Gagnef - mellan huvudet och magen
En sverigeturné i juli 2009

I huvudet först
En resa börjar alltid i huvudet. Med föreställning, förväntan och planering.
Därför kanske inte så konstigt att min och Jimmys resa först stannade just i huvudstaden.

Jonas Karlsson och Jack Vreeswijk - Foto: Jimmy Pålsson, Collage: Mats Klasson

På en blåsig skansenallsång hade jag främst sett fram emot Jack Vreeswijk. Visst var det roligt att få se och höra honom live, men jag tror man bör komma närmare i ett mer begränsat rum för att det han ger ska bli kvar och inte delvis blåsa bort bland kevinborgtjejer och liliosussiekillar.
Djupast intryck gjorde istället, lite oväntat, Jonas Karlsson när han på sitt eget sätt framförde Ferré/Forssell/Malmsjö-klassikern Snurra min jord. Enkelt och självklart, men ändå med mycket känsla.

Jack Vreeswijk: http://www.jackvreeswijk.se/

Mats på Sergels torg - Foto: JP



Med mazken i Gamla Stan
Förra gången jag var i Stockholm, på blixtvisit i 16 timmar förra sommaren, blev det inte tillfälle att träffa mazken. Det reparerade vi nu. Vi började med lunch på Slingerbulten. Ett ställe mazken lunchat på för många år sen. Enligt honom låg vaxdukarna fortfarande kvar på borden även om annat förändrats där. Det blev pyttipanna, lever respektive laxförrätt till oss tre.
Efter stillsamma vandringar i de smala gränderna visade mazken oss också det lilla men innehållsrika Cornelismuséet. 
Mazken lyckades fånga och ta med två balkonger hem också, från Gamla Stan.
Vi avslutade eftermiddagen med två kaffe och en iste på ett indiskt tehus, med uteservering vid ett litet runt bord.

Mats och mazken - Foto: JP

Jimmys iste och Mats & mazkens kaffe - Foto: MK

I aktern på S/S Blidösund - Foto: JP



Ångande Hellstrand
Större delen av den nästan fyra timmar långa ångbåtsturen med S/S Blidösund satt Jimmy och jag på akterdäck, i lä, och njöt av den vackra sjövägen ut mot Saltsjöbaden där vi vände. I högtalarna hörde vi Staffan Hellstrand sjunga. Sista halvtimmen av konserten gick vi ner och fick även se sångaren och hans medmusikant. Staffan gungade på bra och svetten pärlade i pannan. Såg att de öppnat ett litet fönster bakom dem för att få lite svalka.
Vi kom sist ner av alla, men Jimmy fick ändå sittplats, och jag ståplats, på trappan ner. Det gav en utmärkt plats att se över huvudena på stående och stolsittande framför scen.
Jag slog vad med mig själv om han skulle sjunga Lilla fågel Blå, för att den liksom alltid flyger med – eller inte, för att han är för trött på den. Vet inte vilket jag bestämde mig för, men jag fick rätt. Han sjöng den, till slut.

Staffan Hellstrand - Foto: JP

Borlängeblötan
Det berättas ibland om ställen där det regnar mer än på andra ställen. Borlänge måste vara ett sådant ställe. Eller såg vi kanske alltför torra ut för dem som sköter kranarna för borlängeblötan?
Allra värst var det när vi skulle gå hem till hotellet från Kupolen, Borlänges runda kupolerade galleria. 
För att inte bli anklagade för att stjäla borlängevattnet gömt i våra kläder och i vårt hår, gick vi in på Malu restaurang och lät blötan rinna av oss där, medan vi beställde lax till detta som kom att bli vår lyxigaste middag under resan.
Nyktert kunde jag konstatera att Jimmy tog ett glas vin till maten. Om vinet var torrt eller fruktigt vet jag inte. Kanske snarare fuktigt, och det passade ju bra i Borlänge, staden med blötan.

