Ett ögonblick i Urshult

Året är 1913.

Mycket av det vi vet om vår närmaste historia har ännu inte hänt. Första världskriget, Krügerkraschen, skotten i Ådalen, 30-talsarbetslöshten, andra världskriget, det kalla kriget, rockmusiken, TV:s genombrott, studentrevolterna, månlandningen, flowerpower, kvinnors frigörelse, proggen, punken, Palmemordet, nyliberlismen, Mandelas frisläppande och slutet på apartheid, postmodernismen, 11 september, Kinas förvandling till supermakt, klimathot – inget av detta har hänt 1913.

Framför en stuga i trakterna av Urshult i Småland står större delen av en familj från norra Skånes skogstrakter. De har åkt med tåg hit upp. En av de få gångerna de gjorde en så lång resa, kan man gissa. Anledningen är att en kvinna som dog i bröstkräfta ska begravas. Den döda var mor till Ida. Ida sitter på trappan med ett barn i famnen, yngsta dottern Edla som är runt året. Edla kommer att gifta sig med en bonde och de får en son.

Mannen i hatt som står uppe på trappan är symaskinsagenten August, Idas make. Han har för ett par år sedan flyttat med hela sin familj från Hyllinge utanför Hälsingborg (som det stavades då) upp till skogstrakterna i norra Skåne för att arrendera ett lantställe. Medan August är ute och försöker sälja symaskiner sköter Ida mycket av tiden djuren, gården, trädgården och barnen.

Längst till vänster på fotot, storasystern Astrid, jämngammal med seklet. Hon har bara några år kvar att leva, men det vet hon ännu inte. Spanska sjukan ska ta hennes liv innan hon hunnit bli riktigt vuxen. Hennes barn blir aldrig födda, några barnbarn och barnbarnsbarn till Astrid kommer aldrig att kunna betrakta det här fotot därborta i framtiden.

Framför Astrid den 9-åriga Hilda. Hon kommer att få en dotter, men blir änka tidigt.

Den lilla flickan i vit klänning är Valborg, 5 år gammal. Ett av hennes barnbarn som föds i slutet av 1950-talet kommer att gå på teaterskola, bli ett känt ansikte i polisserier, TV-såpor och långfilmer. Hon får en roll i ”Arn – tempelriddaren” och en huvudroll i ”Underbara älskade”. Hon heter Catherine Hansson.

Den lille pojken i mitten är Harry 7 år. Kanske har han redan börjat skolan? Han ser måttligt road ut. Han vill säkert bara leka.

Storpojken bredvid är den fyra år äldre Manfred. Han kommer så småningom att träffa sin Helga, de får en son som dör bara någon vecka gammal. Äktenskapet blir sen barnlöst. Han kommer att köra en gammal Volvo PV på gamla dagar. En PV som brorsonen senare köper och kör till Spanien med.

Två av barnen är ännu inte födda. Ingeborg föds två år senare och blir nästan 90 år gammal. Hon får två döttrar. Den ena gifter sig med en tysk kock och jobbar som kallskänka på båtar som  som tar passagerare över hela världen. Paret driver sedan restauranger i både Göteborg och Malmö. Ingeborgs yngsta dotter blir journalist.

1919 föds Roland men han blir liksom Astrid inte heller gammal. I mitten av 20-talet dör han i en sjukdom. Ännu en späd gren som aldrig fick växa sig stor och bära frukt.

Längst till höger på fotot två män och en kvinna som vi här i framtiden i det dimmiga tidsperspektivet har svårt att se vilka det är. Om man vill gissa kan det möjligen vara Idas far, morfadern till alla barnen här, som just blivit änkling. Kvinnan kanske är Idas syster Agda och bakom hennes man. De drev ett trädgårdsmästeri i Gnosjö.

Förutom Agda hade Ida ytterligare fyra syskon. Hilda och Julia som båda bosatte sig i nordvästra Skåne. Yngste brodern Pelle var dövstum och handikappad och togs om hand av Agda och hennes man. Pelle hjälpte dem på trädgårdsmästeriet.

