Stubben

står i en dunge och tittar ut
på en stubbe sitter det en man
han säger inget men i ögonen syns ett slut
kanske undrar han varför han inte vann

med huvudet i sina händer sjunker han ihop
med tankarna som maler och sliter honom isär
han behöver hjälp men ingen hör hans rop
ingen ser att smärtan tär

tårarna rinner nedför hans kind
och skapar dagg på mossan intill
det blåser en varm och behaglig vind
det är nästan som om tiden står still

solen värmer men sorgen, fryser den till is
gör den svart, matt och blek
han hade sin kärlek alldeles precis
den försvann med alla svek

märkligt hur livet plötsligt kan vända
och allt som varit kan ta slut
märkligt att allt som någonsin skulle hända
bara skulle försvinna och tona ut

drömmarna levde tills den dagen då allt blev grått
försoningen skulle bli något att minnas
trodde verkligen att allt var förstått
och att all din kärlek fanns att vinnas

nu begrundar jag mitt eget öde
och går vidare till min egen stubbe
för att smaka på mitt eget tårflöde
smaksatt till en sorglig nubbe


Rickard P Bengtsson