Jimmy och vinet, väntande på laxen - Foto: MK

Vilsenhet & vykortsjakt
I Gagnef, ca 2,7 mil norr om Borlänge var det betydligt torrare, åtminstone när vi var där.
Ankomsten med buss från Borlänge gick bra, men sen gjorde den sedvanliga vilsenheten sig påmind, trots att jag hade karta i hand, och trodde jag visste var vi skulle. 
Jag skyllde på att det inte fanns någon skalangivelse på kartan och att avstånden i verkligheten var betydligt mindre än jag antagit. Men det är det väl ingen som tror på eller godtar en sådan ursäkt.
Det blev en extra omväg alltså. Hur mycket längre promenad det blev vågar jag inte tippa, för jag har fortfarande ingen skala angiven på kartan.
När man kommer till Gagnef förväntar man sig hitta Gagnefvykort att köpa där. För var annars i världen ska man kunna köpa sådana om inte i Gagnef. Jag utgår därför från att det inte finns några Gagnefvykort. Det fanns nämligen inga på ICA, inga på Preem och inga på Tulavippan. 
Tulavippan där allt annat verkade finnas och även vykort från Leksand, Säterdalen och med dalahästar på, men inga vykort från Gagnef.
Jag föreslog Jimmy att vi skulle rita våra egna Gagnefvykort, men han tyckte inte det var någon bra idé. 
Till slut kom vi ändå fram till den gamla folkparken Ängsholn (nej INTE Ängsholm med M), omgiven av grönska och med Dalälven rinnande längst ner i backen. Vi var framme på Skankaloss 2009 och fick våra gröna festivalarmband med texten ”Gagnef” i ett bladigt, lövat typsnitt.
Innan vi tog oss ner till bryggscenen vid älven tog Jimmy några rundor rundpingis med ett antal dalkullor. Med ett lagom rakt pingisbord och racketar utan skruvgummi kunde pingisen snurra på. 

Bryggscenen i Ängsholns folkpark, Gagnef - Foto: JP

Wille Toor-minnesstund
”Finnskogens egen Paganini” läste jag någonstans att han kallades. Wille Toor från Malung. Skankalossfestivalen 2009 inleddes på bryggscenen vid Dalälvens strand i Gagnef med några minnesord av Willes medmusikant och turnékompanjon Hans Rosén, för den bortgångne spelmannen. Wille Toor hade de fyra senaste åren alltid inlett denna festival. Nu hade han gått bort, 87 år gammal. 
Trots att vi aldrig hade hört eller sett honom - vi kom ett år för sent - blev man lite rörd av denna summering av ett långt liv, i denna stillsamma, vackra omgivningen nere vid Dalälven, där livet strömmade vidare för alla oss andra.
Efter minnesorden fick vi också höra en inspelning där han spelar, vilket gav en eftertänksam och lugn start på festivalen. 
Lyssna på Wille Toors underbara musik här: http://www.myspace.com/willetoors 


Anna Järvinen med vänner - Foto: JP

Anna Järvinen
Först blev jag förskräckt och ångesten kom krypande. Uppe på backen tyckte jag mig höra Anna Järvinens röst från bryggscenen. Kände också igen delar av hennes låtar. Tänk om de ändrat tiden för Annas konsert och att vi nu kommit för sent till den. 
Nu när vi tagit oss ända från Skåne till mittersta Dalarna för att få uppleva henne och hennes musik. 
Men snart kunde jag lugna ner mig, Anna och hennes band höll bara på med soundchecket.
Konserten började sen som den skulle. En lång rad välkända låtar sjöngs först: Låt det dö, PS Tjörn, Här är du ett hån, Sosial kompetens, Boulevarden, Äppelöga, Götgatan. Ungefär här vid Götgatan påverkar min usla orienteringsförmåga mitt närminne så pass att låtarna därefter förblir namnlösa. Men visst sjöng hon någonstans min favorit Koltrast, eller var det en annan favorit som Kan du gå, kanske? Och visst dansades det vals av några par i leran framför scen till Nattmusik?
Klart och tydligt minns jag åtminstone konsertens höjdpunkt, när Anna och bandet får igång publiken på allvar i sista extranumret Är det det här det hela handlar om? 
Oj, som hon sjunger i den låten. Det är som om man ger sig ut på en fartfylld, småfarlig, lite dumdristig tur på motorcykel där allt kan gå åt helsike när som helst i någon kurva, men där Annas röst hela tiden styr oss rätt i precis sista tiondels sekunderna vid varje kurva och vid varje antydan till sladd. Det kittlar i magen och man är beredd på döden närsomhelst, men vi klarar oss hela vägen.
Tror Annas konserter kan bli ännu farligare och upplevelserikare i någon mindre inomhuslokal, där man inte kan komma undan genom att gömma sig i grönskan eller simma ut i älven. 
Det blir säkert många Anna Järvinen-konserter i framtiden för mig, om jag bara vågar och törs. 

