En gränsbygd – då och nu, en essä

GAMMAL GRÄNSBYGD
Här röjde våra fäder mark
och byggde gård och kyrka.
Blandade sitt bröd med bark
och vann sin sega styrka

Här har krig och ofred rått
och härar bränt och härjat
Här blev ofta bondens lott
att mista allt han bärgat.

Men ständigt byggdes upp igen
vad våld och brand lagt öde.
Kultur och odling lever än
på arvet från de döde

Ej längre färgas himlen röd
av övertända logar
och ingen saknar salt och bröd
i södra Smålands skogar.

Men tacksamt må vi minnas dem
som gav oss land och lagar
och envist värjde jord och hem
i svunna, svåra dagar
VELO

Det är från denna miljö jag hämtat inspiration och upplevelser som jag gärna vill förmedla vidare på detta sätt. Grisbäck som jag kommer att uppehålla mig mycket vid, ligger vid Kalmarsundkusten, sju kilometer söder Bergkvara och knappt två kilometer norr om Brömsebro och därmed blekingegränsen. Att bygden befolkades tidigt vittnar bland annat skeppssättningar och borgplatåer.

Redan 954 blev bygden en gränsbygd. Det var då Danaholmsmötet ägde rum och Blekinge avträds till Danmark. Folklandet Södra Möre blir gränsland. Där har danskarna ryckt in mitten av både 1400- och 1500-talen. 1611 och 1616 bränner de ner alla gårdar till grunden. De hade nog inte klart för sig att det är ett mycket envist och segt folk de hade att göra med, som gång på gång hjälptes åt att åter bygga upp byn igen.

Grisbäck är en by som består av fem gårdar och fiskenäring. Här har min släkt på pappas sida verkat som jordbrukare och fiskare långt tillbaka. I nuvarande led, obrutet sedan 1868.

Revolt som efterkonstruktion
Det var på 1960-talet jag hade min skoltid och det förväntades att jag skulle skaffa mig grundkunskaperna i de olika ämnena. Förutom språk och – som det hette på den tiden – kristendom hade läxorna mycket svårt att konkurrera med lek och bus. Jag tyckte det var betydligt roligare att vara ute och cykla, pyssla om gårdens djur, kolla hur långt vårblommorna hade kommit. Ja, det fanns så mycket jag och mina kamrater ville upptäcka.

Ett ämne som kom riktigt långt ner på popularitetslistan var historia. Jag tyckte det var en oändlig räcka årtal och landavträdelse fram och tillbaka. Förslaget att strunta i siffror och liknande, utan inrikta dig på det som var runt omkring, avfärdade jag snabbt med:
-Det är säkert intressant och värdefullt att veta hur man livnärde sig på 1100-talet, hur man var klädd på 1300-talet t ex, men hur mycket är helt säkra fakta och hur mycket är antagande?
Jag var nog aldrig någon önskeelev. Å andra sidan ser jag tillbaka på hela min skoltid med ett enda stort leende. Det är positiva minnen där trots allt, kunskapsinhämtning och kamratskap blandades till en fin mix.

En historieläxa läste jag i alla fall frivilligt, och det var den om Gustav Vasa. Han hade inte något krångligt ordningstal i sitt regentnamn, han verkade så initiativrik och påhittig. Vi hade samma frisyr, och det gjorde inte saken sämre. Att även denna medalj hade en mörk baksida har jag senare förstått med mina småländska ögon.

Senare har jag funderat över vad denna avoga inställning till historia berodde på. Antagligen som ren efterkonstruktion har jag fastnat för att det kan bero på att jag mina första sex år bodde i en bygd fylld av historia och minnen från ofredstider av både äldre och nyare datum. Jag och min familj flyttade därefter till en gård i Östergötland, men alla somrar utom en har jag sedan tillbringat längre eller kortare tid i min födelseby.

