Höst på Kafé K: Mats Klasson

Urupplevelserna
De allra tidigaste upplevelserna i livet. Upplevelserna innan man har orden, innan man har ett reflekterande tänkande kan ibland försvinna i glömskan eftersom man inte har några ord eller tankekrokar att hänga upp dem på. Man har bara känslan. Men stöter man på en snarlik upplevelse igen, dyker den ursprungliga upplevelsen upp som en elektrisk stöt, en mycket tydlig aha-upplevelse som trollar fram ursprungskänslan igen, mycket märkbart. Har varit med om det några gånger.

Den allra första formupplevelsen: Volkswagen & doften från lacken när solen stod på, blandad med några bilavgaser. Kanske hade jag också haft en leksaksvolkswagen. Kanske hade jag med händer och fingrar upplevt bilens former. Kan ha varit en bidragande orsak till att den där storformatVolkswagenupplevelsen blev så stark.  Bara en teori, men inte alls osannolik.

Det allra första ljudet: talgoxen. Titti-taaa, titti-taaa, titti-taaa. Varje gång jag hör talgoxen hugger det tag i mig på ett märkligt sätt. En teori jag har är att jag en solig vårdag i mars 1958 (är född i januari) för första gången kommit ut och ligger i barnvagnen. Blir man då attackerad av talgoxens sång, måste det ju bli en oförglömlig ljudupplevelse. Långt innan man har orden, långt innan man har förmågan att reflektera.

Den allra första musiken: På samma sätt finns det musik från livets gryning för mig. Musiken ur filmen Aldrig på en söndag med Melina Mercouri.

Melina Mercouri – Ta paidia tou Piraia  (Never on a sunday, Aldrig på en söndag)

60-talet och början av 70-talet
Först schlaffsade vi med mattpiskare och slängde med huvudena. Mattpiskarna skulle föreställa gitarrer, schlaffsandet var schlaffsjo jä jä jä och huvudslängarna The Beatles. När jag började skolan i mitten av 60-talet kom jag i kontakt med de svenska popbanden. Främst av dem var The Hep Stars. Jag och en klasskompis hade häftiga debatter om The:nas vara eller ickevara i popbandsnamn och vilken funktion de fyllde. Vem som tyckte vad har jag glömt men häftigheten kommer jag ihåg. Svenne (Hedlund) var flickfavoriten, ”för han hade så gulligt hår”. Minns att min kusin Maritha hade en grammofon och ett antal Hep Stars-singlar som vi lyssnade på en av de få gånger vi hälsade på henne. Eftersom en så lång tidsperiod med musik ska fyllas i det här programmet och man är begränsad till 15 låtar får jag nöja mig med att nämna två favoritlåtar med ovan nämnda band. Hey Jude respektive Wedding. När vi sen går in i det nya årtiondet får vi tänka oss att Woodstock och månlandning är mycket aktuella begrepp. Flowerpower blommar för fullt. Mexico-OS 1968 följdes av Mexico-VM 1970. En självklar koppling mellan latinamerika och västvärlden vid den här tiden är El condor pasa med Simon & Garfunkel. En musiktidsmaskin till 1970.

Simon & Garfunkel – El condor pasa

70-talet
Det engagerade, de politiska texterna och proggen präglade mitt 70-tal. Ofta var det plakattexter som man satt musik till. Ofta kom musiken i andra hand. Några bra undantag fanns det som både hade bra och medryckande musik och bra texter. Peps, som dessutom sjöng på skånska och hade bluesen och reggaen att gunga fram budskapet med, blev en självklar idol. Göteborgska Nationalteatern var ett annat bra exempel. Av någon anledning tog jag aldrig Hoola Bandola Band till mitt hjärta. Vet inte riktigt varför. Kanske för att de försökte sjunga på ”uppsvenska” och till skillnad från Peps därmed svek den skånska dialekten. Sen fanns det förstås den rent instumentala proggen. Träd, Gräs & Stenar var lite för avancerade för min smak. Däremot gillade jag både Kebnekajse och Samla Mammas Manna. I proggens utkanter spelades och fifflades det också. Flera av dem upptäckte och uppskattade jag långt senare, för att de hade bevarat sin personlighet samtidigt som de hade texter med ett budskap. Som t ex Ola Magnell, Kjell Höglund och John Holm. Eftersom vi strax ska gå in i 80-talet och befinner oss i 70-talets utmarker, varför inte ta en utmarksman som representant för 70-talet. Är fortfarande fasligt förtjust i John Holms låtar. Det finns ingen som framför dem som han.

