Samtal och solsken på Södermalm.

Det var sommarens varmaste dag då jag äntligen gjorde slag i saken och företog mig min sedan länge planerade fotoresa till Söders höjder. Jag skulle dessutom träffa min gode forumvän mazken för första gången ansikte mot ansikte.

Nervös av naturen åkte jag ju naturligtvis alldeles för tidigt hemifrån och när klockan knappt passerat sju var jag redan i Mariefred.
Svängde in för en bensträckare i slottsparken. Sprinklers kastade regnbågar och svalt friskt vatten över de fantastiska blomrabatterna och gräsmattorna.

Jag satt mig på en bänk nere vid vattnet och såg den lilla staden sakta vakna i ett stilla sommartempo.
Jag satt där gott och väl halvannan timme och bara njöt av stillheten och friden ända tills den abrupt avbröts av en formidabel gräsklippararmada som rykande och skramlande banade väg genom slottsparken.

Dags att ge sig vidare.

När jag närmade mig huvudstaden började alla stora vägar och invecklade avfarter göra mig riktigt nervös och stressad. Jag bor ju själv mitt i skogen med bara fem grannar, så jag är inte alls van så här mycket trafik. Men med GPSns hjälp fortsatte jag vitknogad min resa rakt in mot stan.

Men allt gick utan större katastrofer, (några kreativa filbyten och rundsvängar nedanför slottet bara) och lämpligt nog en dag som denna fann jag en parkering på Bellmansgatan. Stannade, klev ur och var framme.

För att varva ned en smula efter trafikstressen gick jag in genom grinden på Maria Magdalena kyrkogård och strosade runt i den svala skuggan en god stund och tittade på flera stora skalders gravar.

Det var dags att ringa mazken, och han hoppade på tunnelbanan genast, samtidigt som jag  knallade ut i den redan så här tidigt på förmiddagen gassande solen.

Fastän jag är så mycket lantis man nog kan bli, känns det på något sätt hemtrevligt på Södermalm och jag trivdes gott när jag gick förbi gallerier i massor och beundrade de vackra och mindre vackra konstverken i fönstren. Efter lite planlöst irrande kom jag ned till stadsmuseet och tog post på en bänk mitt i folkvimlet. Satt där och njöt av det myllrande folklivet en stund innan telefonen ringde.
Det var mazken, han hade klivit av tunnelbanan där jag egentligen borde ha varit innan jag irrade iväg och han stod nu på Mariatorget och kikade efter mig.

Jag lovade lite skamset att inte flytta mig från fläcken, och bara några minuter senare hördes en välbekant stämma bakom ryggen på mig. ”Här sitter han och njuter.”

Hur mazken kände igen mig bakifrån när vi aldrig tidigare träffats förstår jag inte, men det lös väl förmodligen lantis om hela mig. Det kan även ha varit kepsen.

Ibland träffar man människor för första gången, men man känner det som om man känt varandra en lång tid.
Så kändes det när jag träffade mazken, han var precis som jag föreställt mig, en riktigt trevlig och schysst filur, helt enkelt. Vi var på samma våglängd direkt.

Överspänd som vanligt hade jag suttit hemma och skrivit ut kartor, promenadförslag och bilder inför min promenad, men vi hade inte gått lång bit innan vi kom på att vi gick helt baklänges gentemot min karta. (Ungefär som livet i stort, så följde vår promenad inga förutbestämda planer)

De nästföljande timmarna knallade vi gata upp och gata ned och språkades och diskuterade.

Vi tittade på kyrkor, vi tittade på parker, vi tittade i gallerifönster och vi tittade på byster, statyer och de finaste vyer.

Men mest av allt pratade vi.
Vi pratade om allt mellan himmel och jord, och mer därtill.
Vi pratade om musik, konst, Slas, mat, dryck, barndomen och vi pratade om livet.

Efter några timmars flanerande så blev kaffesuget lite väl stort och mitt bland den moderna men ändå bitvis vackra arkitekturen vid medborgarplatsen hittade vi ett litet kafébord i skuggan och en stor kopp rykande hett kaffe och en skinkmacka inköptes.

Det var skönt att sitta i skuggan en stund och titta på det myllrande folklivet på torget framför våra fötter. Bor man som jag ensam i skogen så äger det myllrande storstadslivet en viss charm som kanske inte den infödde storstadsbon riktigt kan förstå.
Men jag tycker det är mycket trevligt att bara sitta och kika på folket.

Men efter någon halvtimme klev vi åter ut i den gassande solen och vår promenad fortsatte.

Med en sneddning över Katarina kyrkogård tog vi sikte på Fjällgatan och alla dess fina vyer över vattnet och staden.

Vi hade tänkt oss att se Cornelisstatyn, och efter en del irrande hit och dit fann vi den till slut.
Ärligt talat så var den inte så särskilt snygg, men ändå roligt att denne mannen fått åtminstone lite uppskattning om än alldeles för sent.

Ivar Lo Johanssonparken besöktes också efter vägen. Stockholms finaste utsikt hade en annan forumkollega lovat att jag skulle finna där, och banne mig, jag tror han hade rätt! (Tack MannishBoy)

Kaffesuget tog tag ännu en gång, och lämpligt nog var vi vid ingången till Mosebacke, och på terrassen fick vi en fantastisk utsikt som tilltugg till ännu en god kopp kaffe.

Nu hade vi väl nästan täckt in alla vinklar och vrår av Södermalm, men ingen av oss hade lust att avsluta en så här trevlig varm dag, så vi knallade över slussen och tänkte att vi kan väl lika gärna göra en vända genom Gamla stan.

Vanligtvis när man är i Gamla stan så hamnar man ju som turist mest  på de vanliga turiststråken och souvenirbutikerna.
Men med mazken som guide såg jag sidor och baksidor av den stadsdelen jag aldrig tidigare sett.

Extra roligt var att få gå på Prästgatan. Eftersom Serenaden i Prästgatan är min favoritmelodi av Evert Taube.
Vi gick även förbi Hamiltonska Huset där Bellmanbekantingen Fredman hade sin urmakarverkstad i mitten av sjuttonhundratalet.
Skam till sägandes trodde jag tidigare att denne Fredman bara var en hittepåfigur, men när det gäller Bellman så vet mazken det mesta och jag blev en kunskap rikare på köpet.

Att prata med mazken var så roligt och inspirerande så mitt fotograferande kom faktiskt litegrann i andra hand, men en del fina vyer och miljöer fastnade på plåten i alla fall. 

Men allt roligt måste ju få ett slut, och nästan sex timmars promenerande i den gassande solen började ta ut sin rätt och vi båda började bli lite trötta.
Mazken följde mig tillbaka till min bil på Bellmansgatan och med ett löfte om flera fotopromenader i andra stadsdelar tog vi ett farväl och jag knappade in min hemstad i GPS’n.

En riktigt misslyckad middag på en vägsylta senare var jag i kvällningen hemma i skogen igen.
Den kompakta tystnaden blir så oerhört påtaglig när man varit i en större stad och det kändes nästan som om granarna böjde sig ned över mig för att välkomna mig hem.

Med storstadens ljud surrande i huvudet kröp jag nyduschad ned i min säng och somnade genast efter denna, den trevligaste dagen på mycket, mycket länge.

/Andersson