En paus kan vara väldigt välbehövlig ibland. Då jag befann mig på resande fot för några år sedan, egentligen på en enda lång semester, var mitt liv trots det fyllt av ett stressande hit och dit och överallt. Nya ställen skulle besökas, saker skulle upptäckas, det var sällan jag hann stanna upp och tänka till. Friheten jag hade gjorde att det var svårt att inte tänka ett steg längre hela tiden - låg jag på stranden i Thailand tänkte jag och planerade jag den vidare resan in i Malaysia, och så vidare.

När jag befann mig i Hanoi tillsammans med min vän, och vi då hade varit i Vietnam i tre veckor och rest längst kusten, kände vi återigen att det var dags att åka vidare. Hotellet vi bodde på ägdes av en märklig karl i sina bästa år, och det skulle inte förvåna mig om han hade kontakter inom den vietnamesiska maffian eller liknande. Han var väldigt snäll och ville ordna allting åt oss. Vi förstod att det enda han ville var att tjäna pengar, men eftersom han hjälpte oss med en hel del, hjälpte vi honom med att faktiskt köpa några av hans tjänster. Då vi bestämt oss för att åka in i Laos, köpte vi bussbiljetten genom honom och han lovade oss en ”VIP... vely nice” med TV och AC och ja, helt enkelt en lyxig buss. Det lät mycket bra, då resan skulle ta hela 24 timmar.

På kvällen blev vi hämtade av en minibuss, som tog oss till en annan minibuss som sedan började köra ut från staden. Vid det här laget av resan hade jag vant mig vid att inte tänka för mycket i sådana situationer – dör jag så dör jag, var det stående uttrycket. Vi stannade dock snart och blev utforslade på gatan, där vi i mörkret såg den stora bussen till vår lycka. I den varma och fuktiga kvällsluften kändes det skönt att få sätta sig på en luftkonditionerad buss och förhoppningsvis få sig lite sömn. Vid det här laget av resan hade jag dock inte vant mig vid att bli lurad – vi hade tidigare under resans gång fått ungefär vad vi förväntat oss. Den lyxiga VIP-bussen hade istället illaluktande, plastiga, säten. Den lovade och efterlängtade ACn bestod av öppna fönster och bussdörren öppen och TVn var istället en liten Buddhastaty med åtta röda små lampor som blinkade konstant. Det var bara att acceptera, kliva på och försöka sova, vilket gick till viss del. Framåt gryningen efter flera timmars bussfärd vaknade jag till och lade märke till att vi var på väg upp i bergen. Men så stannade vi plötsligt och jag kommer vagt ihåg ett stenblock som låg mitt i vägen och som höll på att forslas bort av en grävskopa. Dör jag så dör jag, tänkte jag och somnade om. Gränsövergången till Laos var en kall och dimmig historia, men med en fantastisk utsikt över bergen och fin djungel.

En ny dag anlände och vi hade då kommit ungefär halvvägs till vårt resmål i Laos. Efter att vi kommit ned från bergen igen, kändes det ganska piggt och bra. Solen började steka och sätena klibbade och jag började lära mig Buddhastatyns blinkningsmönster utantill. Då hände det. En stor smäll fick hela bussen att vakna till och sekunderna efter vinglade vårt fordon ut till vägkanten där det tog stopp. Punktering. Eftersom busspersonalen inte kunde ett ord engelska, viftade de istället ut oss i den stekheta solen. Men där och då fick jag den skönaste pausen under hela min resa. Med en ljummen, om inte varm, vattenflaska i handen placerade jag mig under en av alla palmer och sträckte ut min busströtta kropp i det gröna gräset. Den där stora friheten var för stunden bortblåst, vi satt fast och det fanns ingen trafik i sikte och det enda livstecknet var ett litet trähus på andra sidan en liten sjö. Jag kunde inte göra annat än att njuta. Allting liksom stod still. Busskillarna fick lite småpanik, och vi som inte kunde ett ord vietnamesiska förstod inte alls vad som hände, vad som skulle hända eller när vi skulle kunna åka vidare. Men allting ordnar sig, alltid. Och med en utsikt som slår få andra jag upplevt, blev det en avkoppling utan dess like att bara finnas där – mitt ute i ingenstans och ingen aning om någonting.

Busskillarna lyckades efter någon timme eller två hitta ett däck, och med en finess som jag aldrig tidigare beskådat bytte de så däcken och vi kunde bege oss vidare. Efter lite mer än ett dygns bussfärd anlände vi till huvudstaden Vientienne, trötta men glada att vi till slut nådde vårt mål. 

/Kin