskattat dem. Denna bjuder dock på mer motstånd än jag tänkt mig. Jag kommer liksom inte in i den på ett sätt jag önskar. Sedan stör jag mig på historiska faktafel och kanske det stör djupare då det har med Bellman att göra. Hoppas jag inte själv gör sådana misstag. Huvudkaraktären i boken – som är en flicka – minns när hennes mor sjöng en vaggvisa för henne och hon skriver ut texten i boken. Vaggvisan är känd och jag kan förstå om originaltextens ”pojke” är utbytt mot en ”flicka”. Dock är det så att visan skrevs av Bellman till sin som Carl och när flickan i boken hörde den var tyvärr inte skalden född än. Det hade varit bättre om författarinnan bara skrivit att hennes mor sjöng en vaggvisa – utan att skriva ut texten som bevisligen inte var skriven vid denna tidpunkt. Sådant stör mig. Vi får se om jag kan bortse från detta och ändå komma in i handlingen eftersom den ändå utspelar sig i sjuttonhundratalet – en tid som intresserar mig.

Så är ju sommaren här också, det märks – om inte annat – på att VM i ishockey startat – märkligt nog – samt att Eurovision Song Contest avgjorts. Visst är det trevligt att alla ger sitt fulla stöd till Ukraina, men hade det som pågår där inte skett så hade den låten aldrig vunnit – det kan jag slå vad om.

Nu stundar sommarens grönska och vi får se vad mer för tokigheter människan fått till inför nästa månads krönika.

Trevlig sommar önskar

mazken

---

 

April 2022

Så tyckte då regionen att det blivit dags för fjärde dosen vaccin varpå jag bokade rätt omgående för att ha det gjort. De två första sprutorna påverkade mig inte det minsta. Huruvida detta berodde på att de var av märket Astra Zeneca vet jag inte. Den tredje (Pfeizer) fick mig att bli lite sjuk – jag kände mig bakis i två dagar, men det var ändå överkomligt. Denna gång blev det Moderna och nu blev jag rejält dålig. Jag brukar sällan klaga när jag känner mig under isen, men nu blev det rent ut sagt för jävligt och jag får vara tacksam att det ändå gick över på ett par dagar. När det kommer bli dags för femte dosen vet jag inte, men jag får hoppas att det inte blir värre ju fler man får.

Mer glädjande är att det nu är vår på riktigt. Scillan lyser blå i markerna och på vissa gräsytor bort emot kyrkbyn strålar hela gräsmattor av blåa stjärnor. Påskliljor och vårlök trängs nu även i norrsluttningarna och hönsen blir alldeles våryra i solskenet. Än tar det väl ett tag innan den skira vårgrönskan blir så där förtrollande som den alltid blir när björkarna får det där transparenta skimret över sig – men det kommer nog fortare än man kan ana.

För egen del har jag haft en liten skrivarrast och istället läst en del. Det märkligaste jag givit mig på är en liten obskyr bok av Horace Engdahl – ”De obekymrade”. Inte för att jag är ett fan av Horace, men då han sagt så mycket märkligt i och med ”akademidebaclet” kände jag mig föranledd att se vad han egentligen skrivit nu. Att en sådan människa besitter en så stark ställning i kulturen känns mig främmande. Akademiledamot? Märkligt i mina ögon att en sådan får sitta där. Undrar var Gustav III skulle tyckt. Ändå är språket korrekt och man skulle – ryckta ur sitt sammanhang – kunna se ut åtminstone ett par kloka citat att spara. När man läser dem i sitt sammanhang så blir de tyvärr inte lika kloka så det får vara. Trots att boken inte alls är tjock så orkade jag inte läsa klart det otidsenliga och förlegade dravlet. Bara för att Strindberg närde ett visst kvinnoförakt så rättfärdigar inte det att en modern människa gör likaledes.

Däremot har jag nu i månaden (trots skrivuppehållet) skrivit klart min kommande roman vilken – för ovanlighetens skull – är en framtidsvision. Om den kan kallas dystopi eller utopi låter jag läsaren bedöma eftersom folk har så olika referenser. Provtryck är beställt! Nu ska den på så många korrekturläsningar som möjligt och min eminenta lektör ska också få säga sitt innan den korrigeras och fingranskas inför utgivningen.

Jag har även två andra bokprojekt som jag tidigare börjat på men som fått stå tillbaka då andra trängt sig före. Nu ska de i alla fall färdigställas så förhoppningsvis kommer det ut mer än en roman i år (också).

