Tre novemberdagar i Barcelona

Blöt snö föll i den sena natten – eller tidiga morgonen – allt beroende på vilken dygnsrytm man har. Ruggigt var det hur som helst när jag blev hämtat med bil vid hemmet för transport mot Arlanda.

Jag och mina sex kollegor på jobbet skulle på en liten kraftsamlande inspirationsresa till Barcelona. Tre dagar utan att behöva få ur sig något utan istället samla in. Inget program hade vi heller – men eftersom det finns flera projektledare i gänget så fanns det självklart en lista på saker vi ville/borde se. Men intet var hugget i sten.

Efter en snabb incheckning och någon liten frukost på flygplatsen så lyfte det något skabbiga flygplanet från SpanAir och solen blev snart synlig ovan molnen. Trånga benutrymmen avhjälptes genom viss omflyttning eftersom det var långt ifrån fullt, så snart halvslumrade de flesta ändå rätt bekvämt och efter dryga tre timmars flygning stod vi på spansk mark och stuvade in våra väskor i taxibilarna.

Vårt hotell – Hotel Barcelona Catedral – låg som ni förstår av namnet, alldeles intill katedralen. Byggnadsställningar upp över tornen förtog dock en del av helheten och fotointresset av den ändå inte så himla imponerande byggnaden. Men visst hamnade ändå delar av den på film (eller kanske på ”fil” som man säger nu för tiden).  

Klockan var ju ännu bara förmiddag varpå vi begav oss ut på vandring och upptäcktsfärd, guidade av de som varit i staden tidigare. Ner mot de äldre delarna av staden gick vår promenad och nu började vi bli smått sugna på något ätbart. Så på Plaza de Santa Maria uppsökte vi ett ställe som enligt utsago serverade rediga gin & tonics – och det var ingen lögn. Själv stod jag över dessa drinkbjässar och höll mig som vanligt till öl. Men självklart inledde vi med att dela på en flaska Kava – det måste man ju göra när man är i Katalonien.Mat skulle vi ju också ha så det beställdes in lite olika mat såsom pizza, pasta och något mer som jag inte minns namnet på. Det var ju ingen värmebölja här heller men givetvis varmare än hemma och solen värmde ju gott – ändå satt vi inne och förtärde vår måltid. Vi skulle ju strax ut och vidare igen.

Sagt och gjort – vi fortsatte vidare ner mot hamnen men kaffe hade vi ju glömt bort varpå vi stannade till rätt snart på ett litet avskilt torg med en mysig liten uteservering där vi intog vårt kaffe i värmande solsken. Stärkta av den goda drycken (och lite whisky till somliga) fortsatte vi eftersom vi hade förutsatt oss att åka en sväng med linbanan upp mot bergen för att få oss en överblick av staden.

Nere vid hamnen gungade det en skog av master. Båtar stora som bara den avlöste varandra där vi promenerade fram längs hamnpromenaden. Siktet var inställt på det höga tornet vilket linbanan utgick ifrån. Påminnande om ett oljeborrtorn med ett hus på toppen tronade det över horisonten – men inga kabiner syntes i rörelse. Den var alltså inte öppen en onsdag mitt på dagen – kanske lite för få turister just dessa dagar.

Men inte lät vi oss nedslås av detta – vi fortsatte helt sonika ner till stranden som ju egentligen ligger mitt i stan. Rätt fascinerande faktiskt att en playa ligger så centralt. Redan på trätrottoaren som leder längs stranden blev vi överfallna av allsköns nasare. Det erbjöds kokosnötsbitar, glasögon, massage, sex och till och med kokain. Det blev inga affärer gjorda med dessa strandnasare förutom en kollega som glömt sina solbrillor hemma. Efter lite prutande var han nöjd och slapp kisa sig genom tillvaron. Vi stod och njöt av den fria havshorisonten en god stund och intog också en öl på en strandservering – mest för att få tillträde till den något spartanska toaletten. Några beställde drinkar men dessa lämnades snart tillbaka eftersom de inte alls var av den kvalitet som priset utlovade.