På Grisbäcks ägor finns det två meterhöga murade vallar. De ligger bredvid varandra och är 30 meter långa. När och varför dessa strandvallar uppförts vet man inte bestämt. En teori som jag gärna ansluter mig till, är att de använts som skyttevärn vid härjningar. Troligen förskansade sig skyttarna bakom vallarna och för att förvilla fiende lade de färskt gräs överst på vallarna. Var det jag som nyss inte godtog spekulationer och antagande?

Det finns också betydligt färskare spår av ofredstider. Alldeles nere vid sjökanten finns det med cirka en halv kilometers mellanrum två gröna betongbunkrar. Från sjösidan är de nästan omöjliga att upptäcka, eftersom de smälter så väl in i grönskan. De anlades under andra världskriget. Jag uppfattade placeringen som lite märklig, ända tills jag fick klart för mig att skyddsrummen främst var till för de militärer som vaktade vid kanonerna, som fanns på cementplattorna intill. Då jag går förbi dessa monster för första gången på säsongen, upprepas samma procedur. Jag känner alltid på regeln för att se om det går att komma in. Nej, den är lika orubblig som förra året. Faktiskt är jag glad för det! Jag vill nog inte gå miste om möjligheten att fantisera hur det ser ut där inne.

Då jag var barn, fanns det ytterligare två spår från andra världskriget. Det fanns ett torn som lottorna använde sig av. De spanade ut över Kalmarsund, som fram till 1982 var ett internationellt sund, som utländska fartyg hade rätt att gå igenom. Antagligen hade de likartade funderingar som Bergkvaras dåvarande och sedermera sista lots Malte Åstedt:
-Det kändes inte särskilt lustigt att lotsa de nazi-tyska trupptransportfartygen, men vi fick order.

Lottorna hade militärbuss att transportera sig med och en gammal sådan blev kvar vid sjökanten. Vi barn var strängeligen tillsagda att inte leka på dessa båda platser. Tornet hade blivit gängligt med år och vind. Men är det inte något som följer generation efter generation – att det förbjudna är det mest spännande?

Riktigt tillåtet eller inte. Det tror jag inte min jämnåriga kusin och jag skänkte en tanke på då vi satt på varsin grindstolpe och dinglade med benen. Det var ju så gott med tuggummi och det var inte alls långt till affären. Alla som skulle till sjön, vare sig de skulle till någon av sommarstugorna, handla fisk eller bada, var de tvungna att passera en grind. Då en bil nalkades hoppade min kusin och jag raskt ner och öppnade grinden och som tack fick vi ofta en liten grindslant. Jag misstänker att vi var snabba att stänga grinden, så att vi inte missade nästa tillfälle att öppna den. Populärast var ett sommarstugepar, tant Ellen och farbror Lasse då de kom tuffande i sin lilla Volkswagen. De hade alltid några vänliga ord att säga. Hur vi sedan investerade vår lilla inkomst har jag redan avslöjat.

Så här på östkusten drar sig solen tillbaka relativt tidigt. Nästan längst ut på bryggan finns det två mycket sittvänliga stenar, och just där dröjer sig kvällssolen kvar extra länge. Där är det mycket skönt att sitta och titta ut över Kalmarsund och studera båttrafiken. Segelbåtarna rör sig lika majestätiskt som lastfartygen rör sig mäktigt. Det är lätt att då fundera på hur båttrafiken såg ut förr i tiden. Hur såg det till exempel ut på Hansatiden? Då skeppen strävade till och från den gamla Hansastaden Kalmar. Tur att den stora flocken med svanar som stilfullt rör sig i vattnet längs strandkanten finns. Den hjälper till att snabbt komma tillbaka till nuet och verkligheten.

