I mitten av 1980-talet älskade min dåvarande flickvän och jag att besöka en liten serie orgelkonserter i en kyrka i Göttingen. En fantastisk kvinnlig organist vars namn jag tyvärr har glömt, spelade Bachs kompletta orgelverk, en rad kvällar. Kyrkan var vanligtvis full av människor som satt där glada i kyrkbänkarna och njöt av denna sällsynta fröjd.
Organisten spelade en våning upp och den underbara musiken spred sig ner till oss som lyssnade. Många av Bachs orgelstycken (särskilt fugorna) är komplexa och jag är säker på att de också är svåra att spela. Denna fina kvinna behärskade dem alla. Och publiken satt där i en stilla, nedsjunken förtrollning, omgiven av den underbara orgelklangen.
En fuga blev mer och mer komplex och lysande, lite vildare också, nästan lite disharmonisk, modern. Hennes händer spelade över tangenterna, och jag tänkte: ”Wow. Bach var ett sånt kompositörsgeni, som skrev så komplicerade grejer”. Plötsligt stannade musiken (avbröts) mitt i fugan.
Stillhet. Vi såg alla lite irriterade på varandra. Och så hörde vi hennes innerliga starka skratt från ovan, som säkert varade i en minut..innan hon startade stycket igen och spelade det till slut.
Raffael Otte
Lämna en replik