John Holm – Vid ett fönsterbord mot parken

Sent 70-tal och hela 80-talet
70-talet hade avslutats med punken som sen nyanserades och förgrenades i new wave. Här i skarven mellan decennierna upptäckte jag också funken (Talking Heads, Gang of Four, A Certain Ratio) och de klassiska hårdrockarna (Deep Purple, Black Sabbath, Led Zeppelin, Blue Öyster Cult). David Bowie och U2. De tyska Kraftwerk och DAF. De belgiska TC Matic och Nasmak. Devo med blomkrukor på huvudena. The Residents enögingar. Den mer symfoniska rocken och popen med Mike Oldfield och Pink Floyd som också blev en väg in i experimenterandet, det galna, vilda och högljudda. Frank Zappa, Pere Ubu, Chrome, Throbbing Gristle kan väl var och en på sitt sätt sorteras in här. Den mer lättillgängliga popen inom new wave fanns också: Pretenders, Blondie, B52s. Svenska band jag minns från 80-talet var KSMB, Lolita Pop och framför allt Commando Musse Pigg (senare Commando M Pigg). Som representant för det vilda, högljudda, men framför allt smågalna och experimentella 80-talet utser jag Talking Heads som med sin intellektuella och samtidigt energifulla framtoning blev mina 80-talsfavoriter. Remain in light tycker jag är deras bästa album. Det lyssnade jag till samtidigt som jag läste Samuel Becketts absurda pjäser. Passade bra ihop. Men för att anknyta till hösten, väljer jag nu istället en låt från deras Fear of music som jag nämligen lyssnade mycket på under senhösten 1979. Just därför förblir det alltid höstmusik för mig. Här en liveversion av låtenAnimals där man också får se typisk David Byrne-koreografi.

Talking Heads – Animals

Det tysta 90-talet
Den högljudda och krävande musiken på 80-talet och ett bullrigt jobb tog ut sin rätt. 1990-talet blev mina örons återhämtningsårtionde. Det tysta 90-talet. Det hade varit frestande att illustrera detta med John Cages 4’33” , men ni får själva släpa fram er flygel och fälla ner klaviaturlocket och ta tiden. På så sätt får jag plats med en annan låt istället, längre fram i kronologin.  Men innan vi passerar millennieskiftet hittar jag en bro att ta mig över på. Från rocken till folkmusiken. En av de mest betydelsefulla musikaliska broarna för mig. Denna bro var för mig Hedningarna. Ta den nästan hypnotiska och trollska Dolkaren i hand så går vi över.

Hedningarna – Dolkaren

Folkmusiken
Om Hedningarna var stenbron från rocken så var Ralph Lundsten spången från den elektroniska musiken och Benny Andersson via BAO var pontonbron från popen och schlagern. Alla tre ledde de dock in i den fantastiska folkmusikskogen. Om Hedningarna (främst) står för instrumental folkmusik var Garmarna en företrädare för den vokala, med sångerskan Emma Härdelin. Här skriver hon ett brev från det förflutna med bläck.

Garmarna – Bläck

De senaste åren har det i Jul i folkton-gänget samlats ett koncentrat av det allra bästa inom svensk folkmusik, från Ale Möller på slätten till Lena Willemark i Dalarna. Och däremellan idel skickliga musiker. En betydligt nyare duo vars namn låter solo, men där musiken verkligen är ett mästerligt möte mellan nyckelharpa och saxofon är Siri Karlsson som består av Cecilia Sörbom Österholm och Maria Arnqvist. Och det kommer ständigt nya musiker som formerar sig i olika spännande konstellationer. Det roliga med folkmusiken i Sverige är att den inte är statisk. Samtidigt som den för vidare gammal tradition utvecklas den också vidare, med intryck från andra genrer och från musik från övriga världen.

