10 april 2011


Foto: www.fotoakuten.se

Drömvägen 10 K
En absurditet om hyresgästerna i kvarteret Kasernen.



Stampe Stensson
Skickar brev med frimärken och har telefon med nummerskiva. Blir förvirrad när han försöker ringa Bodil Malmsten och hennes telefonsvararröst uppmanar honom att trycka stjärna och fyrkant. 

Stampe har torra golv, är torr i munnen och dricker endast Dry Martini då och då. När livets karusell accelererar vill Stampe förlänga livet genom att förflänga en novell till ett förlag, eller till Bodil Malmsten, de skarpa, drastiska och roliga formuleringarnas mästare. Förflängningen ger förlängningen, helt enkelt. Men frågan är hur han ska få fast frimärket på kuvertet. Torr i munnen är han och frimärken tejpar man inte. Då glider ju stämpeln av. Han får ta mod till sig, ringa på hos någon och be om en fuktig tunga.

Cilla Salth
Cilla är Vattuman. Det mesta flyter. Det droppar och det skvalpar. Deuxs förrymda akvariefiskar har här fått rymligare vatten att simma i. Det mesta flyter, utom möjligen brevpressen och strykjärnet. Vattnet står i knähöjd. Går diskussions vågor för höga skvalpar lite ut genom brevinkastet. Vattenpasset beter sig berusat och ser ut som en gondol med inbyggd luftbubbla. Det kan omöjligt se vågrätt och känner sig helt sjösjukt. Inte ens sedlarnas vattenmärken vet om de ska bli kvar på det tidigare prasslande pappret eller om det är dags att flytta. De kommer ju ändå snart att få bo inne hos helt nya värdar. Hammarskjöld överst och Lindgren i källarvåningen. Däremellan ska även Nilsson, Garbo, Bergman och Taube flytta in.

Cilla har en grälpartner utan namn som snart gör sig hörd och vars vridande får böljande konsekvenser.

Prinsessan Pi
Prinsessan Pi bor ihop med Princen. Hon är alls inte släkt med den vandrande pinnen Pi. Det kan Deux intyga. Prinsessan Pi har både en parisisk Peugeot och en citrongul Citroën i garaget bakom den pistagenötsgröna garagedörren.

Pi bygger boktorn av ord och gräver vetandets vallgrav djup, till skydd mot dumhet, egoism och inskränkhet. På sina torn flaggar hon rött. Med korta tydliga meningar manas till läsning och solidaritet. Om hon röker, vet jag inte. Slottet inger respekt och det finns en "Reklam undanbedes bestämt"-skylt på dörren.

Den citrongula Citroënen köpte hon sedan någon frankt, halvt i vredesmod, halvt välmenande, utbrustit:
-Snåjåp, tänk om du kunde skaffa en riktig bil istället för den där
tunnplåtade pappsäcken som aldrig fungerar.

Snåljåp skulle ingen få kalla henne. Minsta lilla skäl att kunna kalla henne det skulle undanröjas. Men den tunnplåtade parisiska Peugeoten fick ändå vara kvar i garaget. Det var för smärtsamt att skiljas. Allt som de varit med om tillsammans, från Paris till Drömvägen, kunde helt enkelt inte skrotas.

Hon kan minnsann både backa och köra rakt fram. Ha både slott och röd flagga. Både läsa och skriva. Både mana och måna. Både köra franskt och köra franskt. 

Eva Lulelinna
En ung tjej som flyttat långt söderut, från långt i norr. Hon studerar och reser. Umgås med vänner. Som hos de flesta ungdomar finns rastlösheten i henne. Hon vill prova nytt, ofta. Vi får se hur länge hon stannar på Drömvägen 10 K. Men hon har också ro att fundera och finna små sanningskorn. Pennan ligger bekvämt i hennes hand, hon skriver mjukt och eftertänksamt. Vid så unga år har hon nära till barndomsminnena. De där som visserligen brukar sitta i hela livet, men som av olika anledningar förvanskas och förvandlas med tiden. De kanske härsknar och surnar, de kanske förgylls eller blir självlysande. Men barndomsminnena känns fortfarande helt färska och ätbara hos Eva.

