Torsdagen den 26 mars 2015
m
En ny galen företeelse jag märkt är ”Han använder sig verkligen av hans bästa sidor”. Hans istället för sina… Och det är journalister som säger så!
Hörde just ett bra exempel på radio där det blev rätt. Den fantastiskt ordmålande sportjournalisten Christian Olsson refererade en hockeymatch. ”Malmö spelar ut sina motståndare i deras zon.” Hade han sagt ”i sin zon” hade det varit i försvarszonen och troligtvis hade de då haft en spelare utvisad. Nu förstod man att det var i anfallszon.
M
Jag har också upptäckt denna osäkerhet om användning av pronomen. Possessiva pronomen istället för reflexivt pronomen, som det ska vara. Orsaken är väl, som i många andra fall, inverkan från engelskan där man ju använder his/her både för hans/hennes och för sin/sitt. Vet inte om det är reflexiva pronomen som saknas i engelskan, eller vad de olika pronomina kallas där.
m
Possessiva eller reflektiva… Grammatiken har aldrig varit mitt starkaste ämne. Att jag hade hyfsade betyg i svenskan berodde nog mer på att jag gjorde rätt utan att veta varför. Kanske som musikalitet. Det sitter i märgen och man får illa rysningar när någon ”sjunger falskt”. Men säkerligen har du rätt i att det engelska inflytandet påverkar negativt i denna fråga. Man kan ju bara se på hur reklamen i svenska använder ordet ”formula” istället för det svenska ”formel” eller ”recept”. Teknologi används istället för teknik.
M
På tal om exempel på företeelser i svenskan där vi är mer precisa och detaljerade än i engelskan är ju att vi kan skilja på mormor och farmor och på morfar och farfar. I engelskan ”målar man med den breda penseln” (för att citera Rickard Olsson i Vem vet mest) och säger grandmother och grandfather. I danskan har man ju också bedstemor och bedstefar som heltäckande begrepp. Men i dansk TV, som jag sneglar på ibland, har jag upptäckt att man faktiskt ibland säger mormor, farmor, morfar och farfar när man vill precisera. Undrar om man tagit det från svenskan, eller om det funnits i danskan tidigare?
m
Alltid tyckt att detta är en brist i det engelska språket. Kanske beror detta på att förr var livslängden kortare förr och kanske bara en eller två av ”grandgenerationen” var i livet (en helt egen teori). Nu vet jag att man idag i engelskan ofta skiljer på mor- och farföräldrar genom att lägga till namnet: ”Grandpa Tom” och Grandpa John”. Mina egna halvwalesiska barn som är tvåspråkiga använder dock olika ord för oss äldre. Mormor/grandma, morfar/grandpa – det är jag och mitt ex. Nanny och Bumpy är dotterns svärföräldrar. Om detta är vedertagna begrepp i Wales vet jag inte – men det tydliggör.
M
Intressant teori om orsaken till att man inte skiljer på mor- och farföräldrar i engelskan. Alls inte orimlig. Kul exempel på hur de kringgår den här begränsningen i engelskan. Vore intressant att veta om det sistnämnda exemplet är något unikt eller om det förekommer mer utbrett i Wales eller kanske t o m i andra delar av Storbritannien.
m
En liten parentes om tvåspråkighetens komik innan vi fortsätter: Min dotterdotter (tre år) kommenterade med ord vad mamma blandade i pannkakssmeten. ”Mjölk! Ägg! Blomma!”
Ja, ”flour” (mjöl) låter för en treåring som ”flower”.
M
Roligt och belysande exempel på att allt inte alltid är vad det låter som.
För att göra en generell reflektion om sådant som jag irriterar mig på i språket och då främst sådant som ändrar sig till det sämre, är att det visar sig som ett starkt obehag i mitt språköra. Jag har väl någonslags inbyggt språkgehör där jag ganska lätt hör vad som är rätt eller fel (åtminstone enligt min åsikt). På senare år har jag tyvärr lagt märke till att detta språköra, åtminstone i vissa fall, blivit osäkrare och att jag ibland tvekar (om än bara för några sekunder eller minuter) på vad som ”hörs” rätt eller inte. Kan detta bero på åldrandet generellt och att man blir trögare i huvudet, eller är det att de många ”felen” i språket etablerar sig snabbare och hörs överallt som gör att ens språköra skadas och att man blir osäkrare? Vad tror du om detta?
m
Jag tror att det beror på att vi, trots att vi är äldre, vänjer oss vid hur andra pratar i och med att språket ”utvecklas”. Det blir fler och fler som säger sånt vi lärt oss är fel. Men upprepning indoktrinerar och snart är vi ”ensamma” om att höra hur ”falskt det sjungs”. Jag älskar till exempel att läsa romaner som är skrivna på 1800-talet eller börjar på 1900. Med gammelstafvning och ett grammatiskt nyttjande som man sällan ser idag. Detta tror jag håller mitt språköra friskt och sunt.
