Fikets Sommarveranda 2019 – Ethel Hedström

Den 23 augusti 2019

Jag stod på randen till att bli tonåring när 60-talspopen slog igenom på allvar och revolutionerade världen, åtminstone västvärlden. Under några år lyssnade jag och min syster på Radio Luxembourg som hade en kanal med bara pop. Så upptäckte jag Tio i topp. Missade aldrig ett enda program. Första tio-i-topprogramment sändes 1961, men det var först några år senare som jag började lyssna. Jag kommer tydligt ihåg den speciella kvällen när jag upptäckte The Beatles. Året var 1963, månaden oktober. Jag var hos en kompis när hennes mamma som tittade på teve ropade på oss:
”Kom hit! Det här vill ni inte missa!”

Familjen Hedström 1963

Det hade hon helt rätt i. Just det programmet har blivit en klassiker. Tror att vi är många som hör signaturmelodin spelas upp inom oss när det talas om teveprogrammet Drop in och ser Kersti Adams-Rays pigga och fräkniga ansikte framför oss.

I Malmaskolan, i brukssamhället Kolsva i Västmanland, gick jag högstadiet. I skolans aula arrangerade vi varje lördag en egen variant av Tio i topp. Vi samlades några timmar före det riktiga programmet sändes. Vi röstade på de olika låtarna som för tillfället låg på den ”riktiga” listan. Inte vilka vi tyckte bäst om, utan vilka låtar som vi trodde skulle hamna överst. En gång vann jag! Året var 1964 och Oh Pretty Woman med Roy Orbison toppade den veckan. Första pris var en EP med låten som vunnit.

En annan favorit som låg på listorna samma år var The Animals. Singeln släpptes sommaren 1964 och det var förstås House of the Rising Sun. Eric Burdons röst var väldigt speciell. Vilken otrolig klang! Men … en uttjatad låt idag. Den har framförts oändliga gånger i alla möjliga sammanhang. På den tiden kunde man knappt gå på fest utan att det togs fram en gitarr och någon började spela och sjunga just den. Speciellt vanligt var det på olika beachpartyn sommartid. Sittandes i ring i sanden och pimplandes rödvin. Trots det, jag tröttnar aldrig på den här versionen.

Semester på Gotland 1965

Jag tyckte om The Beatles men de verkade för ordentliga. Från början var de propert iklädda mörka kavajer, smala byxor, slips och boots med sned hög klack som kom att kallas beatleskängor. Fräckt i och för sig, men inte farligt. Både The Rolling Stones och The Animals stil stämde överens med det som Lou Reed sjunger: ”Hey babe, take a walk on the wild side”. Rolling Stones hit I can’t get no satisfaction från 1965 var den första EP-skivan jag köpte. Mick Jagger var häftigare än många andra popartister tyckte jag. Hans speciella utseende. Jag kunde inte bestämma mig för om han var snygg eller inte. Och de andra medlemmarna såg inte mindre fräcka ut.

Trafalgar Square, London

1965 – Manfred Mann med den snygge sångaren Paul Jones som sjöng fantastiskt bra. Inte visste jag på den tiden när det begav sig att låten skrevs av Bob Dylan.

Idag funderar jag över Dylans strofer: ”But if you got to go. It’s all right. But if you got to go, go now. Or else you gotta stay all night”. Låter inte så jättefräscht med tanke på hur vi tänker idag. Men vem brydde sig om det då? Ingen och inte jag heller.
Paul Jones lämnade gruppen redan 1966 för en egen solokarriär. Den här låten från 1967 är bara så bra.

Konstigt nog, kan det tyckas, eftersom jag var svag för tuffingar, köpte jag The Mamas & The Papas singel California Dreamin’ från 1966. Fyra starka röster, speciellt Mama Cass (Cass Elliot). Hon dog redan 1974 i en hjärtattack, tyvärr. Alla kommer vi väl ihåg Dream a little dream of me. Det andades ”Make love not war” om gruppen. Hippies personifierade. Jag älskade California Dreamin’. Gör det fortfarande. Blir vemodig när jag hör den idag. Jag var mitt i de känsliga tonåren när den släpptes. Första förälskelsen var stark. Den sommaren jobbade jag några veckor hos en frisör inte långt från där jag bodde. Kunderna lyste med sin frånvaro. Det var mitt i hetaste juli och industrisemestern. Frisören och jag satt mest och pratade om livet och kärleken och drack te eller åt glass. En enda kund kommer jag ihåg. Det var en finska som inte kunde ett ord svenska. Jag skulle tvätta hennes hår. Tonårsklumpig som jag var klantade jag till det och vatten (tillsammans med schampo kanske?) strilade ner över och in i hennes ögon. Jag glömmer aldrig hennes blick på mig. Men hon klagade aldrig. Kanske för att hon inte kunde göra sig förstådd …

Semester på Gotland, 1960-tal

En annan hitlåt som jag kommer ihåg som en stor favorit var Daydream med Lovin’ Spoonful. Den kom ut 1966 och tydligen hade jag vid den tiden ännu inte börjat lyssna på texterna eftersom jag trodde att John Sebastian sjöng ”Daytrain”. Varför han nu skulle göra det, det funderade jag aldrig på. Jag dansade framför spegeln för att öva in de rätta rörelserna … och för att jag inte kunde sitta still. En rolig detalj är också att gruppen har samarbetat med The Mamas & The Papas.

I Juni 1967 gick jag ut grundskolan. Dagen efter examen åkte vi på klassresa till Innsbruck i Österrike. Jag minns tydligt att jag inte åt nästan någonting. Hotellet hade usel mat. Jag måste ha gått omkring hungrig hela veckan. Allt såg bara grått och ofärgat ut. En natt hörde vi länge ett gnällande ljud. Vi fattade inte var det var, men somnade till sist. Nästa morgon visade det sig att hotellets katt hade kilats fast i ett fönster som stod halvöppet. Den var död. Annars kommer jag inte ihåg särskilt mycket mer än att vi en av dagarna gjorde en utflykt till Italien. Till Bolzano. Där köpte jag en näst intill självlysande orangefärgad jumper. Under bussresan ner lyssnade vi förstås på radio. Den här kördes hela tiden:

varvat med den här:

Snacka om att A whiter shade of pale har blivit kultlåt. Hur många av oss har inte undrat vad den handlar om? Egentligen. Och försökt översätta den poetiska sångtexten. Troligtvis handlar det om livet, kärleken och droger i ett antal poetiska strofer. Det är min teori. Logiska sammanhang ska man nog inte leta efter i alla fall.
Samma höst, 1967, började jag gymnasiet. Jag skulle kunna fortsätta länge med att berätta om alla händelser och pop- och rocklåtar som var heta under de kommande tre åren, men det får bli nästa gång.
Slutligen hoppar jag några år tillbaka i tiden. En skön låt som låg på listorna 1964/65. 1965 i Sverige. Den passade så bra tillsammans med min sinnesstämning. Olyckligt kär eller om jag var lyckligt kär. Både och på samma gång högst sannolikt. The Seekers och I’ll never find another you

Tack för mig!
Ethel