Plirige Persson
En som ska flytta ut är Plirige Persson i ettan längst upp. Denne långhårige, skäggige, magre man med de pliriga ögonen pallar inte längre denna hyreskasern. Han avskyr allt snickesnickesnackande och tisseltassetassande. Han duschar torrt och simulerar renlighet. Horisonter och hav gör honom hispig. Han har nu sparat ihop till ett ombonat torp i skogen där han kan bada i grönska och fotosynteser. 

Anders utan Thorp
Anders, som sålt sitt skogstorp till Persson, är en egensinnig enebuske som länge dansat runt sitt snår tidiga söndagsmorgnar. Han längtar nu utrymme, längtar att få blicka ut över horisonter och hav. Tror han vågar guppa äventyrsbåten nu. Det bodde en sjöman eller matros i honom, inser han. Det är fullkomligt uppenbart. Nästa däck som rullar in i hamnen tänker han ta sig upp och stampa på.

Jensen
Halvdanske Jensen är förgrymmad på att någon kommit på tanken att odla grönsaker på den redan minimala gröna plätten där han spelar fotboll. Iförd röd tröja, blåa shorts och blåblåblåa skor sparkar han till den röda och vita kålen, knäar blomkålsöronen, krossar persiljan, träffar bollen med ett pang på rödbetan, innan han brutalt river upp en morot som han hivar iväg. Den landar på en lågt belägen balkong. När Jensen dribblat bort grönsakerna kan han ganska enkelt rulla in bollen i öppet mål. Han känner sig som den olympiske fotbollsguden, behärskande bollen och det greengröna, nu grönsaksfria, underlaget. Jensen, som också gillar musik och drömt om att få avreagera sig med ett trumsolo, var dock tvungen att ställa sitt splitternya trumset hos herr T och hans spelmän. Fru Jensen har nära till migränen och trummorna fick liksom inte plats i sängen mellan dem. 

Herr T (och hans spelmän)
Nu får istället Conny Mara banka loss på kaggar och hajhatt hos herr T och de andra spelmännen. Herr T har en raritet. En kantstött vit Fender Telecaster som Ulf Lundell kallade den vita viskningen för att bandet brukade dra ner volymen för honom i tidiga år. Hur herr T kommit över den är döljt i dunkel. Han kanske betalade en fyra-fem gamla skrivmaskiner för den när han var på Österlen senast, vem vet?

Herr T umgås en del med Jensen också. De delar idrottsintresset. Men T har blåblåblå tröja, vita byxor och halm i skorna. Halmen hamnade i skorna under en halvmara då skoskavet höll på att skrapa sönder en strålande tid. Hurtige T hävdar att marorna håller honom frisk. Conny Mara, som har en rejäl kagge, håller bestämt inte med. Han känner sig precis lika frisk, påstår han, väl medveten om att friskkänslor hos två personer inte låter sig mätas med varandra. 

De andra spelmännen lirar inte bara Lundell utan även Dylan i fyllan och husbehovsblues när de känner sig nere. Spelmännen kan man alltid lita på. De är guld värda. Alltid beredda när T och Mara vill testa något nytt, eller gammalt.

Tilläggas kan att herr T är den som sprider ostkulturen i trappuppgången, som ostmakare på mejeriet. Vill man fixa en ostbricka till festen, allt från små ostkuber på liten assiett till gigantisk månskiva med ost i berg och dalar, ber man T om det.

Ekita Myrberg
-Vilken vacker glasbit. Det skimrar i olika färger beroende på hur man håller den mot ljuset. 
-You want me to say cheese. Why? 
-För att glasbitar som smilar upp sig som en prästost, måste man ju fotografera.