Farfar
Farfar var jordbrukare, men framförallt fiskare. Eftersom det var hos havet och fisket som farfar hade sitt intresse och kunnande, överlät han tidigt jordbruksansvaret på sina söner. Jag antydde i början att det är en sommar som jag inte varit i Grisbäck. Det är sommaren efter den våren då farfar gick bort. Jag menade att stod inte farfars cykel lutad mot sjöbodsväggen och farfar själv fanns i närheten, då hade jag egentligen ingen anledning att vara vid sjön. Då man är i övre tonåren är det nog svårt att förstå att saker och ting har sitt värde även om de förändras och att förutsättningar på så sätt skiftar. Nu har jag svårt att tänka mig en sommar utan att vara i Grisbäck. Utan att insupa atmosfären, utan att känna havets trygghet och närhet, utan att obehindrat kunna bada närhelst andan faller på, utan att sitta ute med mitt kvällste och ha sällskap med rådjur som rör sig ostört, utan att frossa i solmogna björnbär, utan att ta på sig regnstället vid det stilla sommarregnet och känna hur det friskar upp barrskogen. Listan skulle kunna göras längre, men det är bäst jag slutar här.

Vare sig farfar fanns i sjöboden och lagade nät eller satt i solgasset ute på ljugarbänken, var han den naturliga samlingspunkten. Gammal som ung flockades kring honom för att ventilera glädje- och sorgeämnen, men även för att få goda råd. Han var talesättet tala med bönder på bönders vis och lärde på latin personifierat. Barn kom till honom för att få tröst och råd, det var nog otaliga tonårsbekymmer han fick ta del av, men även vuxnas problem och glädjeämnen. Det farfar egentligen gjorde var att förmedla sin livserfarenhet och visdom på ett okomplicerat och icke fördömande sätt. Han sa sin åsikt på ett klokt sätt som manade till eftertanke. Av honom myntades flera uttryck, och det är bara att beklaga att de aldrig blev nedtecknade. Sitt svar på en rådfråga började farfar ofta med orden:
-Jo, det ska jag säga dig.

Hade då farfar inte några fel och brister. Jo, åtminstone hade nog farmor den åsikten. Hon menade att farfar lät allt för mången vänskap gå via snapsglaset.
Det var inte bara livserfarenhet farfar delade med sig till sina barnbarn. Det var också mer praktiska kunskaper, som att dricka läsk från flaskan. Kapsylen fick sitta kvar och i den gjorde farfar ett hål med en spik. Ju äldre och duktigare vi blev, desto grövre spik kom till användning.

StackaSkär
Pingsten 1541 sammanträffade sändebud från de danska och svenska riksråden i Grisbäck för att förbereda kungamötet i Brömsebro. Förhandlingarna pågick oavbrutet och den 15 september utsattes som mötesdag för Gustav Vasa och Kristian III. Dagen innan avseglade Gustav Vasa med hela sin flotta från Kalmar och ankrade vid en holme mitt emot Brömsebäckens utlopp -StackaSkär.

Då min pappa var barn hade farfar ungdjur på sommarbete på denna holme. Det ingick i pappas och hans bror Eriks uppgifter att forsla dit ungdjuren. Det gick till så att en av bröderna rodde och den andre höll ett rep med djur simmande i andra änden. Då jag hört dessa två bröder berätta barndomsminnen och pojkstreck, har jag förstått att det inte var någon lugn simtur ungdjuren bjöds på. Nej det var nog snarare med livet som insats.

Det känns högtidligt på något sätt, att kliva i land från båten på denna holme. Den medhavda kaffekorgen smakar speciellt gott. Samtidigt känns de historiska vingslagen välkomnande.

