En extra kaka

Ett hundraårsjubileum.
Alma Thornström, gift Johansson, född den 8 februari 1909, död den 11 maj 1996. Min farmor.

Låt oss börja någonstans. 
Förfluten tid går saktare än tid som förrunnit. Det som flutit har hållt sig vid ytan, det som runnit kan ha djupdykt.
En skräddare håller sig på ytan tack vare ytspänningen. Förflyttar sig bredvid det förflutna och kanske ovanför det förrunna. Skräddaren speglar sig i vattenspegeln. Har inget hår att vattenkamma.  

Vattenkannan står bredvid pigtittaren, liksom handfatet. Den händiga pigan fattar locktången, som fräsande lockar fram skönheten. En förmoder gör sig fin. Det är lördagskväll. 
Hon tänker och drömmer, roar sig med fantasier. Hon tar sig en extra kaka.

Den lille bondsonen har kommit upp sig. Skaffat lastbilskörkort, ja både trafikkort och omnibusskort. Vattenkammar sig kanske, innan han kör lastbilen med alla ungdomarna på flaket. Till utedansbanan. Pigan skakar med på flaket. Det pirrar till i magen i de skarpaste svängarna. Hon cyklar annars, men nu åker hon.

Dansen svänger par i par. Hon dansar med karl och karl. Hon är robust och stark. 
En dragspelare drar fram tonerna. 
Den lille med skärmmössan ser bortkommen ut. Med händerna på ratten växer han. Man kan föreställa sig honom med ratten runt halsen som en segerkrans, självkrans. Dricker inte och dansar knappt. Hans kisande ögon när han ler och skrattar ska flyta fram över hundra år, i bäck, bredvid bäck och efter bäck. I sig själv och efter sig själv.
Hans farbror Gustaf är skräddare och granne. Ända tills familjen Bäck flyttar in där.
Pigan dansar med karl och karl. Och med Karl, han med skärmmössan. Han Johansson, Johans son.

Hon arbetade tillsammans med annat tjänstefolk och de ”slet som ryssar” ibland, i andra trakter, på åkrarna, hos djuren, i köket. Varje dag, från morgon till kväll. Ledig varannan söndag och en fattig frivecka i oktober som enda semester. För 100 kronor om året.

Ett nyår i början av 30-talet slår de till, i all enkelhet. Hennes lillebror, storväxte ”smen i Röge” *, kör hennes flyttlass.
Slitsamma år följer. På åkrarna, hos djuren, i köket. Med barnen. Två gossar, sen en flicka före kriget och en flicka vid krigets slut.
Sådd och ”päresättning”. Höhässjning och höbärgning, skörd och ”päreplockning”. Städning och tvätt. Bjudning och fest. Tröskefolk och drängar. Långkok och ”pärekok”. ”Pärekok” i stor gryta utomhus till grisarna. 

Hon börjar berätta. Ett berättande hon ska hålla igång livet ut. Hon berättar med en nordskånsk dialekt där man kan spåra gamla danska uttryck. Danska uttryck som måste ha överlevt i generationer från den tid före 1658 då Skåne var danskt. När hon var ”grebba” ”tjänte” hon, ”ingan” hon träffa ”nåm” med skärmmössan.  ”Madar” bredde hon, slattikor gick hon omkring inomhus med, sisare klippte hon med nån ”nynka gång”. ”Hånt de va” fick hon ibland ta till kraftuttryck som ”götrika frider!”  eller ”bevare ’s väl!”, och såg någon rolig ut var denne ”skali”. Ännu fler ord och fraser kan jag plocka fram från videofilmer med henne, när jag inte ”kommer i hu”. Men jag kommer alltid i hu att sex gånger sju är fyrtiotu. När ”daj gift se” bodde daj i ”stuelängan”, hon o ”mjölka-Karlen”; han med skärmmössan körde nämligen även mjölkskjutsen med sin lastbil. 

Hon berättar om förr. Berättar om stora och små händelser. Roligheter om original, orosberättelser om olyckor. 

Som trösterska när grannfrun Bäcks dotter** förolyckas. Flickan stiger ut i vägen bakom bussen utan att se sig för. Hon var på väg hem och hade varit och återlämnat hyrkläder som hennes föräldrar använt vid en begravning. Vem var det nu som fick åka ner och hyra begravningskläderna igen?

