Om att resa med buss...
Ett sammanfattande resereportage av en (numer) bussvan medarbetare

Jag är ju inte den mest beresta människan på denna jord.

Men jag har varit i Chicago.

Jag var där i jobbet ett par veckor – men jag slapp pendla (tack och lov). Ett hotellrum på sjunde våningen i hotell Richmond bokades för mig. Frukost fanns inte – men väl brunch med syltfyllda beagles och ljusbeiget kaffesurrogat – efter kl 10 om man ville, vilket jag inte gjorde efter första försöket. Bättre frukostar äts på våra svenska/europeiska syltor varje dag på året. Men kanske detta är en kulturell fråga.

Europeiska frukostar som jag uppskattat finns det fler av. De behöver prompt inte intagas på kaféer. Kanske detta inte gäller i Sverige – jo förresten – det finns ju sju-elva och McD (jättesvenskt och bautaeuropeiskt) – även om dessa inte uppskattas av just mig. Sedan finns det faktiskt ett underbart ställe utmed Bällstaån, på Brommasidan. Ett så kallat ”Långtradarfik” som öppnar attans så tidigt och gör stans bästa köttbullsmackor med rödbetssallad och vet hur en kopp svart kaffe ska smaka. Men detta är väl undantaget som bekräftar ”civilisationen”.

Nu svävade jag visst ut – förlåt.

Men de frukostar som jag uppskattar mest på mina resor är framför allt de ”kontinentala” hotellfrukostarna i Europa – ja visst ja – det var dit jag var på väg…

Tyskland eller Mora kan spela roll. Men att få slinka ner till frukostbuffén från sitt hotellrum vid niosnåret och utforska läckerheterna gör mig alltid lika glad. Hemma är jag ingen frukostmänniska men på hotellet förvandlas jag till en frukostmarodör. Jag tar (nästan) allt. Först tappar jag upp en kopp kaffe som jag markerar mitt revir med vid lämpligast tillgängliga bord. Sedan återvänder jag till buffén med en teknik som borde göra en bläckfisk avundsjuk – armarna och händerna klarar fler tallrikar, skålar och glas än vad jag är designad för.

Juice, yoghurt, flingor och mjölk, löskokta ägg, bacon/korvar med äggröra, rostade mackor med diverse pålägg och övrigt smarrigt som kan tänkas uppbringas, bärs snabbt bort till kaffekoppen (som nu behöver bytas ut eftersom den hunnit kallna).

Har jag ressällskap så brukar de titta storögt och förskrämt på mig – hårt bevakandes sin egen lilla frukostassiett.

Men den bästa frukosten som jag fått på en resa, måste ändå ha varit på bröllopsresan till Portugal. En tidig morgon råkade vi hamna nere vid hamnen i Portimao utan tanke på att intaga frukost. Men det såg så trevligt ut på kajen med alla stolar och bord att vi satte oss och utan att vi visste ordet av så hade vi bordet fullt.

Vid kajkanten lastade fiskebåtarna iland trälådor med nyfångade sardiner som genast grillades under bar himmel. Frukostvinet – det gröna – serverades direkt ur axelburna damejeanner. Alldeles ensamma på kajen intog vi dessa läckerheter. – Jubel!

Men som jag redan nämnt så är jag ingen stort frukostätare hemma – undantaget helgerna i all min ledighet. För då kan det bli både juice, kaffe och mackor – ja till och med kokta ägg när anden faller på. Ack dessa ljuva sovmornar…

Arbetsdagarna är det värre med. Jag sover hellre en halvtimme längre än att tillaga och äta frukost. Kaffe finns det ju på jobbet – när jag väl kommer dit (förhoppningsvis).

Och det var egentligen just detta som mitt lilla urbana resereportage skulle handla om.

Min dagliga resa från Sumpan till Huvudstaden.

Resan till jobbet.

Jag är ju inte van vid detta eftersom jag i alla år haft så nära till jobbet så jag har cyklat eller tagit mig en kortare promenad dit. Men så bytte jag jobb här för leden och är tvingad till en resa varje morgon (om det inte är måndag då jag jobbar hemma).

Jag får åka buss regelbundet – för första gången på många herrans år. Men å andra sidan så är det ju inte vilken skitbuss som helst. Icke sa Nicke. Jag syftar på kulturarvet efter gamla spårvagn 15 som trafikerade sträckan Odenplan (Norra Bantorget) – Sundbyberg på ”den gamla goda tiden” (dvs 20-talet).

