Haparanda, Korea, Emmerdale

                                              den 1 mars 2014

Det började i julas. TV-serien De tre från Haparanda, regisserad av Ulf Andrée och baserad på Jolos kortroman återsändes.  Ett återseende med de gamla TV-serierna.

Jag tillbringade (ohälsosamt?) mycket tid framför TV:n i min barn- och ungdom på 60- och 70-talet. Ens tomma huvud längtade efter att bli fyllt med så många intryck som möjligt. Från Titta leka lära, Halsduken och Hemsöborna, via Saltkråkan, Familjen Ashton och Monty Python till Någonstans i Sverige, MASH och Hem till gården.

Dessa intryck har sen levat sitt eget liv i huvudet och på senare år resulterat i uttryck, främst i form av skrivandet. För er som råkat öppna era TV-ögon långt efter 70-talet kan en resumé vara på sin plats.

Titta leka lära var ett program från skol-TV (föregångare till UR) som jag inspirerades och lärde mycket av innan jag började skolan. Har för mig att det sändes någon vardagsförmiddag varje vecka.

Halsduken var en kriminalare som sändes på tidigt 60-tal. Det var då man som barn försökte distrahera sina föräldrar så mycket som möjligt så att de inte skulle höra  när hallåan före programmet sade att ”Det här programmet är inte lämpligt för barn.” Det var ju onödigt att ge sina förmyndare den dumma idén att skicka oss i säng tidigt och dessutom beröva oss chansen att se detta spännande program.

Hemsöborna var en av de första TV-serier som hela familjen kunde se med god behållning. Den var både rolig, spännande och intressant. Att vi sett en hel del TV-teater innan denna serie sändes runt 1966-67 gjorde nog sitt till att Hemsöborna blev en sådan favorit.

Saltkråkan med Tjorven, Båtsman, Pelle, Stina, Malin, Melker och alla de andra i Astrid Lindgrens familjeserie, blev också en serie vi följde hela familjen. Vi kunde snart några klassiska repliker utantill. T ex:
”-Är det fullt nu?
-Nej, det är bara upp till tröskeln.”

Eller:
”Salta efter behag.”

Eller:
”Badar du alltid med kläderna på, farbror Melker?”

Eller:
”Farbror Melker, vet du vad?”

Eller:
”Gode Gud, får jag ta en tårtbit till?”
”Ja, det får du.”
”Tack så mycket.” (Alla tre repliker sagda av Tjorven)

I början av 70-talet kom det brittiska på allvar in i svensk TV. Två serier som kom nästan samtidigt var Familjen Ashton (A family at war) om en engelsk familj under andra världskriget och Monty Pythons flygande cirkus. Den senare kanske mer känd nu för tiden, än den första.

På sjuttiotalet blev Janne Carlsson ”Loffe” med hela svenska folket i Jolo-serien Någonstans i Sverige om några inkallade under beredskapstiden när kriget pågick för fullt runt om våra gränser. (Fast Janne var ju egentligen Loffe den andre, för redan tidigare, innan TV kom, fanns ju Loffe den förste på film, nämligen Elof Ahrle.)

På tal om Jolo, var det hans De tre från Haparanda jag återsåg i julas. Kommer  knappt ihåg något från när den sändes första gången på 70-talet, utom att min svenske favoritskådespelare Ernst-Hugo Järegård var med. Kanske var den inte tillräckligt intressant för en tonåring på 70-talet. Tror jag hade mer behållning av den nu, inte minst för Järegårds skull.

Alldeles nyligen fick jag en söndag för mig att leta upp lite info på nätet om två andra gamla TV-serier, en brittisk och en amerikansk. Hem till gården (Emmerdale farm) följde jag slaviskt länge, ända från när Jack Sugden återvänder hem till gården och framåt. Nu letade jag upp några brusiga och fladdriga avsnitt på Youtube som var roliga att se. Ett av dem börjar med att barägaren Amos en morgon står och skrapar av sotet från en stekt brödskiva medan hans kollega Henry Wilks kommer in och frågar:
-Do you really want to eat that?
-I certainly won’t waste it.
Sen småsnackar och käbblar de om smått och stort innan scenen avslutas med att det luktar bränt. Amos har återigen glömt en brödskiva för länge på stekjärnet och får börja skrapa bort det svarta igen.

Jag återsåg också avsnittet där dottern i familjen kör ihjäl sig (som jag helt hade glömt bort hur det gick till) och lämnar maken Matt ensam med tvillingarna. Tittar vidare och hittar en scen där ett telefonsamtal från utlandet meddelar att Joe Sugden omkommit. Antingen hade jag förträngt detta eller så hade jag lämnat serien när detta inträffade, för jag visste inte om att Joe lämnat serien på detta sätt.

Roade mig också med att läsa mer om skådespelarna i serien och upptäckte att flera av dem gått bort. Dock är skådespelerskan bakom mamma Sugden, fortfarande i livet, över 90 år gammal vill jag minnas.

Samma djupdykning gjorde jag när det gäller en annan 70-talsserie, nämligen MASH. Förutom Seinfeld, den enda amerikanska TV-serie jag tyckt var bra och som jag följt. (Kanske, kanske, kanske kommer den nutida Big Bang Theory att få samma upphöjda status….) Antikrigsbudskapet var nog det som fångade mig först i MASH på 70-talet och att man lyckades balansera humorn och allvaret så förträffligt. Också förstås Groucho Marx…..jag menar Falkeye Pierce snabba, skalpellvassa, skrattretande repliker. Underdogen Radar O’Reilly blev förstås också en favorit.

Till sist ett tips för er som gillar gamla (svenska) TV-serier och TV-program. Öppet arkiv är öppet dygnet runt. Många små godbitar kan man hitta här och arkivet fylls på hela tiden. Nu senast såg jag ett avsnitt av Bröderna Malm (med Olof Thunberg, Stig Grybe, Sven-Eric Gamble och Ulf Brunnberg). En serie jag inte kan minnas att jag ens såg när det begav sig, utan nu bara kände igen titeln på. Även här tror jag att den passar mig bättre nu än som tonåring. Det avsnitt jag såg var ju inget mästerverk precis, men att bara få tidskänslan i form av bilarna, kläderna, inredningen, frisyrerna, musiken osv gör det värt att se det.

Mats Klasson