Med andras ögon sett
För några år sedan hade jag i Grisbäck besök av en väninna. Det var första gången hon och de två barnen gästade mig där. Vi gick bygatan fram i sikte mot sjön, och de två barnen sprang före. Min väninna och jag gick efter, ovanligt tysta och långsamt för att vara oss två. Då vi närmade oss slutet på vår promenad kom kommentaren från min väninna:
-Här har tiden stått stilla.
Ja, på sätt och vis har den kanske gjort det. Eller snarare har den gått i en annan takt, än vad den jäktade nutidsmänniskan är van vid. Stenmurarna, sjöbodarna är några exempel på vad som bidrar till en smått andliga stämningen och inramningen. Jag har förstått att det inte är helt enkelt att ta till vara och värdesätta denna miljö om man som vuxen helt plötsligt konfronteras med den. För att acklimatisera sig, fordras nog att man varvar ner med härliga solskensdagar, för att sedan upptäcka och ta till vara det som omgivningen bjuder på.
Apropå stenmur och hur många tiotusen småländska kubikmeter som röjts för hand skaldar Albert Engström: ”När vi ändå har middagsrast kan vi väl ta å bryta lite sten”

I sin bok SMÅLAND Strövtåg i gammal kulturbygd har konstnären och landskapsskildraren Björn Gidstam så träffsäkert skildrat Grisbäck vid andra årstider, än vad jag har gjort hitintills, med orden: ”Grisbäcksudde ger i synnerhet en vinterdag en rättvisande bild av den låga kustens karghet, då inte sol och grönskande hagar förgyller dess stränder. Den kalla nordanvinden kan dra på ordentligt kring udden, där drivveden och annat skräp flyter iland. Under höstens stormar vräker havet också upp halvrutten, illaluktande blåstång på land.”

”Vågar man hävda att det är den vackraste och mest genuina kustremsan i hela Sverige? Jo jag tar risken.” Så beskriver naturskildraren Gunnar Brusewitz Kalmarsundkusten. Jag tror att det är det öppna landskapet med lövängar han har för sina ögon.

Rätt plats vid rätt tidpunkt
Både på min mammas och pappas sida har det släktforskats en hel del. Speciellt på mammas sida har man kommit långt bak i tiden. Att ta del av vad som kommit fram är intressant och innehållsrik läsning. Man kan märka att vid vissa tidsperioder höll man sig till en begränsad krets, och att det därför inte var ovanligt med dubbla släktskap. Lätt att märka är också att generation efter generation, är det tre pojknamn och tre flicknamn som ständigt återkommer. På pojksidan är det Karl, Magnus och Lars. På flicksidan är det Ingrid, Maria och Christina. Med det senaste som andranamn följer jag själv upp den traditionen.

Det var riktigt spännande att läsa resultatet av släktforskningen första gången. Fanns där några banditer? Fanns där några kungligheter? Några sådana ytterligheter gick där inte att finna. Det mest dramatiska hände på slutet av 1800-talet. En släkting hade lastat hästvagnen full med det som gården producerade och gav sig av till Blekinge för att sälja detta. Affärerna gick alldeles utmärkt och han vände hemåt. Då blev släktingen rånad och ihjälslagen. Hästarna blev rädda och sprang ner i Lyckebyån, och där lär de vara kvar än i dag. Av egen erfarenhet vet jag att blekingeborna numer är ett vänligt och fredligt sinnat släkte.

Hur de första i släktledet fann varann är en riktig solskenshistoria. Det är 1350 och digerdöden har dragit fram likt nordanvinden. Ju närmare den kom, desto hotfullare och fastare grepp tog den. Då den gjort sitt blev det alldeles tyst och stilla. På gården hade endast en dotter blivit kvar och hon funderade hur hon skulle göra. Hon kände sitt ansvar för gården och ville inte lämna den. Förresten, åt vilket håll skulle hon gå för att träffa någon ytterligare överlevande? Det var då hon kom på att näverluren kunde komma väl till pass. Den hämtade hon och blåste, samtidigt som hon hoppades att någon skulle höra henne och förstå att det fanns liv på gården. Hennes önskan gick i uppfyllelse. På en gård i grannsocknen gick en bonde i sin skog och funderade över vad som skulle bli av honom – enda överlevande. Han hörde tutandet och gick åt det håll han uppfattade att det kom ifrån. Hittade så småningom den som hade åstadkommit välljudet och tycke uppstod. Med den starten tror jag de levde lyckliga i alla sina dagar. Än idag heter gården Tuthult, och kan man tänka sig ett mer passande namn. Näverluren finns nu förvarad på Kalmar museum. Bondens släkt härstammade enligt traditionen från den stolta värendskvinnan Blända.