(bilden snodd från Sundbybergs stadsmuseum)

Numera är ju tyvärr all räls uppriven men man kan fortfarande se var den låg i Järnvägsgatans kullerstensläggning. Bussen som idag har fått namnet 515 går i samma spår som den gamla spårvagnen – så när som på ett par kvarter. Bussen är alltid en ledbuss vilket torde bevisa linjens popularitet.

Men det märkliga är att oavsett vilken tid jag åker – förutsatt att jag kommer iväg tio minuter innan eller efter min plan – så kommer jag alltid fram samma tid. Detta måste bero på nån sorts trafikstörning som gör att tiden sätts ur spel. Den stora skillnaden är dock att alla bussar är knökfulla utom just den optimala – som är rätt folktom och mysig. Det har nog att göra med att den råkar avgå från Sundbybergs station mitt emellan två ankommande pendeltåg – skvallra inte för SL bara, då drar de väl in just min avgång…

Men om jag väl kommer i tid till min önskade buss så finns det alltid plats längst fram. Så jag har god uppsikt över påstigande och framförvarande trafik – skönt att veta vad som händer.

Väl på bussen så ser jag redan vid första stoppet (Stationsgatan) det äldre hemlösa paret som varje morgon sitter på bänken med sina kassar. Egentligen så vet jag inte om de är hemlösa – men de sitter där varje tidig morgon utan att ta nån buss. Senare linkar de iväg på halta ben ner emot torget. Samma sak varje dag – vardag som helgdag.

Vi svänger i två 90-gradersböjar förbi Konditori Boullan där bättre frukostgäster än jag sitter och avnjuter dagen första – och viktigaste – måltid.

Bussen stannar vid Sundbybergs skola – som inte alls är en skola längre. Det var rätt många år sedan den byggdes om till svindyra bostadsrätter – men det är en vacker gammal byggnad och jag är glad över att de inte döpt om hållplatsen, hur missvisande namnet än är. Medan de nypåstigna visar upp sina färdbevis så spanar jag in det forna danspalatset Lorrys entré – som inte är en entré längre eftersom Lorry blott är ett minne. Det ligger visst något dataföretag där nu för tiden – bakom skyltfönstrens textila vertikallameller.

Tvär högersväng igen och vidare upp Fredsgatan utmed Tornparkens yttersta gräns. Hur många nyårsraketer har det inte avfyrats där uppe vid vattentornet – Sumpans högsta punkt.

Högersväng vid simhallsrondellen – ”nästa Sundbybergs IP”.

Det är en rätt så fin idrottsplats. Löparbanor och fridrottsanläggningar. Två eller tre fotbollsplaner. Ishall – mest för curling. Och så simhallen förstås – med barnförbud två gånger i veckan då det simmas i lugn och ro till klassisk musik, stearinljus och dämpad elbelysning.

Några jäktade stackare springer ikapp bussen innan hållplatsen utan tanke på att det kommer en ny buss om ca sex minuter – men de kanske vill åka med den folktomma turen.

Tulegatan vidare fram till 60-talskomplexet Tuletorget. En skämsig arkitektur i Sumpans historia. Men kanske 60-talet kommer att bli kult och K-märkt en gång i världen – hemska tanke.

Husen är betonggrå, höga och fyrkantiga.

Ingen varken kliver på eller av och vi susar förbi – om det inte är rött ljus vid övergångsstället.

Snart svänger vi svagt vänster och korsar gränsen till Solna. Jag fingrar rutinmässigt efter passet – men inser att vi är ju båda med i EU, så det behövs ju inte.

Vi stannar vid Bokvägen. Råsunda varuhus har nog legat här så länge jag kan minnas. Dock har jag aldrig varit där inne men fönstrens utbud skvallrar om värsta prylmarknaden. Man borde gå dit och kolla nån gång.

Vid nästa hållplats kliver det på lite fler personer. Vi har kommit till en liten knutpunkt – Näckrosens tunnelbanestation.

Varför de har döpt den till Näckrosen går hela mitt förnuft förbi. Här ligger ju nämligen den gamla filmstaden. Råsunda Filmstad. Där det spelats in så mången fin svensk film. Stiller och Bergman har ju härjat här i sina storhetsdagar. Ja visst har det gjorts pekoral också – som Åsa-Nisse o dyl – men dessa ingår ju också i svenska kulturhistorien.