Silhuetten av ett praktfullt hotell tog en stor del av intrycket och utsikten varpå vi begav oss dit för att kika närmare på den fina arkitekturen vilken påminde om det kända hotellet i Dubai – dock i ”light-version”. Men visst var det fint och majestätiskt i sin rundade prakt och allas kameror kom nog till användning – både exteriört och interiört. Men det kändes lite för turistigt för att stanna för länge så vi strosade vidare rätt ostrukturerat tillbaka upp mot staden. Palmer i olika former och skepnader stod på rad blandat med skulpturer av skilda stilar och ismer. Vid hamnen och paradgatan var husfasaderna pråligare och bakom dessa låg äldre och enklare hus och gränder och gator var mycket trängre – vilket jag mer uppskattar.

Att hitta tillbaka till katedralen är inte så svårt – den sticker upp lite här och var så det var bara att ta sikte på tornet med byggnadsställningarna. Nu hade vi gått oss lite småsugna igen men eftersom klockan ännu bara var tidig kväll skulle vi vänta med middagen till dess restaurangerna öppnade på riktigt vid ca nio på kvällen. Men på torget vid katedralen där många turister florerar var det ändå öppet så vi gick in och fyllde på magsäcken med lite tapas – och givetvis även en ny flaska kava samt lite bira till maten. Nån flaska vin blev de nog av med också innan det var tid för oss att dra oss tillbaka för en välbehövlig siesta på hotellrummet.

Vi hade bestämt oss för att äta en riktig köttbit på kvällen och hade av en barcelonaboende kontakt fått tips om ett ställe i gamla stan som serverade argentinsk mat och därmed också det bästa köttet. Nyduschade och fräscha återupptog vi promenerandet ned mot de äldre delarna av staden. Efter att hela dagen krampaktigt hållit i min kamera (jag hade fått tips om att hålla i grejerna hårt eftersom man lätt blir bestulen) beslöt jag att denna kväll lämna kameran hemma. Vi hade en vag uppfattning om var vårt matställe skulle ligga så vi gick många gränder upp och ned innan vi fann det – men å andra sidan hade vi ju inte bråttom. Men nu kom jag på att jag saknade kameran. De gamla kvarteren kommer ju ännu bättre till sin rätt i lyktornas sken i en mörk kväll. Men detta skulle jag åtgärda vid ett senare tillfälle lovade jag mig själv. Emellertid så stod vi helt plötsligt utanför den argentinska restaurangen (tror den hette Foro). Ett stort runt bord tog vi i besittning och en ishink med två flaskor rosa kava på is placerades i högsätet. Menyn var omfattande men vi koncentrerade oss på sidan för kött. Riktiga biffar för en hel karl kunde beställas – ja upp till ett halvt kilo kött per person var inga problem att få in. Vi nöjde oss dock med lite mindre köttstycken och jag själv åt krogens specialitet vilken var en fylld biff. Fylld med allsköns saker så som hasselnötter, ost och annat som jag inte minns vad det var. Men gott smakade det och fatölen av okänt märke var det heller inga problem att hinka i sig. Servicen var däremot kanske inte av högsta kvalitet varför vi efter maten drog oss vidare tillbaka mot hotellet – men stannade givetvis på nåt ställe och tog en ”vätskepaus”. Några hade planer på att fortsätta festen till sent in på småtimmarna men undertecknad ville känna sig pigg inför nästa dags strapatser – så festprissarna valde att följa mitt exempel och istället gå ”all in” nästkommande kväll.

Sängen tog emot mig och mina trötta fötter på bästa sätt och snart snarkade jag och min rumskompis ikapp efter att vi befriat minibaren från lite öl och gin.

Torsdag morgon och frukost på hotellet. Vi hade bestämt träff lite senare på förmiddagen så jag och min kollega Micke var de enda som ännu var uppstigna. Även Micke gillar fotografering så vi begav oss ut på en liten fotosejour i de tidiga timmarna med våra kameror. Med lite längre optik på kameran idag hade jag tänkt att få lite andra vyer i linsen. Solstrålarna sköt ner vackert i morgondiset och togs tacksamt emot av kameran. Fasadskulpturer från renässansen och klädesstreck på balkonger förevigades i en salig blandning. Ömsom vandrade vi en folktom gränd utan kommers förutom nån enstaka verkstad som kvarglömd ur det förgångna för att sedan vika runt hörnet och komma till en mer turistanpassad gata med boutiquer och presentbodar.