Sedan årsskiftet har jag också fått nya morgonrutiner. Jag börjar varje dag med att efter frukosten få mig till livs dagens nyheter i tidningsform. Dagens nyheter för 230 år sedan. Christopher O’Regan botaniserar varje dag på youtube i dagens nummer av Dagligt Allehanda från år 1792. Jag rekommenderar verkligen denna kanal för den historieintresserade och jag får via den reda på mycket matnyttigt om den gustavianska tiden. Av förklarliga skäl så har det den senaste tiden handlat väldigt mycket om mordet på Gustav III, men när väl Anckarström är avrättad så kommer det troligtvis handla mer om gemene man i dåtidens Stockholm. O’Regan gör i alla fall vad han kan för att rätta till den gängse skenbild vi har av ”teaterkungen” och hans liv – även gällande 1700-talet i stort. Han drar sig inte för att racka ner på tidigare historieskrivare, författare eller filmskapare. Ändå är det allmogen och de vanliga människorna som intresserar mig mest. Året ut ska han varje morgon återkomma med nyheter från dagens datum 230 år tidigare.

Sedan verkar det som vi kommer allt närmare ett NATO-medlemskap. Går Finland med är risken/chansen stor att vi följer efter. Jag är ärligt talat kluven i frågan. Alliansfriheten och neutraliteten har tjänat oss väl genom seklerna. Samtidigt skäms man när man ser hur vi historiskt handlat i neutralitetens tecken, t ex under andra världskriget. Klart att vi måste ta ställning emot övergrepp och krigiska regimer och inte ska vi lägga oss platt för ryska hot. Ändå känns det inte som att man kan bortse från dem och jag undrar om Putin verkligen skulle våga göra verklighet av sina hot att angripa nya NATO-länder. Nu tror jag att han inte skulle dra sig för sådant om det väl blir av – den gubben verkar inte bry sig om konsekvenser alls. Jag tror han anser sig oövervinnerlig och sådant kan vara förödande för hela mänskligheten. Det värsta scenario jag kan tänka mig är ett tredje världskrig med atombomber och kemiska vapen. Hur illa jag än tycker om ryssarna och vad de för närvarande ägnar sig åt så är jag heller inte bekväm med tanken på att vi ska alliera oss med jänkarna. Den världspolisen tror sig ju också stå över allt och alla även om de för tillfället framstår som bättre – eller ska jag säga mindre dålig. Deras förbaskade dubbelmoral klarar jag mig bra utan. Finns det något mellanting? Men jag är som sagt kluven och kan varken säga bu eller bä i frågan. Kanske planeten skulle må bra om människan helt raderades ut. Att reda ut det elände som vi skapat verkar inte ligga inom människans räckvidd.

Hoppet är dock det sista som överger människan.

Jag hör av mig i slutet av maj så får vi se hur världen ser ut då.

/mazken

---

 

Mars 2022

Jag hade ju helst velat slippa skriva om krig och elände, men det känns svårt nu när allt är som det blivit. Jag tror ändå att de flesta delar min förskräckelse över det som nu sker i Ukraina så jag nöjer mig med att konstatera att det är för jävligt hur vissa envåldshärskare beter sig. Han borde gripas och ställas inför krigsdomstol för brott mot mänskligheten. Hade det varit på film så hade man väl skickat in någon specialstyrka ledd av exempelvis Bruce Willis och eliminerat den där Vladimir. Men så går det tyvärr inte till i verkligheten.

Pandemin har helt fallit i glömska och folk verkar tro att den är över helt bara för att man inte hör så mycket om den på nyheterna. Till och med kriget verkar bli mindre intressant då människor istället ojar sig mera över stigande drivmedelspriser och elkostnader. Man säger sig stödja sanktionerna mot ryssen, men man verkar inte vilja betala priset.

