Gäst med G på K: Anna-Karin Mattsson

Lördagen den 1 mars 2014

Svek

 
Jag glömde hur glädjen kändes. Mitt hjärta var krossat. Inuti mig blev det vinter. Mörkret var den tryggaste platsen. Svek … gör så ont.

På en sekund var allt kaos.

Där trygghet förut bodde, bodde nu kaos.

Ibland ruskade ilskan om mig. Gav mig en sådan kraft att göra något, att jag efteråt stannade upp, såg på det jag gjort och undrade om det verkligen var jag som hade gjort det där. Kraftlösheten sköljde över mig efteråt.

Ilskan; sorgens och de miljoner tårarnas täckmantel. Ilskan som gjorde att jag inte föll  samman, inte riktigt än. Därför att det krävs styrka för att kunna falla samman. Ilskan som ett skydd, ett försvar, en överlevnadsmekanism för en människa i kaos.

Svek formar mig till den jag aldrig förut varit. Till någon ny. Någon som vågar känna tillit igen. Eller till någon som inte vågar känna tillit igen. Kanske är jag mindre blåögd efteråt än jag en gång var. Kanske kommer jag att minnas hur glädje kändes igen. Kanske inte.

Vad gör jag med ett svek? Vem vill jag vara efter det som hänt?

Så småningom klarnar tankarna inuti.

Tårarna börjar falla. Renar det igensatta, förstelnade. Smälter den frusna glädjen.

När jag är som skörast är jag också mest nåbar. Inte bara för allt som tynger. Utan också för det vackra i livet.

När jag fallit ner till marken ser jag tusenskönorna bäst.

Mitt i sorgen kommer kärleken som en livräddare. Mer ofta än att det skulle vara en slump.

Kanske kärleken till mig själv. Vilket värde ger jag mig själv om jag tillåter människor att svika mig, gång på gång? Vilket värde ger jag mig själv som människa om jag sviker mig själv, de känslor som är mina? Älskar jag mig själv så mycket att jag står upp för mig själv? Vågar jag lita till mig själv?

Sedan. De andra. Alla de möjliga svikarna runt omkring mig. De som kan krossa mitt hjärta när som helst. Därför att jag är en människa som så gärna älskar, förlåter, gör mig sårbar, blir förälskad, vill vara älskad … älskar allt från människor till chokladpudding, allt från snö till klara månskensnätter och stjärnhimlar, allt från skogsviol till tistlar, allt från soluppgång till solnedgång. Också sorgen och smärtan älskar jag.

Jag är en älskande, kännande, levande människa med alla de risker det innebär.

En sak vet jag. Ni som svek lyckades aldrig få mig att inte våga älska igen.

Vinden drog bort. Stilla la sig de höga vågorna. En dag kunde jag känna att marken bar under mina fötter igen. Min blick vågade möta andras blickar.
Där fanns en hand som jag lät röra min hand igen.

En mun kyssa mina läppar.

Naken, försvarslös, sårbar …

Igen.

En vinnare utan rustning.

Med nedlagda vapen.

Utan vilja till strid.

Kärlek …

Jag litar till dig.

Anna-Karin Mattsson

Jag heter Anna-Karin Mattsson. Skrivandet har varit en del av mig som människa så länge jag kan minnas. Att skriva är vila för mig, att hitta hem.

Min blogg som snart fyller fem år, heter Maskroskvinnan.

I min blogg skriver jag nästan dagligen om livet, ljus och mörker. Om vad det är att vara människa. Om att skapa mig ett så bra liv som möjligt efter att ha drabbats av utmattningssyndrom för 15 år sedan. Om hur vårt samhälle ser ut idag och vad jag tycker att vi behöver förändra. Välkommen att ta del av mina tankar!

Jag gillar sociala medier och är aktiv bland annat på Facebook och Instagram.

Sedan fyra år tillbaka jobbar jag som frilansjournalist.

Dessutom är jag bloggare, krönikör och poet.

Jag finns med i en diktantologi som heter 13 poeter söker läsare som finns att köpa hos Vulkan. Min dröm var länge att bli författare. Tills jag insåg en dag att författare är jag redan. Jag är bara inte utgiven tillräckligt många gånger än. Just nu skriver jag bland annat på en bok om delar ur mitt händelserika liv.

Tack för att du läste det jag skrivit och tack för att jag fick vara gäst här hos Kafé K.

Tidigare Gäster med G på K mellan 2009 och 2013 hittar ni HÄR.