Rätt var det var stod vi och blickade in genom en pampig port in på en märklig innergård i katedralsområdet. Ingen verkade vilja ta betalt för inträdet så vi klev raskt in där solen silade sitt tidiga ljus ner över de på gården växande palmerna. Vita gäss strosade runt bland fontäner och statyer. Vad de var för en gård vet jag ännu inte – men katolskt måste det varit eftersom de i nischer runt de fyra väggarna ståtade flera helgon i statyform – reliker eller inte. Lite sakralt och turistdragande var det nog allt – icke desto mindre vackert. Dessutom var vi ju faktiskt turister själva.

Vid torget där kommunhuset ligger stötte vi ihop med Rolle – chef och vän – som var på väg ner mot hamnen på sin morgonpromenad, så vi hakade på. Gångbroar ledde oss över den trafikerade gatan och vidare ut mot jakter och smärre skepp. Visst trivdes jag bättre i de trånga gränderna – men man måste ju se annat också. På en gräsplätt stod en kvinna försjunken i sin chi gong och morgonjoggare rullade förbi i maklig eller snabb takt. Genom telefonen fick vi reda på att de andra nu var uppstigna och höll på med frukosten varpå vi vände för att ansluta till ”morgonsamlingen” på hotellet.

Väl där passade jag på att klä på mig en tröja till eftersom vinden inte var den varmaste. Den något kortare zoomen åkte också på kameran eftersom vi idag planerade att besöka Gaudiparken (Parc Güell) och Casa Milà – Gaudis arkitektoniska mästerverk. Eftersom parken inte direkt låg nästgårds och backarna dit upp är extremt branta, beslöt vi oss för taxi. Filerna är smala och skotrarna i legio, men trots trång trafik så kom vi fram helskinnade. Entrén till parken är som en bakelse eller pepparkakshuset i Hans och Greta. Kanske lite väl kitsch för min smak – men ändå alldeles fantastiska.

Vidare uppåt i parken – som egentligen inte ursprungligen var menad som park utan mer som ett speciellt bostadsområde – är mosaiken och de organiska formerna slående. Men mest av allt gillade jag de av sandsten mjukt formerade pelargångarna. Ett virrvarr av stigar, trappor och hålvägar i sten eller växtlighet leder ens steg till nya sevärdheter. Självklart var detta en turistattraktion av stora mått vilket också drog till sig nasare av allt från skräp till traditionella spanskheter. Min kollega Anders fick dock tag i en solfjäder eller två som han lovat sin dam därhemma. Vi återsamlades efter våra enskilda utforskningar på sagt tid och avnjöt kaffe och macka alternativt en bira på parkens enda uteservering.

Vi lämnade parken bakom oss för fot – det var ju nu utförsbacke och vi ville ju även se dessa delar av Barcelona. Med kartan i högsta hugg irrade vi oss ner mot stadens hjärta med Casa Milà i sikte. På vägen hittade vi oss en väldigt lokal och genuin liten bodega – inrökt och sunkig (haha). Givetvis måste vi in för att ta oss en Estrella Damm. Rökigt och ruckligt strålade solen in genom en fläktventil i väggen och jag passade på att röka inomhus eftersom det varken gjorde från eller till i denna miljö.

Utanför Casa Milà pågick ett av de större vägarbetena med byggstängsel och kranar vilka skymde det exteriöra synintrycken och kameravinklarna. Men helhetsbilder finns ju på nätet ifall jag vill kolla.