Ja, det är förresten märkligt med elproduktionen. LKAB vill bygga en vindkraftspark som motsvarar hela Danmarks energibehov bara för att driva sin fossilfria ståltillverkning. Jag tror de allra flesta är överens om att det behövs mer el om vi ska klara övergången till ett fossilfritt Sverige. Just nu verkar det vara landbaserad vindkraft som är det mest kostnadseffektiva sättet att producera el på. På sikt kanske det kommer vara andra tekniker – vågkraft, tidvattenkraft och jag vet inte vad. Just nu är det dock vindkraft som gäller och de flesta vill nog ha mer vindkraft. Så länge den inte byggs där de bor vill säga. De flesta kommuner säger nej till vindkraft och nyttjar sin vetorätt. Som tur är vill Magda ta bort den vetorätten. Folk vill ta del av miljövänlig el, men de vill inte ha propellrar i sin närhet. Var i hela friden ska vi bygga sådana då? Det bor väl folk överallt. Jag säger: bygg vindsnurror där de behövs mest. I städer och vid industrier – mest söderut. Förr fanns det väderkvarnar lite här och var och nu får nog människan vänja sig vid att det snurrar vindkraftverk mest överallt. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Historien går igen och jag kommer att tänka på Cornelis Vreeswijks Pamflett No 62 – men då handlade det om kärnkraft, men det verkar vara samma med vindkraftverken: ”Kärnkraft är bra för det tycker maken / Maken har läget helt under kontroll / Själv har jag slutat att grubbla på saken / Bara dom finns på betryggande håll / Bara dom inte ligger för nära / Får de väl bygga hur många dom vill! / Ligg inte vaken och grubbla min kära! / Ta en moralkaka till!” – Människan i ett nötskal.

Hit till Sverige har i alla fall inte den ryska terrorn nått – inte än så länge, men man vet ju aldrig hur framtiden kommer se ut, så lite vindsnurror är väl lappri i sammanhanget. Tills vidare får vi ägna oss åt våra vardagliga händelser – som att vi nu tydligen ska ställa om klockorna igen. Till sommartid! Detta dravel kommer dock ta sin ände nästa år (som jag förstått det hela). Huruvida vi sedan får leva med sommartid eller normaltid resten av livet är väl mer oklart. För min del är det solklart (😊) att solen ska stå som högst på himmelen och i söder vid middagstid. Hela idén med att ha sommartid finner jag befängd. Vad hände med den så populära valfriheten? Folk ojar sig över att beslutsfattarna lägger sig i om man ska vaccinera sig eller inte och mycket annat, men att de ska styra tiden verkar inte vara lika intressant. Vill man gå upp tidigare för att ta vara på solljuset så finns det väl inget som hindrar. Folk får faktiskt gå upp hur tidigt de vill. Jag har inte hört något om att det ska vara förbjudet att gå upp en timme tidigare. Det är till och med tillåtet att gå upp tidigare än så, att ta med sig morgonfikat ut och studera soluppgången. Precis som det är tillåtet att gå till sängs precis när man vill.

Byggarbetarna här i huset är i alla fall klara i barnbarnens rum nu (förutom fönstren som det är lite leveranstid på). Dottern är den som spacklat, målat och svärsonen har lagt in klickgolv. Sedan ska det ju till nya möbler också. Skrivbord ska de få så att de kan sitta där och stöka ner istället för vid matbordet. Även jag har kostat på mig en ny skrivbordsstol enär min gamla är just gammal. Väldigt gammal. Rent av utsliten och nedsutten med hål på klädseln så att skumgummi sticker fram både här och var.

Här i Småland har vi också firat ”nationaldagen” med massipantåta fössta tossdan i mass. Traditionen är inte gammal alls, men allt som förhöjer vardagen tas emot i dessa tider. Dessutom smälter den sista snön även om det går långsamt enär det är minusgrader på nätterna. Ännu i slutet på mars ligger det lite kvar i kanten närmast buskagen där solen inte kommer åt. Tids nog kommer aprilvädret och ny snö lär falla. Det är som att man glömmer av det varje år – precis som vinterns första halka.

Så har det ju varit Mello också och som vanligt vann rätt låt (eftersom den fick flest röster). Nu innehåller väl inte Mello just den musik jag lyssnar på, men jag erkänner att jag tittar varje år ändå. Produktionen var dock under all kritik. Det är den ju ofta, men i år var det sämre än någonsin. Det var så jag undrade om de i kontrollrummet jävlades med programledaren med flit för att få honom att göra bort sig. Det får vara som det vill med det. Nu ser jag istället framemot att allsvenskan i fotboll ska börja igen. Efter en lång vinter med mest skidskytte på SVT börjar jag bli lite trött på skjutvallar, vallningstips och snö. Bättre vårtecken än fotbollspremiären får man leta efter. Mitt lag – AIK – har ju dessutom gjort en bra värvning i år. John Guidetti. Men jag tror inte han blir spelklar förrän i sommar. Jag får hoppas på att Seb Larsson kan få några bra frisparkslägen innan John ansluter till träningsanläggningen i Karlberg eller på Skytteholms konstgräs. Min gräsmatta är inte lämplig att spela boll på så här års. Går man två gånger i samma fotspår så uppstår genast en lerig stig med risk att halka – i alla fall om jag har foppatofflorna på. Men det torkar väl upp vad det lider. Vi får väl se i nästa månadskrönika hur det blev med aprilvädret. Tills dess

allt väl och glöm inte att en knuten näve inte gör någon nytta i fickan.

