En förmiddag i Stockholm
(Klicka på bilden ovan för att få en större och detaljrikare bild på en ny sida)
Blåljusen är legio runt de båda flanörerna Mats och mazken, när de tar sej över Kungsträdgårdsgatans 70-talsasfalt.
Mängden med vapen är också oroväckande. Båda ser de prickskyttar röra sej på taken. Det kan smälla när som helst om de blandar sej i historiens utveckling. Det är sannerligen en farlig tid.
Att involveras i ett pågående Norrmalmstorgsdrama är inget någon av dem vill – tanken på att de kan förändra historien är skrämmande.
Mazken funderar ett tag och föreslår:
”Vi går bort mot Berzelii park här på andra sidan kvarteret – så långt från vapnen det går – vill ju visa dej vår fina Nybrovik med alla skärgårdsbåtar.”
När de går bakgatan upp förbi Chinateatern snurrar klockan vidare framåt – dock ej längre än att mazken uppskattar det till ungefärlig nutid – 2000-tal. Utanför Berns salonger stannar de båda en stund ett tag och tittar på karparna i dammen.
Mats får syn på en man som står och röker lutad mot ett träd en bit bort.
”Är inte det Robert Gustafsson?”
Som dragen av en magnet drar de sig lite närmare.
”Jo, det är möjligt…” säger mazken lite tveksammare.
I samma ögonblick lyser skådespelaren upp, ler och sträcker ut en hand i riktning mot m & M.
”Är det inte…? Jomenvisst, det måste var…” Gustafsson törs inte avsluta meningarna.
Nu flyger den lede i Klasson, den annars så blyge, och infallet att spela med tar helt överhanden.
”Jovisst är det det. Du har helt rätt.”
Nu tycks skådespelaren bli lite förvirrad och verkar vilja dra öronen åt sig.
”Rustibus Malmberg. Äntligen får man skaka hand med Robert Gustafsson.”
(Klicka på bilden ovan för att få en större och detaljrikare bild på en ny sida)
Mazken har svårt att hålla sig för skratt i bakgrunden. Gustafsson flinar nervöst medan han försöker placera Rustibus någonstans i minnet.
Högst motvilligt sträcker Robert till slut fram handen för skakningen.
”Claes tyckte jag skulle gå ut och hälsa på dig nu när jag är här. Du är min stora favorit alltsedan jag såg dig i ett frågesportprogram på TV för många år sen. Det var före dina imitationer av Bertil Svensson.”
Som lite av försvar mot attacken intar skådespelaren en trädgårdsprogramledarmin, och en mildare, avrundad och vältuggad skånska faller liksom av ren gravitation i lagom portioner ur det osynliga skägget.
Efter att ha vilat sig i den svenssonska trädgårdsskyttegraven en liten stund, sticker skövdingen upp huvudet och avlossar ett skott:
”Ja, Claes har nog berättat om dig någon gång, men minnet, minnet, det är inte vad det har varit. Ni var släkt på fädernas sida, kusiner kanske?” Nu låter han mer som Per Oscarsson.
”Ja, kusiner. Kusinen från landet.”
Mazken vet inte riktigt vart samtalet kommer att ta vägen och blir därför osäker på vad han bör säga, och förblir tills vidare tyst.
Just då vänder sig Gustafsson mot mazken och undrar:
”Och vem är detta. En bekant?”
”Ja, en vän som lovat att guida mig runt i stan under mitt besök här.”
Mazkens hjärna jobbar febrilt för att anamma Mats lilla hyss och inte förstöra det. Till slut tar han och skakar komikerns hand och presenterar sej:
”Mitt namn är Conny Jönsson – släkting till en av Claes och Rustibus polare från Götet.”
Mats häpnar över att mazkens göteborgska är helt perfekt.
Robert vet inte vad han ska tro – en göteborgare som guidar en skåning i Stockholm. Pinsam tystnad uppstår.
”Nej, vi får kanske fortsätta vår promenad.” bryter Mats alias Rustibus in och vänder sig mot mazken.
Mazken instämmer.
”Får jag, innan vi skiljs, komma med en liten önskeroll som skulle passa dig väldigt bra?” busar Rustibus vidare.
”Bara jag slipper spela Edvard Persson.” skrattar Robert.
”Tror du skulle passa för huvudrollen i Moliéres ’Den inbillade sjuke’.”
Robert skrattar högt.
”Drömrollen för en hypokondriker! Där behövs ingen research eller inlärning. Bekvämt. Bara att vara sig själv.”
I ögonvrån bakom Robert ser mazken en person, som är skrämmande lik Claes Malmberg, komma gående.
M & m tar ett hastigt farväl av Gustafsson och skyndar sig så fort de kan bort från brottsplatsen. Båda på gränsen till hysteriska skratt. Som två fnittriga skolflickor som just lagt på luren efter en busringning.
”Vilket radarpar vi verkar vara” skrattar mazken fram ”jag höll formligen på att skratta på mej.”