Jensen hade hittat den talande glasbiten när han roterade i grönsakslandet. Att Ekita fick den, beror nog bara på att hon råkade gå förbi just då. Om det var tur eller otur får väl glasbitens vidare öden bestämma. Att den talar till henne och därför tilltalar henne är i alla fall utom allt tvivel.

Det finns bara två Ekita, den ena bor på Drömvägen. Inte på nummer 34 och hon ÄR inte släkt med Per, såvitt hon vet. Ibland bjuder hon in både Hansson och Vargen. Hansson bits och Vargen är en helylleängel från helvetet. Hansson sitter i sidovagnen och Vargen har en rejäl Davidson mellan benen. De har haft hoj så länge Ekita kan minnas. De körde ända till Leningrad när Leningrad ännu hette Leningrad. Barnen har ännu inte kommit in i deras liv. Men Hansson och Vargen bor inte på Drömvägen. Ekita däremot, bor här med maken och de har en utflugen son som ibland hälsar på med glassbilen. Han kör den. Ekita kan inte dölja sina skånska diftonger, även om det var längesen hon bodde i södern. 

Ibland smiter hon in till Mia Blick och lockar ut henne på fotojakter. De är då båda fullt beväpnade till blick och klick.

Mia Blick
Hon som fångar de eviga ögonblicken, massor av sådana, och sorterar sedan ut de ögonblick då människorna inte blinkar, visar rödögat eller långfingret. Mia bor med sina duktiga döttrar Deux och Trois. Djurvännen Deux äter inte sina vänner. Hamstern Hansson, som bits som de flesta Hanssons gör, råttan Gnag, den vandrande pinnen Pi och kaninen Nina bor i hennes rum. Tills alldeles nyligen hade hon ett halvdussin fiskar i ett akvarium, men nu är de borta. En dag var vattnet tomt, om nu vatten kan vara tomt. Tomt på fiskar.

-Mamma, tack för att du köpt morot till Nina, ropar Deux från sitt rum.
-Morot? Jag har inte köpt morötter, säger hon smått tankspritt medan hon ställer in sin kamera för att plåta ett fruktstilleben på soffbordet. Hon lutar sig bakåt i skinnsoffan som är italiensk, röd, skön, mjuk, ibland svettig och ibland iskall men ack sååå skön! Mias soffa. 

Nina skuttar förbi soffbordet, utan att Mia märker det, och tar sig ut genom den på glänt stående balkongdörren. Ingen märker när Nina besviket hoppar in och bort mot Deuxs rum igen.

Mia har investerat i en ny digital systemkamera. Men TV:n är gammal, grå, fet och visar för liten text för en gammal tants ögon. Men så gammal är hon ju inte, tanten Blick. Döttrarna, musiken och fotoblickandet håller henne ung. Trois ska snart flytta hemifrån, men inte så långt. Hon har bokat boende i Perssons etta med torrdusch och ska slinka in bakom duschdraperiet så fort han dragit till skogs. Hon tänker minnsann vrida på kranarna, både den kalla och varma. Ökentorr råtta som Persson ska hon inte bli.

Mia smyger ibland i trappen. När hon sett sig noga omkring lägger hon örat mot herr T:s dörr för att få höra något lundellskt. Hennes dröm är att någon gång få höra T, spelmännen och Conny Mara framföra Connemara därinne. Gör de det, har hon lovat sig själv att ringa på och bekänna. Men först när de spelat hela låten. En gång hörde hon genom T-dörren de här raderna:
"Jag längtar inte längre efter att ha dej här, men jag saknar dej.
Som om min själ har gått ifrån mej för att vara hos dej, så saknar jag dej."
T sjöng inte som Lundell, men på något märkligt sätt fick han ändå fram precis samma känsla hos Mia.

Boje Askensten
Det snurrar i huvudet på Boje Askensten. Hans son hade just försökt undervisa honom i de obegripliga Besselfunktionerna. Men karusellen är ett faktum. Det här med materiellt själlös och abstrakt matematik är inget för humanisten och konstnärssjälen Boje med det varmt bultande röda hjärtat. Han vill skapa sina egna lagom stora obegripligheter. Sådana som går att smaka på och vända runt i munnen. Han hörde en gång en mycket kort dikt med en titel som var längre än dikten. Titeln var så lång att han inte längre kommer ihåg den, men själva dikten finns kvar i hjärtat.