Världsmusiken
Den svenska folkmusiken förde mig också ut i världen och där hittade jag det mycket vida begreppet världsmusik. Traditionell musik från andra kulturer kom också in på annat sätt. Jag minns en gammal svartvit TV-inspelning från något arabiskt land med en sångare som fängslade mig totalt. Han sjöng på ett sätt som var helt nytt för mig. Mycket fascinerande och vackert. En sångerska som lyckats smälta ihop det traditionellt arabiska med västlig pop är Natacha Atlas. Också hon var en viktig dörr till det arabiska liksom sångaren Amr Diab. Från andra kulturer och musikstilar fick jag höra Cesaria Evora (Kap Verde), Loreena McKennitt (Kanada/Skottland/Irland), The Pogues (Irland/Storbritannien), Goran Bregovic (Balkan), A R Rahman och Lata Mangeshkar (Indien), Youssou N’Dour (Senegal), Buena Vista Social Club (Kuba). Av dem som jag öppnat öronen för på senare år måste jag nämna den svensksenegaliska duon Sousou & Maher Cissoko och det polska bandet Warsaw Village Band. Alla dessa har bidragit till att vidga min musikvärld och gjort den rikare.  Den här breddade synen på musik har gett mig nyfikenheten och nyanserna. Den har lärt mig att inte förvandla det färgrika till svart och vitt och grått. Att inte dela upp i vi och dem. Den har öppnat öppenheten i världen och de ingentingska oändligheterna före och efter livet. Vad kan bättre symbolisera detta än öknen och sandkornen. Då är steget inte långt till ökenbluesarna Tinariwen. Mycket medryckande och helt oemotståndlig musik som också har stor betydelse för tuaregerna, nomadfolket i öknen, som en sammanhållande faktor. Deras sätt att spela gitarr gillar jag liksom sångdialogerna mellan män och kvinnor. Svängig musik med balans. Det är omöjligt att välja en enda låt så jag kånkar fram en hel kanna uppfriskande vatten från denna oas som ni kan skopa från när ni blir törstiga. Womad är en förkortning av World of Music Arts and Dance. En festival grundad redan 1980 av bl a Peter Gabriel. Denna  inspelning är från Reading, Storbritannien 2004. Försök sitta still när det svänger som värst, om ni kan! Det börjar lite trevande men efter ungefär 8.30 kommer en favoritlåt, Chet boghassa.

Tinariwen – Live at Womad 2004

2000-talet – Lisa & Lasse & Dunkla Rum
Inom kvantfysiken diskuteras möjligheten att om ingen iakttar ett skeende har det inte hänt. Om inte jag var med under 90-talet, hände något verkligen då i musikvärlden, för mig? Det gjorde det faktiskt, såvida inte hela musikbranschen, skivköparna och konsertbesökarna i en gigantisk komplott lurat mig och efterkonstruerat hela 90-talet. Hursomhelst sägs det att en liten tunn Lisa uppvuxen på fotboll och grodor i Mariefred slog igenom så det stänkte i den svenska musikpussen 1994. Nio år senare gav hon ut en samlingsskiva och nyvaken som jag var fick jag för mig att ge denna blonda onehitwonder en chans. Onehitwonder? Så fel man kan ha. Bakom säcken med vemvetet fanns inte bara blondrågen utan också kärlekskornet och den danska havehavren. Gott bröd av många sorter med andra ord. Jag tog tag i Lisas kjoltyg och kom ifatt henne. Följde med henne till Linköping och knockades av Winnerbäck, eller kanske framför allt av hans entusiastiska publik. Just här öppnades en ny dörr för mig.

Lisa Ekdahl & Lars Winnerbäck – Tvivel

Min första riktiga konsert kom sent. Den 16 juli 2004 på Tivoli i Köpenhamn. Lisa Ekdahl förstås. En av mina allra bästa konserter, alla kategorier, är också med Lisa Ekdahl, på Babel i Malmö i början av oktober 2009. Det var stormigt och regnigt och det var en liten bit att promenera från hotellet till Babel. När jag kom fram var jag blöt och frusen. Men sen värmdes jag av en mycket bra konsert. Stod längst fram med Lisa sittande på en stol bara metern framför. Det var som om man bjudits in till hennes vardagsrum. Så nära kändes det. Både fysiskt och musikaliskt.

På hösten 2004 letade jag efter de där Winnerbäckfansen som sett så entusiastiska ut på Linköpings-dvdn. Som av en händelse snubblade jag över en helt nyöppnad fansite som hette Dunkla Rum. I deras forum blev det en del inlägg och givande diskussioner med de här fansen. Några uppskattade mina inlägg så pass mycket att jag både fick min egen spalt och blev en av de ansvariga för Dunkla Rum mellan 2004 och 2008. Den här magiska hösten 2004 släppte både Lisa Ekdahl (Olyckssyster) och Lars Winnerbäck (Vatten under broarna) varsitt nytt album. Låtarna från dessa båda album är också de tidsmaskiner, inställda att stanna på hösten 2004.