M
Ja, att läsa gamla böcker, skrivna på ”god” svenska, som inte skaver i öronen, utan tvärtom smeker, är nog en god idé. Lagerlöf och Strindberg, Moa och Vilhelm, Wägner och Martinson. Södergran och Fröding. Poeterna Ekelöf och Tranströmer går väl också an, fast de skaldade på andra halvan av 1900-talet?
m
Åh ja. Det finns ju språkliga storheter än idag. De som verkligen utvecklar språket i en positiv riktning är nog ändå poeterna. Ofta när man söker efter ords ursprung hittar man hänvisningar till poeterna. Precis som det är konstnärerna som utvecklar konsten. Akademierna är nog mer bevarare. Ibland har jag kommit över en nyutgåva av ett äldre verk där man anpassat språket till det moderna – sådant gillas inte av m.
M
På tal om ords ursprung hade jag igår en intressant diskussion med Raffael om några svenska ord vars ursprung han var nyfiken på. Han såg t ex likheter mellan orden idrott och drottning, något jag inte tidigare gjort. Ännu en gång visar det sig hur viktigt det är med ett utomsvenskt perspektiv för att kunna se sådant som annars inte kan ses. Spontant kopplade jag båda orden till drott och gissade på ett grekiskt släktskap, men efter att ha hivat fram min etymologiska ordbok fick jag klart för mig att släktskapen istället var isländska och fornnordiska. Idrott kommer från det isländska iÞrótt som betyder handling eller bedrift. Drottning är den feminina varianten av drott. Drott kommer från isländskans drótt som betydde (konungens) krigarfölje. Raffael och jag hittade förresten en etymologisk ordbok online på nätet, Projekt Runebergs. Det är en faksimilutgåva av Elof Hellquists Svensk etymologisk ordbok från 1922. Eftersom den är så gammal – det har förflutit mer än 70 år efter upphovsmannens död (1933) – är den fri från upphovsrätt och har kunnat digtaliseras. Det finns en sökfunktion som gör att man efter en sökning på ett ord hänvisas till en speciell sida i faksimilutgåvan. Begränsningen är förstås att det sökta ordet måste ha funnits i svenskan 1922. Därför lyser t ex radion tyst med sin frånvaro (för att snacka lite grönköpingska) mellan orden radikal och radium. Däremot kan jag upplysa om att raffel (för att lite återknyta till namnet Raffael) var ett tärningsspel som 1754 omnämns av Bellman och som har anknytning till det engelska raffle som var ett slags lotteri och tyskans raffeln (att hastigt rycka till sig något). Men nu har jag väl kommit lite väl långt från ämnet…..?
m
Jag vet inte om det finns någon riktning i ämnet – som alltid svänger ett samtal i oväntade riktningar. Men visst ligger det ett värde i att förstå ordens ursprung – det ger nyanser till innebörden som annars går förlorade. Det där med idrott, drott och drottning har jag nog haft en vag aning om släktskapet mellan. Intressant att få det lite mer utrett.
Kanske jag förut (någonstans) berättat om de två tonårstjejerna på bussen som trodde sig komma på varför det heter hållplats. ”Det är ju för att man måste hålla i sig när bussen stannar”. Jag älskar kreativiteten i tanken och tycker det var skoj att de försökte – även om det blev lite fel.
När jag tidigare nämnde att poeterna bär del i språkutvecklingen kom jag att tänka på Fredmans Epistel No 5 av min käre CM Bellman. När han i texten ser en slup ute på vattnet fylld med vi ”flaskor, damascor, kantiner och viner” utbrister han ”Åh Kära! Ro hit med en sup!” Att uttrycket sedan utvecklats till ”ro hit” som en mer otrevlig befallning må vara hänt. Men kul att veta ursprunget.
Runeberg har jag väl kommit i kontakt med några gånger – kanske borde jag nyttja verket oftare.
M
Nej, hållplatshistorien hade jag inte hört förr. Kul, kreativt, fast fel, som du sade. Ursprunget till uttrycket ”ro hit” hade jag heller inte hört talas om. Men man får ju en betydligt bättre förståelse för uttryck och fraser om man känner till bakgrunden. Det är berikande. Tror det på Projekt Runeberg finns många gamla svenska klassiker att läsa. Det var ett tag sen jag djupdök där så det har säkert växt sen dess. Tror det var under Internets första år första år jag först kom i kontakt med projektet. På den tid då begrepp som BBS:er och Gopher var nya och då just den första webläsaren Netscape lanserats. För att till slut återknyta till Bellman, gissar jag att en hel del ord och fraser från hans diktning och tid fortfarande används utan att vi vet att det är därifrån de kommer. Men det kan ju bli utgångspunkt för ett kommande språksamtal. Jag tackar för ett stimulerande och roligt första samtal. Hoppas vi kan språka snart igen.
m
Ja, tack det samma . Då kanske vi kan utröna om det heter att ”projektet har växt” eller vuxit… Jag säger vuxit eftersom växt är en sak i blomkrukan. Men det kan vi fördjupa oss i någon annan gång.
mazken (m) och Mats Klasson (M) samtalade om språk.
Lämna en replik