(Klicka på bilden ovan för att få en större och detaljrikare bild på en ny sida)
När de båda lugnat ner sej går promenaden vidare. Mazken visar mot Nybroviken på den marina trafiken – skärgårdsbåtarna – vita och klassiska. Men även vissa modernare och snabbare farkoster. Vattnet glittrar och glimmar i den strålande förmiddagssolen.
Vännerna tar Arsenalsgatan tillbaka mot södra delen av Kungsträdgården. När de passerar Karl XII på sin stenstod med värjan i remmen, redo till strid mot ryssen, så börjar åter uret bråka i fickan. Tydligen ska de båda vandrarna åter igen förpassas bakåt i tiden. När de närmar sig Norrbro så känner mazken knappt igen sej längre. Himlen förmörkas av svarta moln. Kan de vara åskväder på gång? Nej, nu känner båda två lukten av brandrök och när de svänger ut på Slagtarhus-bron ser de: Slottet – inte det som står idag – utan slottet Tre Kronor står i ljusan låga. Flanörerna stannar och ser häpet på den febrila aktivitet som pågår runt branden. Fåfänga försök till släckning blandas med flyende människor som skriker om ”djävulens hämnd” och ”slutet är nära”. Mazken säger till Mats att han har för sej att slottet brann på 1600-talet. Mats vet mer precisa besked – den 7 maj 1697.
”Så påläst du är” säger mazken med en uppskattande blick.
De står en stund och betraktar den eldsprutande borgen – verkligen en syn att minnas och bevara.
För att slippa bli överkörda av vilt framfarande hästdragna brandsprutor, nedhuggna av paltarnas blanka klingor, brandvakternas slipade yxor eller nedtrampade av flyende människor, svänger de höger efter Slagtarhus-bron, från slottet i riktning mot Riddarholmskanalen. Vid nuvarande Munkbron är stanken fruktansvärd. Mats undrar vad det är som luktar. Mazken förklarar att på denna plats töms stadens latrintunnor – i fredstid i vattnet, i krigstid på land eftersom avföringen var en åtråvärd råvara vid krutframställning.
Vapen verkar finnas i alla eror tänker Mats vid mazkens redogörelse.
”Det verkar vara en förfärligt farlig tid att leva i, man kan lätt dö av både baciller och blessyrer.” konstaterar Mats.
”Det borde jag tänkt på och valt en annan väg” hörs mazken mumla med handen över både mun och näsa. För att undkomma odören drar han med sej Mats in på Stora Gråmunkegränd. Klockan i fickan har bråkat hela tiden och de är båda osäkra på årtalet – särskilt som bebyggelsen inte förändras lika mycket här i Gamla Stan. Men mazken får en ledtråd: Ut ur port nr 14 kommer en berusad man. Han hostar blod – kläderna är i trasor och han skyndar tätt förbi dem båda upp emot Stora Nygatan.
”Titta Mats” viskar mazken ”det är Jean Fredman – urmakaren som söp bort både urmakeri, hovurmakares titel och familj – och detta har han gått till eftervärlden för.”
De följer efter mannen på håll, ser honom vika av in på Stora Nygatan och in i en port – tydligen någon krog av tvivelaktigt slag.
”Där har jag varit en gång” upplyser mazken.
Mats tittar med stora ögon på sin kamrat och undrar om han missbedömt mazkens smak för kvalitet.
”På DEN krogen?” undrar Mats,
Mazken skrattar till och förklarar att det inte var på 1700-talet han var där.
”Jag var där på 2000-talet. Nu för tiden ligger jazzhaket Stampen där.”
Mats som inser att man kanske inte ska tala högt om jazz på 1700-talet sänker rösten och svarar:
”Det har man ju hört talas om. Mitt förhållande till jazzmusiken var länge ganska svalt, coolt kanske man skulle kunna säga, för att snacka jazziska. Bebop och modern jazz har jag fortfarande svårt för. Den där lite coola jazzen som knappt har styrfart upplever jag som en läskedryck där kolsyran har försvunnit och där någon vält flaskan så det kraftlösa blasket ligger utslaget i en pöl. Avslaget och utslaget. Nej, jag vill ha musik med mer riv i eller något med intensitet. Därför gillar jag storbandsjazz och dixieland bättre. Intresset för den gamla dixieland- & New Orleans-jazzen tog ordentlig fyr häromåret då jag på TV såg en dokumentär om när filmregissören Woody Allen tillsammans med några kompisar åkte runt i Europa på turné och hade bejublade konserter. Woody är för övrigt en utmärkt klarinettist, vilket jag då inte hade en aning om. Detta var verkligen hängivna amatörer och halvamatörer som visade en fantastisk spelglädje. Vilket också publiken märkte. Jag blev oerhört inspirerad och skaffade genast en och annan dixielandplatta.
Vad tycker du om jazz, mazken? Något du brukar lyssna på?
”Nja, inte direkt” informerar mazken ”många har nog försökt sej på att få mej jazzbiten men ingen verkar ha lyckats – den enda jazz jag funnit lyssningsbar är nog Monica Z och Lisa Ekdahl.”
Under samtalet har de passerat Västerlånggatan och svängt höger in på Prästgatan. Mats hör plötsligt mazken brista ut i sång: ”Prästinna i Prästgatans vimmel” sjunger han utan att bry sej det minsta om ifall sången redan är skriven eller inte.