"Han som stammar.
Hon som somnar.
Vi som vissnar vackert."

Första raden beskriver livets hinder och motgångar. Andra raden beskriver harmonin, skönheten, kärleken och det fullkomliga. Tredje raden beskriver tröttheten och åldrandet. Boje har fortfarande drömmarna kvar på Drömvägen. Skapandet och kärleken ger skjutsen över vägbulor och motlut. Med ett gott öl och gott om vinteridisk sömn, vaknas det upp fram mot våren med gott om krafter. Boje hör redan den porlande vårbäcken från trapphuset.

Fiskaricke Land
-Jo, jag fiskar visst! Pimplar inte, men metar och flugfiskar visst!
Han vet inte hur ofta han har varit tvungen att försvara och förklara sin hobby. Var det någon slags trots mot sitt namn som gjorde honom till en sådan inbiten fritidsfiskare? Var det också upprorsbehov, tillsammans med kärlek, som drev honom norrut för att äkta sin fröken Svea Land och även bära hennes efternamn som en kär fiskeväst? Jo, kanske det. 

Men han bor inte här på Drömvägen 10 K längre, Fiskaricke. Ändock står han nu här i trappen iförd grenhöga gummifiskarstövlar. Innanför den glasförsedda entrédörren möts han av sex trappor och fem avsatser, fyra rödlysande tändknappar, svartmålade räcken med lackat trä. Väggarna är målade i två nyanser av grönblått och på varje lägenhetsdörr kan man utläsa innehavarnamnen på brevinkasten, samma namn som på tavlan precis innanför entrédörren. En taklampa är sönder och en står och blinkar i väntan på att när som helst också sluta att fungera. Barnskrik och musik blandas med ekot i trappuppgången. En trappa leder ner till den gråmålade källardörren som är skyltad: Stäng Dörren!!! Entrédörrens rökning förbjuden-skylt har förlorat sitt syfte. Marmorgolvet är inte städat på ett tag vilket syns av fimpar och av snöresterna och saltet utifrån.

Fiskaricke har hört ryktas om allt det blöta hos Cilla Salth och tänkte testa de höga stövlarnas vattentäthet. Cilla bor en halv trappa upp och man kan se hur det skvätter ut lite vatten genom brevinkastet. Det rinner ner för halvtrappan och lägger sig i en pöl runt Fiskarickes gummiförsedda fötter. Det grälas hos Cilla, det är därför vattnet vågar sig ut genom brevinkastet. Om allt är som det brukar på Drömvägen 10 K, ska snart Cillas grälpartner springa runt där inne och öppna alla kranar så mycket det går för att kunna överösa den dumma gåsen Cilla med övertygande friskt vatten. Men det är som att hälla vatten på en gås, så det kommer att ta tid. Under den långa tiden kommer det att bildas en liten bäck från brevinkastet som sen forsar nerför trappan och snart står Fiskaricke med vatten till midjan. 

-Håller stövlarna tätt?

Innan han hinner svara fångas hans uppmärksamhet av att den undrande mannen som kommer nerför trapporna bär ett stort kuvert under armen. Brevmannen jollrar lyckligt när han doppar sitt pekfinger i trappbäcken. När han trycker pekfingret mot kuvertet dras slutsatsen att han äntligen kunnat fukta sitt frimärke efter en lång torr vinter. Nu kan han äntligen skicka iväg sitt brev, korrekt franskfrankerat. Stampe forsar nerför trappan och vadar sig förbi Fiskaricke medan han håller det viktiga brevet högt över huvudet, för säkerhets skull. Det går inte att undvika att läsa adressatens namn och adress: Bodil Malmsten, Finistere, Frankrike. Men hon bor inte där längre. Fiskaricke stoppar Stampe innan han rusar ut genom entrédörren, först för att hindra honom från att släppa ut allt vattnet, sen för att göra honom uppmärksam på entrétavlan med alla namnen på. Allra överst står faktiskt B. Malmsten 6 tr. 