/mazken

---

Februari 2022

Den ryska björnen som morrat hotfullt länge nog har nu ställt sig upp och gått bärsärk och slår urskillningslöst kring sig som en maktgalen ligist. Jag är ingen expert på utrikesfrågor, men vi alla kan väl vara överens att detta vansinnesdåd måste fördömas på alla möjliga sätt. Människan verkar inte lära sig något av historien. Det enda jag tänker säga om detta är att det är tydligt att jorden vore en lyckligare planet om människosläktet aldrig kommit till.

Nu har vinterns andra storm dragit förbi. Kanske stormar kommer bli vanligare i dessa tider av klimatförändringar. Hoppas inte! Den första februaridagen kom snön tillbaka och varade en vecka. Det är som att kung Bore vet vilka dagar jag ska ut och åka bil – då ser han till att det är skridskoföre ända till Vimmerby. Det slår aldrig fel under vinterhalvåret. Rimtursarna kliver obevekligt fram med sin köld och sina isande vindar.

Även här i Småland har vi nu fått postutdelning i brevlådan blott varannan dag. Andra delar av landet har ju redan haft det ett tag och jag har inget att invända mot detta. Inte med tanke på att brev blir allt mer sällsynta. Varannan dag räcker gott för min del. Större paket som körs ut av brevbäraren kommer tydligen de brevfria dagarna som det verkar. Åtminstone sådana som är beställda att levereras till dörren.

OS kom och gick, men jag betalade för att få se det så det blev en del TV-tittande denna månad. När man tittar på sporter som normalt inte visas i televisionens värld får man snabbt nya favoriter – så även denna gång. Jag har alltid tyckt om curling, men nu fick jag för första gången se tävlingsformen ”mixed-dubbel” och det måste jag säga var en positiv upplevelse – snabbare, offensivare och roligare. En ny favoritdeltagare fick jag ävenledes – Almida de Val. Jag säger då det. Vilken tjej! På alla sätt! Hon hade allt! Tog ett brons dessutom.

Apropå kvinnor: För närvarande läser jag en bok som heter Dinas bok. Den är skriven av den norska författarinnan Herbjørg Wassmo och handlar om en bångstyrig och egensinnig kvinna under 1800-talet. Jag finner det befriande att läsa böcker där kvinnor inte följer normen och tar sin plats så väl som karlarna. Hon röker cigarr, klättar i träd och lägrar stalldrängen. I skrivande stund (20/2) har jag bara kommit en fjärdedel ungefär, men jag bör läsa ut den innan mars månad då ska tillbaka till biblioteket. Dessutom finns tre ytterligare delar. Jag är fast – trots OS i TV:n.

Förutom det rent idrottsliga så lämnar OS oss språkpoliser mycket till övers att önska. Jag har ändå kommit så pass långt att jag slutat rätta folk som säger galenskaper, men reportrar är väl ändå i grunden journalister – förmodar jag. De borde ha en bättre språklig utbildning. Bisittarna som är experter på sin idrott är en helt annan sak, de ska kunna idrottsgrenen och dem ställer jag inte alls samma krav på språkligt. Men reportrar som säger ”den starke Hanna” eller ”den snabbe Therese” är helt uppåt väggarna. Gällande kvinnor heter det den starka och den snabba. Bara män kan få epitetet den snabbe och den starke. En annan sak jag hörde var en som sa att han hade ”andan i halsgropen”. Det är väl hjärtat man har i halsgropen – andan har man i halsen och det är två helt skilda saker. Det är som om de genom dessa språkliga tillkrånglade missgrepp vill ge orden en större tyngd. De misslyckas kapitalt.

I övrigt i Småland har det varit mest barmark i februari när väl snön som föll i början smält bort. Plusgrader i luften men minus i marken så tjälen gjorde leran hård. Nu har vi fått snö igen och eftersom marken var frusen så la den sig direkt även om det var blötsnö som föll. Jag får väl vänta på våren ytterligare ett tag.