”Jaha” säger Mats och ser sej omkring ”så det är här Taube diktade.”
”Just det – men inte än på ett par, tre hundra år” skrattar mazken och lägger till lite osäkert ”tror jag…” Klockan i fickan surrar och deras klädsel verkar gammal – kanske 1600-tal rent av.
De går den trånga gränden fram. Stenbeläggningen är kullrig – husfasaderna höga på båda sidorna – grisar springer skriande undan – en kärring slår ut ett ämbar brunt vatten från ett fönster alldeles intill dem – tuppar gal – hundar yla. I portar och prång leker små lortiga barn och i en nisch står ett lättfotat fruntimmer och försöker charma Mats med ett tandglest leende. De viker in på Kindstugatan. Mazken förklarar att detta kanske är en bråkig gata. ”Kindstu” betyder ungefär ”örfil”. Gatan fick sitt namn eftersom detta en gång var ett tillhåll för allmänt slödder på Holmen. Ett sorts ghetto. Här är gatan lerig och saknar stenbeläggning. Träcket rinner neråt backen mot Nygatorna. De båda upptäckarna är glada att de begåvats med mindre pråliga kläder – här verkar det inte så säkert – skumma typer stryker runt i gränderna – knivar glimmar både här och där.
De hör högljudda röster från en lokal en bit bort. De går nyfiket närmare. På dörren står portnumret 14 och en skylt ovanför förkunnar: Källaren Fimmelstången.
De går fram till fönstret och kikar in. En duell! – Häpna tittar de på varandra:
”Kan detta vara…” stammar mazken fram.
”… Lasse Lucidors död som vi beskådar?” avslutar Mats den påbörjade frågan.
De vänder åter blickarna in genom fönstret. En man som ser ut som en militär skriker och vrålar okvädesord mot sin opponent som verkar magrare och klart underlägsen.
”Ja, detta är ju Källaren där han dog” förklarar mazken, ”och i sådant fall måste den store mannen vara Löjtnant Storm – han hade ju ihjäl Lucidor här 1674.”
”Han är ju knappt i stånd att ens försvara sig” förfäras Mats.
”Många ansåg det ju mer eller mindre vara ett mord” säger mazken ”men det vart nog aldrig riktigt utrett – Storm var ju en ’hederlig’ militär.”
(Klicka på bilden ovan för att få en större och detaljrikare bild på en ny sida)
Nu far Fan i mazken. Han griper tag i en spade som står lutad mot väggen. Vreden är stor. Han far in genom krogdörren och försöker – beväpnad med spaden – försvara Lucidor den sorgsne. Poesin och passionen måste försvaras. Han viftar hotfullt med tillhygget mot löjtnanten som stannar till, tvekande inför det fräcka tilltaget. Mats som inser att det kan vara ödesdigert att ändra på historien, störtar in och drar mazken tillbaka mot ingången. Han är tvungen att hålla mazken i ett järngrepp för att lugna ner honom. Storms uppmärksamhet återgår till den underlägsne motståndaren.
Invid ytterdörren ser M & m hur den stackars Lucidor sticks ner och faller livlös till golvet.
”Tack” viskar mazken till Mats ”jag vet inte vad som flög i mej.”
En ung kvinna skyndar fram till den döende – vilt svärande åt den segrande duellanten. Hon försöker ge den fallne ur ett vattenkrus – men det är för sent. Den sorgsne är inte sorgsen längre – han har gått vidare till dödens rike.
Löjtnant Storm vänder sej nu mot de båda inkräktarna med dragen och blodig värja – uppenbarligen retad av att bli störd i en prestigefull duell.
Rustibusen Mats inser nu att det är fara å färde. Försöker vara snabbtänkt, men det är inte så lätt när livet är hotat. Löjtnanten närmar sig sakta framtidsnissarna. Då böjer sig Mats sakta framåt med ena handen på magen och börjar hosta. Går ner på knä och hostar allt våldsammare. Gömmer munnen med en hand och plötsligt flyger den livräddande idén genom skallen. Mats hostar fram:
”Det är rök. Elden är lös, elden är lös.” fortfarande hostande mellan orden.
Som en skogsbrand sprider sig utropet ”Elden är lös” ut bland andra i närheten som sprider orden vidare. Någon lägger till ”Rädde sig den som kan.” De flesta springer härs och tvärs utan att egentligen veta var det brinner.
I paniken som uppstår blir det ett väldigt tumult och framtidssnubbarna, m & M, kan diskret smyga bort från platsen utan att någon märker det.
Utom fara pustar de båda ut och mazken tackar för räddningen:
”Det är en farlig tid vi lever i” konstaterar han ”men ryktesspridning kan vara livräddande ibland. Tack för det!”
Glada att sluppit undan bråket tar de båda vandrarna trapporna ner mot Österlånggatan.
”Undrar om jag ändå blivit skadad” får mazken fram ”det gör ont i magen…”
Mats tittar efter blodspår…
Är mazken allvarligt skadad?
Ska de båda lyckas rädda sig till nyare tid oskadda?
Fortsättning följer
Lämna en replik