Det blev fyra intensiva men roliga och stimulerande år på Dunkla Rum. Jag skrev mina spalter, anordnade tävlingar, träffade andra dunklarummare på konserter och fester, kom med idén och var organiserande producent av en hyllningsskiva till Lars Winnerbäcks 30-årsdag 2005 samt var med och drev den enda winnerbäckska sommarturnésidan 2006 där jag också höll i fototävlingen om turnéns bästa foto. En skelleftehamnare vann. Genom de många nya kontakter jag knöt under de här åren öppnades vägar och stigar till ny (främst svensk) musik. Mina upptäckter av allt det nya presenterade jag oftast i skiv- och konsertrecensioner. Tillsammans med ett par Dylanexperter anordnade jag också en liten Dylanskola för nybörjare i min spalt. Caj Karlsson, Dan Viktor, Tomas Andersson Wij och Dan Berglund är några av dem jag började lyssna på under Dunkla Rum-åren. En annan positiv nyupptäckt var Kent, som jag tidigare okunnigt och fördomsfullt avfärdat som ännu ett skramligt, skrikigt, uppskäftigt rockband. Men Kent visade sig vara något helt annat. Melodiös musik med glöd, energi och poetiska och tänkvärda texter. Deras Vapen & ammunition-album från 2002 blev genast en favorit.

Kent – Sundance kid

Sångerskorna
Om ni tittar tillbaks på den musik jag valt hittills i det här programmet har den varit nästan totalt mansdominerad. Mina öppnade ögon och öron under Dunkla Rum-tiden gjorde att jag vågade mig på att lyssna på mycket ny musik. Ett mönster som jag snart kunde skönja var att det fanns oerhört många bra sångerskor, inte minst de som sjöng på svenska och dessutom var låtskrivare. Jag skulle kunna räkna upp hur många som helst, men jag tar bara de jag spontant kommer på. Rebecka Törnqvist, Ane Brun, Anna Järvinen, Ebba Forsberg, Nina Ramsby, Sofia Karlsson, Sofie Livebrant, Lena Willemark, Miss Li, Pernilla Andersson, Annika Norlin, Anna Stadling, Louise Hoffsten, Sanna Carlstedt, Helen Sjöholm, Anna Ternheim, Nina Persson, Laleh, Frida Öhrn och Eva Dahlgren. Eva Dahlgren ja, hennes musik har liksom mognat hos mig, som en viskning som växer till sång. Hon gör stjärngnistrande låtar mot mörka bakgrunder. Hon gör mänskligt varma låtar i omänskligt kyliga tider. Här från ett framträdande på Allsång på Skansen.

Eva Dahlgren – När jag längtar

Bland de yngsta och mest talangfulla svensksjungande sångerskorna får jag kvickt också ihop några namn utan problem. Amanda Jenssen, Melissa Horn, Birgit Bidder, systrarna Söderberg i First Aid Kit, Anna von Hausswolff och Idiot Wind. Idiot Wind kan man väl inte heta, säger kanske någon. Då kan man heller inte heta Hajen eller Jaw Lesson. Namnkamelonten Amanda Bergman eller Amanda Hollingby Matsson har jag sett live både i hennes hemtrakter på Skankalossfestivalen i Gagnef 2009 och som förband åt First Aid Kit i Malmö 2012. Denna underbara fågellåt har jag tyvärr inte hört live än.

Idiot Wind – Canary bird

De andra sångerskorna då? De som inte sjöng på svenska och som kom från andra ställen i världen. Jodå. Joan Baez, Björk, Sinead O’Connor, Regina Spektor och den alldeles för tidigt bortgångna Lhasa de Sela. När hon dog på nyårsdagen 2010, endast 37 år gammal, sades det att det snöade ett par dygn i sträck i hennes hemstad Montreal. Jag tror knappt jag har hört någon sångerska någonsin sjunga med sådan energi och utstrålning. Dessutom hade hon en stor bredd både språkligt och musikaliskt. Hon hann ge ut tre album: Llorona (1998, som jag alldeles nyligen äntligen fått tag på), The living road (2003) och Lhasa (2009). Även här är det svårt att välja bland hennes låtar, men jag tror jag väljer en av de första låtarna jag hörde med henne. Den är dessutom illustrerad med en vacker och fantasieggande video.

Lhasa de Sela – Con toda palabra

Och skulle det hända att ni behöver fylla på med mer energi eller få värmande Lhasa de Sela-isk utstrålning till era bleka och frusna själar förser jag er här med ett helt kraftverk innehållande 130 klipp med henne.