 

 

Här krävdes det entréavgift men det var ju klart att vi måste in för att kolla. Efter en titt på den höga ljusgården beslöt vi oss för att skippa hissen och ta trapporna upp – själv valde jag det för jag trodde att det skulle vara ett fantastiskt trapphus. Tyvärr hade jag fel. Trapporna var trånga och tråkiga – och många jobbiga trappsteg. Men till slut var vi uppe på visningsvåningen för turister. Våningen var verkligen stor och vindlande och väldigt speciell – men ändå inde lika spektakulär som utsidan. Det som mest fascinerade mig var faktiskt dörrkarmarna som var sirligt formade och olika varenda en. I övrigt kändes det mest musealt. Men trapphuset ledde oss vidare upp i byggnaden till vinden och där var jag i mitt esse. Här var det mörkare och ljussatt på ett vackert sätt. Fantastiska tegelvalv – inte tjockare än en tjock spånskiva – men desto fler. Här fanns också utställda modeller av byggnader, Gaudis ”mood-board” bestående av majskolvar, benknotor och annat organiskt. Här tog tyvärr mitt kamerabatterislut men några få bilder hann jag ändå med. Sedan ledde trappan vidare ut på takterrassen med de av mosaik vackert smyckade skorstenarna och ventilerna. Nu är ju jag inte alls bekväm med sådana här höjder så jag blev mest stående tryckt mot en vägg seende mig omkring med darriga ben. Jag eskorterades raskt med blicken i golvet till nedgången och kände mig inte lugn förrän jag åter stod på vinden tryggt omgiven av soliga tegelvalv.

 

Vi drog oss vidare ner mot staden men var nu lite småhungriga så vi hittade ett ställe där vi kunde få in en massa tapas i både möjliga och omöjliga former. En flaska vin och bira blev måltidsdryckerna. Så fort vi länsat de inkomna faten dök det upp nya med andra läckerheter på. Tusan vet allt vad jag åt – men mätt blev jag.

 

Åter på hotellet var det dags för siesta och jag annonserade att jag behövde lite ”egentid” och inte tänkte följa med på middagen – inte heller hade jag lust att festa vidare hela natten som somliga siktade på. Så efter tuppluren drog de andra ned mot middagsstället som tydligen låg neråt stranden medan jag tog teleobjektivet (som har VR) och begav mig åter till de äldre delarna av staden och dess gränder.

 

Skönt att efter så mycken nära samvaro få gå sin egen lilla väg och smita in på den eget valda smala gränden. Slutartiderna var nu längre men ett stadigt handlag och en väl fungerande VR gav mig flertalet skarpa bilder. Det var nu rätt folktomt i dessa mörka delar av Barcelona så jag hade kameran tryggt innanför jackan mellan mina små fotostopp. En liten av turister bortglömd gränd bjöd på en liten sylta med ett fantastiskt blyinfattat fönster. Jag tittade in och där satt endast et par skrynkliga spanjorer med varsitt glas vin och bolmade. På väggarna hängde det små men många porslinstallrikar. Genuint nog för mig tänkte jag och klev in. Man behöver ju inte kunna spanska för att få folk förstå att man vill ha en öl så jag satte mig med en Estrella på en barstol, tände en cig och njöt av att vara ensam långt bort från turismen.

 

 

Jag irrade mig sedan vidare genom gator, torg och gränder. Hittade en undanskymd butik som sålde elektronik eftersom jag insåg att mitt minneskort till kameran höll på att fyllas. Självklart sålde de minneskort av den typ jag var i behov av. Vidare gick jag och hungern kom smygande. En lika genuin sylta som tidigare – dock ej lika mysig som den förra – fick bistå mig med ytterligare ett par öl och nån sorts baguette fylld med saker som jag inte vet vad det heter. Men gott var det.

 

Nu var jag helt vilse – men om man bara går åt ett håll så skulle jag ju komma till nån större gata som jag skulle känna igen. Efter lite snirklande och fotande så fann jag mig plötsligen stående på torget mellan katedralen och hotellet. Hotellbaren höll just på att stänga men jag hann beställa in två öl som jag avslutade kvällen med i loungen. Klockan var väl runt midnatt när jag kröp ner mellan lakanen och tvärsomnade.