Idas andre bror, Karl-Gustav, drevs av en sådan stark motvilja att behöva rycka in i det militära, att han emigrerade till Amerika. Symaskinsagenten August var bland dem som var med och vinkade av Karl-Gustav i Köpenhamn när han steg på Amerikabåten. Efter avvinkningen hörde ingen någonsin av honom mer. Trots släktingars efterforskningar, också på plats i USA, hittades han aldrig igen. Fantasin stimuleras av denna gåta. Kom han någonsin fram till Amerika? Blev han rånmördad? Valde han själv att försvinna och byta identitet? Skämdes han efter något ekonomiskt misslyckande på andra sidan Atlanten så att han inte tordes kontakta gamla Sverige igen? Var han rädd att få göra lumpen eller straffas om han kunde spåras i det nya landet? Ingen vet och ingen kommer troligen någonsin att få veta vad som hände Idas bror Karl-Gustav.

För att åter vända blickarna mot fotografiet, säger den uppmärksamme läsaren att det ju finns en person till på fotot, som det inte sagts något om än. Det är lillpojken som håller August i handen och nästan ser ut att ha en klänning på sig. Troligen är det något klädesplagg han ärvt av någon av storebröderna och som fortfarande är lite för stort för honom. Han heter Malte. Han berättade långt senare att hans tidigaste minne i livet härrör från denna tågresa till Småland. Under den långa begravningsgudstjänsten i kyrkan, när man tog farväl av mormodern, somnade hans ben av det dryga stillasittandet. Ett fysiskt minne som borrade sig in i honom och ännu finns kvar.

Malte är också den ende på fotot som ännu lever. Han tog över arrendet av gården i norra Skåne efter August och Ida. Tillsammans med sin Agnes fick han två söner och en dotter. 

Ida och August dog båda 1957, August bara några månader efter sin kära Ida. Säkerligen tappade han livsgnistan när Ida inte längre fanns vid hans sida.

Året därpå fick Malte sitt första barnbarn. Han fick också ett namn som började på Ma…

Det är han som här samlat ihop släktberättelserna om personerna på fotot som skildrar ett ögonblick i Urshult 1913. Det där ögonblicket då de alla tittar rakt in i framtiden. Undrar om de då tänkte på möjligheten att vi, deras framtida ättlingar, 95 år senare skulle kunna titta dem rakt i ögonen, och nästan uppleva dem som levande?

Och den ende som levde både då och nu är Malte. Måndagen den  2 juni 2008 fyllde han 98 år, och minns fortfarande att benen somnade, där i kyrkan 1913, när han var 3 år gammal.

Hoppas att du inte somnat av att läsa om detta ögonblick i Urshult 1913.

Till slut: Nästa gång ett kameraöga flörtar med dig och fångar ditt ögonblick, stirra rakt in i kameraögat och tänk på att du tittar rakt in i framtiden. Du kan blinka med ena ögat till framtidlingarna om 95 år eller senare. De kommer att förstå då, och blinka tillbaks, när deras tid att leva är inne, och när de betraktar dig från sitt håll.

Synd att alla inte kan leva samtidigt. Vi skulle säkert ha mycket att prata med varandra om. Vilka enorma släktträffar vi kunde anordna!

Men tiden delar upp oss i olika skift. De på fotot jobbade morgonskiftet, vi jobbar eftermiddagsskiftet, och våra efterkommande tar vid på nattskiftet. Förhoppningsvis blir det ett nytt morgonskift då solen åter stiger upp.

Mats Klasson

PS. Extra tack till min morbror Bengt (Maltes äldste son) som försåg mig med födelseår och andra intressanta detaljer om personerna på fotot, och till Malte själv som jag för några år sen fick låna fotot av och scanna. Med tanke på upphovsrätt har jag försökt få kontakt med fotografen, men det är så längesen han slutade morgonskiftet att han inte längre går att nå. Han verkar heller varken ha telefonsvarare, mobil eller mailadress. Får vänta med detta tills tidsresor bakåt blir möjliga. Tills dess tar jag risken att publicera fotot ändå. ;-)  DS.