Chocken när syster och systerdotter på sina cyklar blir påkörda av en bil och omkommer. Två kistor i kyrkan. 

Berättar om rädslan när hon ensam cyklade till en avlägsen lagård, inne i skogen, för att mjölka korna där varje morgon. En morgon ser hon två rockar hänga där när hon kommer dit. Livrädd för de okända luffarna cyklar hon hem igen, utan att ha fått mjölka. Med sällskap dit igen, visar det sig att det är ett par ynglingar från trakten som varit och jagat och valt att olovandes övernatta här. 

Sorgen när hon själv blir änka, dagen efter att hon firat sin 52-årsdag. Magkräftan åt upp den lille med skärmmössan. Rattkransen kring halsen förvandlas till kistkrans. En av gossarna får hålla i ratten därefter.

Sen flyttar hon till hyrlägenhet som svågern tillhandahåller på övervåningen till sitt hus. Hon blir åter piga, hos rattgossen och hans familj. På åkrarna, hos djuren, i köket. Med barnbarnen. Hon kommer med bussen varje måndag och åker hem till lägenheten i slutet av varje vecka, för att hålla helg. Och ta en extra kaka till kaffet.

Ett decennium senare blir det tid för pigan att sitta och titta i fönstret på allt folket. Hon får skjuts flera gånger i veckan för att spela bingo. Hon tittar på sporten på TV. Hon tar sig en extra kaka, till kaffet.

Av förkrigsdottern bjuds hon med till Spanien. Får åka över till Afrika och rida på kamel. Något så fantastiskt kunde pigan vid pigtittaren inte ens drömma eller fantisera om. 

Hon träffar många av sina gamla konfirmationskamrater, när alla hunnit bli pensionärer. En träff som hon ”kunde leva på i veckor och månader” därefter.
Hon sitter och säljer lotter, kanske mest för att få prata och umgås.
Hon sitter i fönstret och tittar på allt folket.
Hon hinner uppleva barnbarnsbarn. 

Hon berättar om förr i tiden. Om när de ”slet som ryssar” på åkrarna, hos djuren, i köket. Med barnen.
Hon förundras över 1900-talets osannolika utveckling, och tycker att folk borde vara mer förnöjda. 
Hon låter sig motvilligt filmas när hon berättar. Dels av sparsamhet: ”Slösa inte all film på mig.” Dels av blygsamhet: ”Mig är väl inget att filma!”
Hon bjuder på en extra kaka, till kaffet.

En majdag 1996, när det osannolika 1900-talet redan börjat bekanta sig med ”år tvåtusen”, djupdyker tiden till botten och hon dör 87 år gammal, allt medan framtiden fortsätter att rinna i strid ström. Utan att ha fått uppleva något sekelskifte personifierade hon hela 1900-talet för mig, innesluten i det seklet som i ett rum. Där hon slet ”som en ryss”, satt och tittade på folket, och tog en extra kaka till kaffet.

Idag, den 8 februari 2009, har det förflutit och förrunnit hundra år sedan hon föddes.

Låt oss sluta någonstans.

Mats Klasson  

Ljudklipp från den 5 juli 1987 där farmor berättar hur hon och farfar träffades.
http://www.kafe-k.se/farmor100.mp3 

* Egentligen Röke, men på nordskånsk dialekt blir det ”Röge”.

** Denna grannfru var förresten syster till min mormor och den förolyckade dottern var således kusin till min mor. Så här berör alltså banden från mödernet och fädernet varandra, innan de knyts.
Dessa band hade förresten kommit i kontakt minst en gång tidigare också. Min morfar var på sent 1920-tal med och arbetade som vägarbetare utanför gården där Johan bodde, och bjöds in på kaffe där. Johan som var far till Karl, den lille med skärmmössan, som sedermera blev min farfar. 


Om min farfar berättar jag i ”Lille Lurkens jul” (Fotografi, En bild – en berättelse). Om min morfar har jag skrivit i ”Ett ögonblick i Urshult” (Fotografi, En bild – en berättelse).

 

Arkiverat:

Ett ögonblick i Urshult
Lille Lurkens jul