En människa kliver på vid Uppfartsvägen. Uppfartsvägen – ack vilka minnen. Här bodde en vacker dam som jag uppvaktade i förhistorisk tid. Här börjar husen bli lite äldre och vi fortsätter ner mot gamla Råsunda. Nedanför Stråket ser man Råsunda fotbollsstadion och dess fula fasad. Krogen Dick Turpin ligger öde så här dags. Men på fotbollskvällarna sjuder här utav liv. Solparken till vänster ser lite malplacerad ut och de pampiga husen strax intill ser ut att vara hämtade från en ännu äldre bebyggelse.

Vi åker över den lilla bron över Sjövägen och stannar, som alltid, vid Vasalund. Här ska jämt många kliva av – främst studerande på Solna Gymnasium. Fnissen och skratten – de uppfriskande – tystnar där vid lag.

Hittills har morgontrafiken varit snudd på obefintlig – men nu tätnar den något när vi närmar oss den relativt nybyggda Frösundaleden. Vi släpper av ett stort gäng vid Dalvägen eftersom de tjänar ca 36 sekunder på att komma till pendeltåget om de går av redan här. Detta är sista stoppet på den ”gamla” Råsundavägen. Längre fram ser den inte ut som förr utan mer som en modern trafikled.

Bussen krånglar sig upp på den nyare delen av vägen via ett par krångliga svängar och stannar vid Solna Station där vi åter får bruk för de nyligen tömda sittplatserna.

Här väntas också tidtabellen in – så vi brukar bli stående här ett par minuter. Det är en modern billed med tråkiga dubbelfiler och en osedvanligt trist pendeltågsperrong skymtar ner till vänster. Men till höger i ett av de äldre husen ligger Trikåbasaren AB. Var denna inrättning hittar sin kundkrets är för mig en gåta – men jag är glad att något så gammalt och udda får finnas kvar. Inte en H&M-skylt har setts hittills. Tack och lov.

När klockan är slagen så rullar vi vidare genom nån EU-finansierad rondell och stannar vid Kolonnvägen. Nybyggda kontorshus med fruktansvärt könlöst yttre. Jag känner knappt igen mig ifrån förr så jag tittar hellre till vänster mot Bilia och Bilprovningen. Där har jag ju varit några gånger – både på gott och ont.

Det känns som om man snart är framme nu när vi lämnar denna Solnas huvudgata och svänger ner påfarten till E4:n mot Stockholm och stannar till för att släppa på några få vid Haga södra. Här har på senare år vuxit fram en riktig trafikkarusell med på- och avfarter. En gångbro har byggts över motorvägen till Hagaparken. Ack, denna park som alltid får 1700-talet att knacka på i min själ – hej Carl-Michael. Men även 60-talet gör sig påmint – min barndoms skolkdagar i frihet invid koppartält och Brunnsvik.

Nu gasar bussen på med en hissnande fart av 70 knyck och vi blåser förbi hållplatsen Linvävartorpet så det sjunger om det. Jag tror själva torpet är borta nu för tiden – men gravstenarna på Norra kyrkogården står som minnen över dess tid.

Kön på infarten mot huvudstaden är seg och jag är glad över att vi har en egen bussfil att färdas i. Den provisoriska hållplatsen vid Haga södra står alltid öde – men avstigande finns det varje morgon. Kanske de har sin anställning på Karolinska Sjukhuset. På andra sidan vägen ligger Stallmästargården – nästan uppslukad av alla vägar som växer sig större och mer stinkande för varje dag. Just nu är det extra kaos här eftersom norra länken är under tillverkning – varpå vi får göra en krusidullig sväng för att närma oss stadens tullar.

Här står ofta två eller tre bussar med nummer 515 på rad vid rödljusen och trängs så hela korsningen vid Tullstugorna kommer ur spel. Hållplatsen Norrtull är klart feldesignad och är mer till problem än till nytta. Här kliver aldrig någon på – men desto fler kliver av. Wenner-Gren Center reser sin skyskrapa mot himmelen till vänster. Själv sitter jag kvar till Sveaplan eftersom jag aldrig vill göra som alla andra.

 

Jag står på trottoaren mitt emot Vanadislunden och tänder min cigarett medan bussen försvinner Sveavägen ner mot Odenplan – min barndoms plats i staden.

Jag börjar bli en van bussresenär.
Men till sommaren ska jag börja cykla – utmed sjöarna och genom Hagaparken.

Kaffet är klart när jag kliver in på jobbet – tack och lov.

/mazken