Här i mitt hem har vi nu byggare som sliter ut allt gammalt i barnbarnens rum för att göra två kammare av det hittillsvarande gemensamma rummet och ett mindre oisolerat förråd. Fönster ska bytas och golven göras plana. Det är ett ljudligt sällskap jag fått just ovanför mitt eget krypin, men det är ju temporärt. Hur temporärt är dock fortfarande skrivet i stjärnorna eftersom man aldrig vet vad man stöter på för problem när man börjar riva ett gammalt hus. På ett ställe blottlades det gamla taket, med åldriga shingels. Det tak som fanns innan den senaste utbyggnationen. Lite som arkeologi fast med ett kortare tidsperspektiv. Utanför växer högen av gamla väggbeklädnader, golvplankor och timmer som nu ska ersättas av nya byggelement. Själv funderar jag på att bygga mig själv ett litet lusthus – men jag har inte bestämt mig klart än. Måhända det inte blir något av. Framtiden får utvisa. Lusthus har jag i alla fall alltid tyckt om. Bara namnet är lockande.

Den 24 februari blev alltså ingen bra dag för världen, men mitt i all krigshets såg jag att de första snödropparna tittade vid pumphuset. Det måste ändå innebära att våren finns.

/mazken

---

 

Januari 2022

”… gott nytt år /../ och blir det inget gott år, är det nytt i alla fall”

Hur gott det blir beror nog på hur man ser det. Inte var förra året särskilt gott. Pandemier och restriktioner var det som dominerade året. På slutet av 2021 inskränkte både Ryssland och Kina människorättsorganisationernas rätt ytterligare – även den oberoende pressens. Andra länder har ju redan gått samma väg och om vi inte passar oss för Jimmy och hans ”buktalardocka” Ebba så kan det hända även här. Tittade på årets första partiledardebatt – åtminstone början av den. Jimmy bespetsar sig tydligen på att locka till sig vaccinmotståndana nu, men troligtvis är de redan vilseledda av hans förtäckta budskap. Konspirationsteoretiker är svåra att övertyga med sakliga argument.

Som ni ser har jag bytt namn på denna krönika och dessutom har jag valt två nya vyer för de bilder jag plåtar varje månad. I plåtandets stund hade snön försvunnit till stora delar, vi får väl se om den återkommer. Kanske var det så att de stora snömängderna kom innan nyåret och att vi nu får dras med de kvarvarande fläckarna. Så hade vi storm här också i början av året. Allt löst blåste kring och huven på skorstenen blåste ner så att mitt verandatak gick sönder, så nu har man ett nytt projekt till våren med att laga detta så att jag kan sitta ute oavsett om det regnar eller inte.

Fler och fler i min omgivning smittas nu av omikronvarianten, något som vaccinmotståndarna använder som argument till att vaccinet inte fungerar. De verkar blunda för det faktum att en övervägande del av dem som behöver intensivvård är just de ovaccinerade. Vi som tagit sprutorna blir oftast bara lindrigt sjuka. Själv har jag klarat mig hittills – peppar, peppar, ta i trä.

Sedan har vi ju det här med elpriserna som rasat i höjden något otroligt. Jag som bor i en stuga på landet använder ju en hel del och i december var räkningen dubbelt så hög som vanligt. Jag ska erkänna att jag inte är så insatt i reglerna, men som jag förstått det beror det i stor del på det samarbete vi har med EU om att sälja och köpa el inom unionen och tydligen driver det upp priserna eftersom man utgår från vad man kan ta betalt vid exporten. Något måste till för egentligen producerar Sverige billig el, men de vinstdrivande elbolagen vill givetvis ta så mycket betalt de kan. Fortsätter det så här så kommer många inte kunna ha råd att värma upp sina hus. Som vanligt är det de sämst ställde som kommer i kläm, men det ska villigt erkännas att även jag drar efter andan när jag sprättar upp E-ons kuvert nu för tiden. Jag hörde på Rapport att staten ska betala tillbaka vissa delar av kostnaden. Om man nyttjar mer än 2000 kWh ska man visst få tillbaka 200 spänn – åtminstone för de tre kallaste månaderna. Hur det ska gå till har jag än inte förstått. Ska man ansöka eller sköts det per automatik? Jag får forska i ämnet. Det enklaste kan jag tycka vore att sänka priset – eller skatten eller så… Jag eldar så mycket det går i kakelugnarna för att hålla ner uppvärmningskostnaden, vi får väl se om bonden höjer priset på veden till nästa leverans.

Hönorna i hönshuset värper dock bättre än man skulle kunna tro trots att det är vinter och att de inte får vara ute i den stora hönsgården på grund av restriktioner gällande fågelinfluensan som tydligen grasserar varje vinter nu för tiden. En liten uteplats har de i alla fall – en där småfåglar inte kan ta sig in så de får åtminstone vara lite utomhus. Man kan inte annat än att längta till våren även om den lär dröja.

Vi får väl se hur långt den kommit om en månad då jag återkommer med en ny månadskrönika.

/mazken

År 2021 hittar ni här.