Anna Järvinens myspacesida: http://www.myspace.com/annajarvinen

Anna Järvinen på Bryggscenen - Foto: JP

Smala bron
Vi hann sedan med att äta lite på den gagnefska pizzerian och upptäcka en gagnefgubbe som kom körande på en knallert. En sån var det längesen man sett rullande, förutom i Danmark. Kanske är de vanligare bland dalahästarna än bland skånejordgubbarna. En knallert är enkelt förklarat en cykel med motor på.
Bussen ”hem” till Borlänge gick först vid 22-tiden. Chauffören, som kom långt längre söderut ifrån än Dalarna, körde oss hem säkert. Även över den till hälften avstängda bron över Dalälven. Den breda bussen hade därför ungefär en decimeter till räcket på vänster sida. Där utanför stupade det brant, många meter ner till Dalälvens vattenyta. Kanske var det tur att det var relativt mörkt så att man inte såg ända ner.
”Jag har kört på betydligt smalare vägar” försäkrade busschauffören.
Och det hade han nog, för vi kom över bron och till Borlänge utan missöden.

Gagnefgrisen - Foto: MK

Ishockey & Gagnefgrisen
I väntan på bussresan till Gagnef andra festivaldagen, pratade jag med en tjej som mitt i sommaren skulle till Leksand och titta på ishockey. Leksands gamla stjärnor (hon räknade upp en hel rad namn, och jag några: Dan Söderström, Mats Åhlberg, Dan Labraaten, Kjell Samuelsson, Jonas Bergqvist, Roland Eriksson) skulle spela mot dagens Leksandslag. På min fråga om Högosta också skulle vara med, svarade hon ja. 
Ishockeytjejen fick senare sällskap av ett helt gäng med leksandshalsdukar som också skulle med på bussen.
Framme i Gagnef välkomnades vi av ett grymtande. Gagnefgrisen som var fastbunden med ett långt snöre i en träpinne nerstucken på ett större stycke gräs. Senare när vi kom tillbaks och det just började regna när vi satt i busskuren och väntade på bussen, kom Gagnefgrisens matte ut och gjorde grisen sällskap. Vet inte varför hon kom just då. Kanske var grisen rädd att det var någon från Borlänge som kommit och vridit på regnkranen och glömt att stänga den igen.

Jimmy med Dalälven bakom - Foto: MK

Jimmy och Mats på läktaren - Foto: JP


Hatt i publiken - Foto: MK

Hajen på bryggan
Fram tills nyligen har jag associerat ordet ”hajen” med Steven Spielbergs film, som jag såg på en biograf i Kristianstad i samband med min mönstring i mitten på 70-talet. 
Nu associerar jag till en sångerska från Björka, lite söder om Gagnef. 
Men Hajen är fortfarande livsfarlig. Livsfarlig för den som vill vara oberörd och cool. Av henne blir man berörd och varm. Men inte rädd.
Amanda Bergman blir Hajen när hon står på scenen, har jag läst eller hört i någon intervju. Kanske ett sätt att alltid vara säker på att få behålla något eget, för sig själv. Men något mycket eget får vi som publik ändå uppleva. 
Om hjärtat sjunger hon så här i sin låt Svensken:
”Jag har aldrig hört dig slå så hårt. När jag kippar efter andan, när det slår, ska det vara för någon annans skull. Jag är så trött på min egen.”
Man KAN fortfarande sjunga om hjärta och smärta UTAN att det blir löjligt, det visar och bevisar Hajen här.
Från det jag filmade av Hajens konsert har jag gjort en mp3 med en ny låt som hon framförde:
http://www.kafe-k.se/hajen_090725_gagnef.mp3

Ytterligare låtar (kan främst rekommendera Svensken) kan ni höra på hennes myspacesida:
http://www.myspace.com/hajensmyspace

Det dröjer förhoppningsvis inte länge innan Hajen ger ut sitt första album. Jag är beredd att slukas när som helst.