-Det måste vara den rödhåriga damen som flyttat in i trean, säger Mia som verkar ha koll på alla hyresgästerna. Hon dyker plötsligt upp med en tom glastillbringare i handen.

-Tänkte fylla på lite nu när det ändå forsar. Behöver vattna krukväxterna och ha lite till hallonsaften, ursäktar hon sig med medan hon trycker tillbringaren mot Cillas dörr strax under brevinkastet. Hon tittar ner mot Stampe och Fiskaricke. Fiskaricke verkar nöjd. Stövlarna håller ännu tätt. Stampe försöker fortfarande förstå att Malmsten, visserligen endast B men kanske också odil, faktiskt bor i samma trappuppgång som han. Lite ledsen över att ha slösat pengar på ett frimärke som aldrig kommer att stämplas, men desto lyckligare över att personligen kunna pilla in kuvertet i Malmstens B-märkta brevspringa, börjar Stampe klättra uppåt igen. Om han håller tummarna tillräckligt hårt bor säkert odil där också, önsketänker han.

Plopp! Plopplopp! Plassssk! låter det i Mias tillbringare. Två små och en stor, alla tre färgglada, fångas i den nu nästan fyllda bringaren. 

-Nu kommer Deux att bli glad, when I´m bringing home tre små rymmare.

Mia och Stampe tar sig uppför trapporna igen. Båda glada och förhoppningsfulla. Fiskaricke trycker ryggen mot entrédörren och med ett svosch försvinner vattnet ut. Han är fortfarande torr om fötter och ben. Det hörs inte längre något från C. Salths lägenhet och inget läcker längre ut från hennes brevinkast.

-Stövlarna håller tätt, svarar Fiskaricke, men ingen hör det utom han själv.

När de höga fiskestövlarna stövlat iväg och när det torkat upp litegrann i trappentrén, vågar Lulelinna-Eva sig ut för att få en nypa frisk vårluft. Hon tänker sig norrut, bakåt. När mångubben blinkar åt henne känner hon smaken av ett barndomsminne. 

-Är månen gjord av ost? frågade jag pappa med en ton av tveksamhet i rösten.
-Var har du fått det ifrån? Han tittade ner på mig och sedan upp på månen som lyste starkt ovanför våra huvuden.
-Näe… Det var en på dagis. Hon sa att hon hade sett det på TV. Och den ser ju faktiskt ut som en ost.

Pappa skrattade till och betraktade mig under några sekunder innan han svarade.

-Ja, det gör den väl. Jag har aldrig varit där så jag kan inte säga säkert men jag har hört att det inte finns någon ost på månen.

Jag blev besviken. För en kort stund hade jag drömt om att flyga ut i rymden med mitt skepp och hämta lite ost. Tjejen på dagis skulle nog bli imponerad, och sen skulle hon få smaka på osten först av alla.

På en av balkongerna står Ekita med sin leende glasbit och låter den också flirta med mångubben med blixtrande reflektioner och glimten i glasögat.

Herr T myser i sitt fönster när storosten ler på den mörknande vårhimlen.



Mats Klasson, med god hjälp av övriga Kafé K-medarbetare.





Eventuella likheter med verkligheten är så varsamt som möjligt utvalda och kan kanske få smita ut genom entrédörren ostraffade i utbyte mot ett skratt eller leende.

P.S.
Här sjunger Plirige Persson om sitt boende på Drömvägen:
http://www.youtube.com/watch?v=v4g-EJfpcRs

Här kan Mia Blick tjuvlyssna på Connemara med en herr T in disguise och hans spelmän, inklusive Conny Mara på Jensens trumset.
http://www.youtube.com/watch?v=-TxwA2tceLQ

D.S.





Tillbaka till tidigare Snoveller