Det är 1936. Farfar bestämmer sig för att uthusen på gården och däribland magasinet från 1600-talet ska ses över. Frosten ska inte hinna nypa potatisen innan husmor anrättat dem. Sagt och gjort. En byggmästare och hans två söner anlitades. En dag kom min faster ut och fick se att de hade stannat av i sitt arbete. Det hela såg onekligen lite mystiskt ut. Då farfar kom hem strax därpå berättade min faster vad hon sett. Farfar sa:
-Ja, däka lilla (jag tror aldrig jag hörde farfar säga flicka), jag får väl ta fasta på vad du säger och gå ut till dem.
Då farfar kom fram till magasinet verkade inget onormalt, utan han hjälpte till att slutföra dagens arbete. Vad som egentligen hade hänt var, att då byggmästaren och hans söner skulle riva husgrunden för att sedan mura om den, hade de upptäckt ett guldföremål, samtidigt som min faster noterade dem. De beslutade snabbt att behålla fyndet och göra affär av det. Farfar kom sedan och störde byggmästaren i letandet efter ytterligare dyrgripar.

Guldföremålet visade sig vara en del av en halsring daterad till cirka 400-talet. Man kunde väl se det karakteristiska ormhuvudet. Hur och varför det hamnat i muren finns flera teorier. Kanske hade det gömts i muren vid någon ofredstid? En annan mycket trolig teori är att fragmentet legat i sjösanden som används vid byggandet och att föremålet använts som betalningsmedel. Vid den här tiden var det brukligt att man delade av guldföremål till en skälig betalning. Om halsringen var delad redan innan ombyggnaden, eller om det hände vid restaureringen är ännu en obesvarad fråga.

Byggmästaren åkte sedan till Kalmar för att göra affär med halsringsdelen han hade. Men den tilltänkta köparen anade oråd och kontaktade polisen. Historien nystades upp och farfar underrättades om vad som skett. Byggmästaren kunde lätt peka ut var i västra gaveln fyndet gjordes, men trots påtryckningar från bland annat museifolk, så ville farfar inte att muren åter skulle rivas. Han menade: Har jag en gång undanhållits sanningen, så får det vara som det är.

Halsringfragmentet förvarades på Historiska museet i Stockholm. Där fanns den till beskådan till 1995. Då lånades halsringdelen tillfälligt ut till Kalmar läns Museum. Det var just vid den perioden då en av museets förtroendemän finansierade sina skulder med att göra stölder och kupper på sin arbetsplats. Bland annat iscensatte han en guldstöld och där var guldfyndet ett av föremålen. Förtroendemannens version är att guldföremålen såldes vidare till hälare i Växjö, som smält ner dem. Den utpekade hälaren däremot nekar, så ord står mot ord och än är det inte helt klart om vi sett slutet på denna historia.

Hösten 1997 föll domen – två och ett halvt år bakom lås och bom blev det för tjänstemannen. Om jag vill att den eventuellt kvarvarande delen ska tas fram? Nej, har farfar en gång framfört sin åsikt, så bör den stå fast. Men visst ska jag erkänna att det kittlar en del att få reda på, om det är som historiker anar – att det ligger fler föremål gömda i muren.

Omvärdering
Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att historia är lika spännande, omväxlande och trevligt som bilkörning: för att ha ordentlig kontroll framåt gäller det att med jämna mellanrum ta rejäl blick i backspegeln.

MAN ÄR VÄL INTE SÄMRE ÄN ATT MAN KAN ÄNDRA SIG,
eller?

Anita Ogenvik