Recension av Börje Wennerströms roman De fem konsterna
Det är en väl strukturerad roman där två delberättelser, en från 1800-talet och en från nutid, närmar sig varandra från varsitt håll och till slut smälter ihop. I slutet dyker det också upp ett par överraskande upptäckter som också knyter ihop de båda delberättelserna på ett alldeles speciellt sätt. De fem konsterna, som gett boken titeln, utövas också under strukturerade former, där varje konstart har sitt rum, sin färg och sin klädsel.
Nutidsberättelsen rör sig kring en medelålders man i reklambranschen i Stockholm som just är på väg att gå i pension och som i slutet av sitt arbetsliv får ett uppdrag i Småland. Dåtidsberättelsen uspelar sig på en herrgård i Småland där en äldre kvinna av börd och överklass anställer en tonårspojke från gruva och underklass. Han ska hjälpa henne eftersom hon sitter i rullstol. Snart framgår det att kvinnan ses som udda av sin omgivning. Efter konflikter med maken och sonen sätts hon liksom på undantag och får bara rå om och vistas i vissa rum i huset. Till skillnad från make och son, som ser praktiskt och affärsmässigt på livet, ägnar sig kvinnan åt konsterna och det sköna.
I båda delberättelserna skildras nära förhållanden mellan gammal och ung, men på lite olika sätt. Stad och landsbygd är ett annat udda par som ställs mot varandra, liksom överklass och underklass samt det krasst praktiska livet mot det konstnärliga. Denna dualitet återkommer alltså flera gånger i boken, fast den har talet fem i sin titel, inte två.
En annan aspekt som gjorde boken speciellt intressant för mig är det släktforskande som förekommer och där man i det forskandet gradvis kommer närmare människorna från förr. Man hittar mer och mer detaljerade dokument och uppgifter som berättar mycket mer om 1800-talsbefolkningen än vad endast ordinära kyrkoboksuppgifter vanligtvis gör. På så sätt blir människorna i dåtidsberättelsen minst lika levande som de i nutidsberättelsen.
I slutet av boken, då den äldre kvinnan tilldelas papper samt rit- och målardon endast en gång om året, påminner mig genast om konstnären Carl Fredrik Hills öde, där han av sin mor och syster också får konstnärsmaterial sig tilldelat då och då för att hållas lugn i sin sinnessjukdom. I båda fallen oroas omgivningen dock av att de konstnärliga produkter som kommer ur detta ska bli för vågade, obscena, upprörande och opassande. I båda fallen används konst som ett slags medicin. Det kanske kan föra tanken vidare ännu ett steg. Är inte konsten (i alla olika genrer och uttryck) ett slags medicin i ett samhälle som befinner sig i ett sjukdomstillstånd? Konsten som ett sätt att försöka bli frisk. Men kanske är detta bara att tillfälligt behandla symptom istället för att göra något åt det som orsakar sjukdomen.
Även om Zetter INTE är identisk med författaren, fast det kan förklaras med att det blivit en del av det nutida språket, blir jag lite irriterad av att det på några ställen i boken står ”även fast”, en för mig olycklig sammanblandning av uttrycken ”även om” och ”fast” (eller ”fastän”).
Exempel från sidorna 316-317: ”Han säger ’på återseende’ och känner sig ändå rätt nöjd med shoppingturen – även fast han inte hade sällskap – men han svänger ändå in till bolaget bakom köpcentrumet och inhandlar fem bag-in-box med billigt vitt vin.”
Men det är nog det enda negativa i en bok väl värd att läsa. En bok som tar en med på ett historiskt äventyr från station Nutid, via hållplats Dåtid, till station Framtid. En resa i tiden helt enkelt.
Mats Klasson
PS. Boken finns att köpa på bl a Bokus och Adlibris. DS.
Lämna en replik