mazken minns Mats

Mina minnen av Mats Klasson sträcker sig längre tillbaks än jag först tänkte och jag ska ärligen säga att jag inte minns hur många år vi känt varandra Mestadels kände vi varandra via Internet, men vi träffades också flera gånger. Hur många år det nu blivit kan jag inte räkna ut – dels är jag usel på matematik och dels har jag svårt att minnas vilket år vad hände. Oftast är det längre tillbaka än jag först gissat.

Vad jag vet är att Kafé K fyllde 14 år sommaren 2022 så då borde det fyllt 15 vid det här laget. Innan dess kände vi varandra på det Winnerbäckska forumet Dunkla Rum (framgent kallat DR). Det var också under denna tid vi träffades första gången. Vill erinra mig att det var i samband med en Winnerbäckskonsert på Zinkensdamm. Undrar om det var vid samma träff vi träffades (hela delegationen från DR) hemma hos mig i Rissne och senare på Blå Dörren vid Slussen där vi värmde upp inför själva konserten.

Om den DR-träffen var den första gången eller inte kan vara lappri. Jag minns i alla fall att jag upplevde Mats som tystlåten och tillbakadragen. Han såg dock ut att mysa med likasinnade runt sig och kvällen vi – och DR-medlemmarna – sjöng och spelade i mitt vardagsrum tror jag gick rakt in i hans hjärta. Mig värmde det i alla fall.

Jag trodde att jag hade fler foton från våra möten, men hur jag än letar finner jag knappts några alls. De har helt enkelt försvunnit i den digitala djungeln. Det är väl tyvärr sådant som sker vid datorbyten emellanåt om man inte sparat i det abstrakta molnet – något undertecknad är dålig på.

Jag vet dock att vi redan innan den där Winnerbäckskonserten på Zinken gemensamt skrev den historiska stockholmsvandring som ursprunglien publicerades på DR år 2005 och som år 2021 repriserades på Kafé K och hittas om man i sökrutan skriver en dag i stockholm.

Någon gång mellan dessa två årtal träffades Mats och jag för att göra vandringen IRL som man säger nu för tiden. Här följer några bilder från den promenaden.

Flera år innan vi vandrade i skalders och andra celibriteters fotspår sågs vi i just Stockholm eftersom Mats gärna tog sig dit för att se på det kulturella utbudet – både det nutida som det historiska.

Jag minns en gång som våra dialekter inte riktigt ville kommunicera som tänkt – ett dråpligt samtal utspelade sig mellan Mats, hans reskamrat och mig. Reskamraten som var en yngre släkting till Mats (har jag för mig) hade glömt sina solglasögon på hotellet och efter att vi varit på Vasamuseet och var på väg upp till spårvagnens hållplats sa jag (ungefär) följande:

”Om vi tar tricken till plattan så kan du tjacka nya där hos nasarna som kränger glajjer billigt”.

Mats och hans reskamrat fingrade efter den skånskstockholmska parlören innan jag kom på mig och översatte till ”om vi tar spårvagnen till Sergels Torg kan du köpa nya där hos torgförsäljarna som säljer solglasögon billigt”.

Ja så kan det gå och jag minns Mats frågande min innan översättningen överbryggade språkförbistringen.

Bilderna är väl innan kamraten köpte nya glajjor kan man ana.

Det blev fler träffar och vandringar. Minns särskilt en när jag fick visa runt i MITT Stockholm. Inte i turiststråken och den miljö den utsocknes vanligtvis besöker. Jag fick visa MINA ställen i Vasastan. Mina tassemarker där jag växte upp. Minns särskilt när Mats kom in i det Asplundska templet vid Odenplan som går under namnet Stockhoms Stadsbibliotek. Jag såg på honom att han imponerades av den väldiga rotundan som välver sin spräckliga himlapäll över det runda rummet. ”Ja, Mats” sa jag stolt ”här är jag uppvuxen”.

Vi fikade på Norrtullsgatan och jag sjöng Calle Schewens vals på fusktyska för honom och Raffael som denna gång utgjorde ressällskapet. Tyvärr har jag bara en bild kvar och den har nog Mats tagit och den föreställer tyvärr undetecknad – så ni får stå ut med den.

Jo, så nog sågs vi genom åren Mats och jag. Han med kamera och filmkamera ständigt till hands – jag med lokalsinnet och skallen full av berättelser. Annars var det som sagt mest över nätet vi kommunicerade – men det är inte fy skam det heller. Jag tror att Mats hellre kommunicerade i skrift än i tal – eller så var det bara så som just våran relation gjorde sig bäst.

Många projet genomförde vi tillsammans. Minns särskilt våra Sommarprogram, Vårprogram och speciellt Höstprogrammet som väl var det första av dem. Vi förde bland annat språksamtal tillsammans men gjorde saker separat också.

Alla minns väl Mats alla tävlingar. Röda-jul-trådar och annat. Jag vann aldrig något eftersom våra hjärnor verkade fungera så olika. Jag förstod inte alltid Mats assosiationer varför jag oftast avstod just tävlingarna. Ibland tänkte jag att den hjärnan skulle man vilja se in i . Kanske var det därför vi fungerade så bra ihop – vi var olika men ändå hade vi utbyte av varandra tack vare den empati som fanns mellan oss. Mats i synnerhet var lyhörd.

Nog blir kaffet här på Kaféet lite blaskigare nu när vår mentor och nestor inte finns bland oss. Men jag minns dig med värme Mats Klasson min vän – du har satt bestående avtryck i mitt liv. Fina fotavtryck värda att bevara. Tack för att jag fick vara din vän.