T v Hajen med dragspel, t h Hajen sjungande Scapegoat - Foto: MK

Hajen med gitarrkomphjälp - Foto: MK


Hajen med textlapp för att låten var alldeles färsk - Foto: MK

Hajen stampar loss på Skankaloss - Foto: MK

 

Korthus och trädtält - Foto: MK

Ballonger och dans, dock ej ballongdans - Foto: MK

 

Bryggan under vatten - Foto: MK

Konstauktionen
På grund av det höga vattenståndet låg bryggan i Dalälven under vatten. Men många badade ändå där ute, både mellan och under konserter och de andra evenemangen.
Bryggscenen däremot låg på torra land alldeles intill. Där blev det sen en konstauktion också, som vi hann med, innan vi åkte tillbaks. Det fanns f ö gott om konstverk och installationer på festivalen. Ballonger, stora fåglar med högtalare som hoade, tält upphissade i träden, trädhyddor, jättestora spelkort staplade till ett korthus och mycket annat.
Första konstverket på auktionen var en rosafärgad målning och sen följde det en rad olika konstverk som ropades ut av en något kortminneshandikappad auktionsutropare som hade stora problem med att hålla reda på vilka bud som var lagda. 


En av tavlorna - Foto: MK

Några udda saker eller upplevelser auktionerades också ut. T ex en gratis natt i en av trädkojorna, eller en konsultation i orakeltältet tillsammans med oraklet, en kusligt klädd man i vit kroppsstrumpa med tätsittande huva över hela huvudet. Konstigt nog bjöd (och fick) en tjej denna orakelkonsultation för 60 kronor. Misstänker att det var oraklets flickvän och att det var ett sätt att förena nytta med nöje och skänka 60 kr till festivalen.
Högsta budet på hela auktionen, såvitt jag minns, var 3000 kr eller ”tre laxar” som utroparen sade. Det man köpte var några dagar hemma hos sig med den rikskände skånske tecknaren Simon Gärdenfors som för pengarna skulle göra en sida med sex serierutor om värden och dennes/dennas familj. Förutom de 3000 kronorna skulle budgivaren också betala Simons resa. 

Simon Gärdenfors: http://www.simons120dagar.com/

Foto: MK
När vi står där på auktionen upptäcker vi att en Amanda står framför oss, i sin karaktäristiska mörkblåa keps och krulliga hår därunder, drickande ur en burk och knappande på sin mobil. Vi är ganska säkra på att det är Amanda för hon andas med lungor, inte med gälar.



Grönt & vitt armband
Med hjärtat kvar i Gagnef begav vi oss söderut med tågbyte i ett soligt Örebro. Där fick Jimmy känning av magont. Detta blev värre ju närmare vi kom Göteborg. När vi kommit fram och checkat in på hotellet var han tvungen att uppsöka sjukhus.
Efter några timmar på en akutmottagning skickades han vidare till Sahlgrenska sjukhuset.
Ungefär 12 timmar tog detta sjukhusbesök och först vid 4-tiden på morgonen kom han tillbaks till hotellet.
Det gäller att vara frisk och ha gott om krafter om man ska uppsöka sjukhus, verkar det.
Det hade konstaterats ljumskbråck och som tur var fick han behandling som lindrade smärtorna. Men det blir nog en operation så småningom ändå.
På sjukhuset fick Jimmy ett vitt armband, som matchade hans gröna gagnefarmband på andra handleden. En mycket passande färgkombination för en röglefantast som Jimmy.

Grönt och vitt - Foto: MK

Rögles hemsida: http://www.roglebk.se/

Jimmy tog det säkra före det osäkra och åkte hem en dag tidigare än planerat.
Jag själv stannade kvar och avslutade med att lyssna på en Taube som sjöng Taube på Liseberg alldeles intill Taubemuséet där. Taubemusiken hör ju sommaren till, i alla väder.

En taubesida: http://everttaube.info/

Ganska lagom avslutning på denna upplevelserika resa som började i huvudet, fortsatte i hjärtat och slutade i magen.

Mats Klasson

 

PS.
Tack Jimmy för mycket trevligt sällskap under resan och krya på dig!
Tack också för att jag fick använda dina foton till den här reseberättelsen.
DS.