 

Fredag morgon och jag åt min frukost ensam på hotellet. De andra sov eller var bakis – eller både ock. Endast min rumskompis Anders hade kommit hem efter middagen och tydligen anlänt till hotellet precis när jag somnat. De andra hade visst varit ute och härjat till klockan fyra på morgonen – när jag senare såg deras bleka trötta anleten var jag glad att jag somnat tidigt. Hur som helst så drog Anders och jag ut på stan igen. Jag ville visa honom en solfjäderbutik jag sprungit på i en gränd – hans dam var väl värd fler solfjädrar. Så vi tog en liten promenad runt i kvarteren igen och gick tillbaka till hotellet strax senare – fyra solfjädrar rikare.

 

 

Det var ju nu också dags för utcheckning från hotellet. De andra hade så smått börjat vakna ur sin koma. Vi ställde in våra väskor i hotellets bagagerum och Liza (som mådde bäst) och jag begav oss ut på staden igen. Vi ville ju inte missa MacBa (Museo de Arte Contemporáneo de Barcelona) – Barcelonas konstmuseum. Efter lite irrande hittade vi fram med kartans hjälp. Det är en fantastiskt vacker byggnad – en orgasm i vinklar och vitt, vitt och åter vitt. Själklart fanns det också konst här vilken jag i vanlig ordning uppskattade delar av – men framför allt var det arkitekturen som tilltalade mig. Det blev många bilder ur olika vinklar – ett tacksamt motiv.

 

 

 

Efter att gått runt länge och bläddrat och tittat i museets butik kollade vi i telefonen vad de andra hade för sig. Några satt på ett torg och fikade inte allt för långt ifrån oss så vi begav oss ut på Rambla för att ansluta. För den som inte varit i Barcelona kan jag säga att Rambla är deras huvudgata / turistfälla, såsom Ströget eller Carl Johan. Här var det verkligen turistanpassat med stånd, gatuartister, flashiga butiker, McDonald’s och ficktjuvar. Efter lite vandrande hittade vi dock kvarteret där torget låg. Där satt våra vänner trötta och bleka med sitt kaffe eller vatten. Jag som mådde bra fick dock in en bira modell större – nice.

 

 

Jag var dock lite hungrig nu och Anders och jag hade bestämt att träffas för lunch. Så jag lämnade de andra tillsammans med sina onda skallar och begav mig till katedralen där Anders väntade på en bänk i den sköna solen. Det blev inte något letande efter speciella spanska favoriter utan en pizza och en weissbier slank ner på ett av torgets näringsställen.

Än var det länge kvar innan vi skulle samlas för taxifärden mot flygplatsen så vi begav oss igen ut på strövtåg. Nya kvarter lite längre bort i de gamla delarna ledde oss ner till hamnen igen där vi satte oss i solen och betraktade folkvimlet tills vi blev upptäckta av två av våra andra kollegor som nu hade börjat piggna till och hade siktet iställt på KFC (Kentucky Fried Chicken) – den perfekta bakismaten. Vi gjorde sällskap längs kajen och tog oss sedan upp via Rambla till KFC där vi skildes från de hungriga.

 

Men snart var det oåterkalleligen dags för samling och taxibeställning. Hoptryckta i en stor bil, bagageluckan proppad med väskor och två på taket försvann vi från Barcelona rakt in i den vackra solnedgången.

Obligatoriska köer vid incheckning och säkerhetsvisitation självklart. Några var redan hungriga – igen. Pasta och annat intogs på flygplatsen – jag drack en Fanta – vissa shoppade lite.

Jag hade tur och fick ett ”3-säte” alldeles själv så jag kunde bre ut mig men jag var inte speciellt trött så jag passade på att njuta av den molnfria utsikten. Där ute i mörkret med månen ovanför var det trevligt att bese de till synes utslängda guldsmyckena på den svarta mattan under oss. Och snart nog var vi framme på ett kallt Arlanda. Det var kanske ingen höjdare att strax före midnatt stå på långtidsparkeringen med Anders och sopa fram bilen under ett tjockt lager pudersnö i 13 minusgrader. Men stolsvärmes tinade upp oss och senast klockan ett på natten var det skönt att få krypa ner i sin egen säng – utan snarkande rumskompis.

 

Vid tangentbordet och linser:

/mazken