Den ena som ledde till den andra
Det har ofta hänt mig att jag upptäckt nya artister genom andra artister. Den ena som leder till den andra, som kanske leder till en tredje. Exemplet med Lisa som ledde till Lasse har jag redan berört. Men det finns fler sådana musikkedjor och genrekedjor som gör musiklyssnadet så mycket rikare. Mikael Wiehe ledde mig till Ebba Forsberg. Idiot Wind blåste mig till The Tallest Man On Earth. Thåström presenterade mig för Sällskapet. Stefan Sundström gav mig Nina Ramsby och Charlie Engstrand Sommar. Låt oss stanna hos honom. Går till min alfabetiskt ordnade skivhylla. Mellan Eldkvarn och Espinosa plockar jag fram honom och hans cd Kärlek på svenska. En av mina favoritlåtar från den skivan fanns inte på Youtube så jag tog mig friheten att göra en video till den alldeles själv. Det är den underfundiga Sorg och lycka eller Kapten Pappa och Godnattkrämen. I denna tas man ut på ett språkligt och musikaliskt äventyr så hisnande och märkligt att när man hört den är det svårt att sammanfatta vad man hört eller vad den handlar om. Därför får man lyssna igen, och igen.

Charlie Engstrand Sommar – Sorg och lycka eller Kapten Pappa och Godnattkrämen

Instrumentalister
Det finns också många duktiga instrumentalister värda att lyssna på, inte minst inom folkmusiken. Jag ska försöka plocka fram några, musikinstrument för musikinstrument, halvskämtsamt och halvseriöstsamt. Nyckelharpa: Åsa Jinder, Emilia Amper, Johan Hedin och Olov Johansson. Fiol: Lisa Rydberg och Esbjörn Hazelius. Pandeiro: Olle Linder. Akustisk gitarr: Roger Tallroth. Luftgitarr: Kalle Moraeus. Självuppfunna instrument: Ale Möller. Autoharp: Johanna Söderberg. Luta: Evert Taube och Gunde Johansson. Saxofon: Maria Arnqvist. Trummor: Josephine Forsman, Jonna Löfgren och Håkan Hellström. Kohorn: Ninni Carr. Kora: Maher Cissoko. Kontrabas: Georg Riedel. Harpa: Harpo Marx. Dragspel: Benny Andersson, Tina Ahlin och Bengan Jansson. Trombon: Nils Landgren. Trumpet: Jan Allan och Gunhild Carling. Ukulele: Skånske Arne och George Formby. Munspel: Louise Hoffsten och Peps Persson. Kyrkorgel: Anna von Hausswolff och Gunnar Idenstam. Fötter: Theresa Andersson. Piano: Jan Johansson. Vevlira och Moraharpa: Hedningarna. Säckpipa: Jonas Åkerlund. Cello: Linnea Olsson. Klarinett: Tomas von Brömssen, Woody Allen och Dan Gisen Malmquist. Låt oss stanna där. Och lyssna. På den alldeles speciella gisenska tonarten.

Dan Gisen Malmquist – Nattljus

Mina månadsskivor
Jag gjorde egna månadsskivor från mars 2004 till juni 2008. Som gamla tiders blandband, men på cd istället. Där fanns inte bara låtar i vanlig mening utan också andra sorters ljudklipp som radiointervjuer, snuttar från livespelningar eller annat som hade musikalisk anknytning. Dessutom fick jag tillfälle att leka fram kul och snygga omslag, vilket var stimulerande. Tyvärr räckte tiden inte till att varje månad göra dessa skivor och sen gjorde andra sysslor anspråk på tiden. Kan kanske presentera innehållet på dessa månadsskivor i något annat program längre fram.

Mogna frukter & återupptäckter
Det är dags att runda av och sluta cirkeln. När man själv uppnått mogen ålder mognar också ens musiksmak. Sådant som man i sin ungdom föraktade som gammaldags och mossigt upplevs på ett helt annat sätt nu. Musik och artister som mognat med mig så att säga. Eller för att man lärt sig lyssna och förstå texter bättre än förr. Eller för att ens tolerans för olika genrer och genremöten breddats. Exempel ute i stora världen är Leonard Cohen, Johnny Cash, Bruce Springsteen och Bob Dylan. Här hemma tänker jag främst på Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Bo Kaspers Orkester, Eldkvarn, Ulf Lundell, Peter LeMarc, Fred Åkerström, Olle Adolphson och Rolf Wikström. Just nu är filmen Monica Z aktuell. Dessutom håller jag på att läsa Klas Gustafsons biografi om Monica Enkel vacker öm. Just de orden är hämtade från Monicas vals där hon sjunger tillsammans med Bill Evans Trio i en TV-inspelning från 1965. Monica Zetterlund var förresten min pappas favorit på 60- och 70-talen. Men kanske mer för smilgroparna än för musiken.

Monica Zetterlund – Monicas vals (Waltz for Debby med svensk text av Beppe Wolgers)