Dan Viktor - Vägen hem
     


Vägen hem släpps i maj 2013, ungefär tre år efter senaste skivan Det meningsfulla våldet. Dan, som under hela sin artistkarriär, turnerat flitigt och gjort sig känd för sina personliga livespelningar med intensiv publikkontakt, har knappt gjort några framträdanden under de senaste 1,5 åren. Publiken har saknat honom, med en saknad fylld av omsorg och oro. Skivan känns efterlängtad. I sången Hem beskriver han, som ständigt rest och format sin egen verklighet, den senaste tiden med orden ”när jag kom tillbaks var det för att sova i tusen år, av den resan minns jag inget mer än rykten”.

Skivan innehåller tio sånger. Var och en har fått ett enda ord som titel, hemlighetsfulla ord, som tillsammans bildar ett pussel att lägga, en diktsamling att öppna. Ovana. Trollkarl. Hålet. Hjärtat. Om. Perfekt. Förlåt. Hem. Succé. Slut. Sångerna har Dan skrivit och producerat tillsammans med kollegan och vännen Petter Eriksson. De har koncentrerat sig på det enkla och avskalade, sökt den innersta beståndsdelen i varje tanke och varje textrad, i syfte att skapa något som är ärligt och avväpnande. Dan säger att skivan handlar om att våga stå för sig själv, något som är det svåraste som finns. Han hoppas inspirera andra att kunna göra det. Vägen dit, eller hem, är tuff. 

På konsertaffischen inför releasespelningen den 11 maj skymtar en fågelvinge mot mörk bakgrund. Den kan flyga över asfalt eller möta natthimlen i sin flykt. I Hem finns textraderna ”Vissa fåglar flyttar, andra tar till flykt”. Dan beskriver sitt ursprung på Västmanlands landsbygd som ”Jag kommer från dalen, en skog vid svarta ån, vi därifrån är kända för att sticka därifrån”. Han leker med ordet ”åker”, vissa människor åker, andra stannar och ser sin åker. Till slut har hans karriär blivit en ”fåfäng dröm, som drömdes för så länge sen, att den någonstans blev bytt mot själva flykten”. I Hjärtat finns rader om utbrändhet ”jag kan inte leva, men jag vill inte dö, det är något inom som vägrar, som trots allt tar mig upp var dag, i flykt med brutna vingar”. I bildmaterialet kring skivan syns Dan och Petter som varandras skuggor och spegelbilder. De är så de har arbetat tillsammans. Skivans intryck förstärks av bilderna. Brutalt. Inkännande. Utmattande. Det känns som att möta någon och veta att ord aldrig riktigt kan ge svar på frågan hur det är, eftersom svaret finns i ögonen. 

Resan inåt och att finna styrka i sig själv är ett bärande tema på skivan. Hans tidigare skivor har alla setts som avslut, av förhållanden eller perioder i livet. Vägen hem ser framåt. I närvaro i nuet och i sökandet efter ro finns framtidshopp. Det finns inget fostrande i hans sökande, bara uppriktighet. I de avskalade texterna finns inget av Dans eleganta samhällssatir, som tidigare blivit hans signum. Vägen hem handlar om att möta sig själv i smärta och finna en väg ut ur det. Hans känslighet och hudlöshet, det som skapar ett hål i hjärtat är bärande teman. Vägen hem handlar om någon som i natten ”skär isär sitt liv”. ”Alla har något att förlora och en chans att tänka om” (från Om).

Medryckande Trollkarl är en skildring av Dans konstnärsskap. Förutom musiken och textförfattandet är han även en skicklig bildkonstnär. Han målar en människa som kallar mig bror och delar hans gemenskap i uppgivenhet. Trollkarlen och akrobaten som balanserar på slak lina symboliserar den rädsla som hela tiden finns i att stå på scenen. Han målar porträtt ur minnet och kallar bilden ”en krävande gåva, en ledande fråga, kvittot på att du är min vän”. I sångens slutrader blir tavlan ett ”virrvarr av färger, en smet utan bett”, minnet av motivet sviker. Trollkarl kan ses som en metatext om skapande. 

I Succé skildras en spelning. Han sitter ensam på sitt rum. Hotellet är OK. Resten av gänget, det kan vara kollegorna i viskollektivet Branchen, hans kompmusiker eller medlemmar av någon annan konstellation som han spelat tillsammans med, har gått till sängs för att sova. Det är för sent för att ringa hem om saknad och försoning. Tidningen var där. Det kom mycket folk. Spelningen var en succé. Han längtar hem. Gör en lista över sådant han ska sluta med. Munspelet vävs in texten och blir en egen berättelse. ”Gav bort min hatt till en person som kom backstage. Han lärde mig det här." Munspelssolo. ”Vår allra första kyss. Jag kysste dig så här." Munspelsolo. Hatten som ges bort, blir en bild av Dan som människa, en symbol för hans generositet. 

Förlåt är en skildring av ett försök att lappa ihop ett förhållande med fysik närhet och ömsinta ord, bortom svek, gråt och hopplös förlåt, en mänsklig skildring att känna igen sig i. Trots försöken slutar relationen med uppbrott. I Drömmen om Elin 6.6.6, från 2006, skildrar Dan hur ett förhållande tar slut. Beskrivningen är episk, nästan skönlitterär i sin utformning. Han återvänder ofta till sången i sina framträdanden. Det är en sång om försoning vars text ibland kan vara mycket tung att bära.  Elin, hans tvillingsjäl, lämnar honom, för det liv han lever med intensivt konstnärligt skapande och långa turnéer, det som är han, gör det omöjligt för henne att leva med honom. Slut, det sista spåret på Vägen hem, är Drömmen om Elin 6.6.6:s logiska fortsättning. Ett annat förhållande har tagit slut, av samma orsaker. Relationen till Elin skildras i hennes repliker, ”du lever i en dröm, en visa som handlar om dig” och hans tankar kring kärlek och deras förhållande. Hon fimpar cigaretten han tänt innan hon hoppar på bussen till Norge där hon ska jobba som servitris. Slut är hypnotisk. De långa versraderna bildar ständigt nya tankekedjor på samma sätt som Bob Dylans texter kan göra. Texten och musiken bildar en enhet, samtidigt som de är skilda åt. Sången går sina egna vägar. Under lyssningen skapas en känsla av att befinna sig i bilen när den står i en P-ficka vid sidan av vägen. Det är sent. Det regnar. Vindrutetorkarna avstängda. Gråt med huvudet lutat mot ratten. Andra lyssningar ger andra perspektiv, andra ord som biter sig fast och skapar sanningar och rör vid det som finns allra djupast i människosjälen. Slut är ett kaos som är granne med Gud. Det rytmiska språket och skenbart gripbara för tankarna till Dan Andersson. Språkrytmen nuddar Stagnelius. Hela tiden uppenbaras andra sanningar i det man tror man förstått. 

Med Vägen hem har Dan och Petter skapat ett mästerverk. Det avskalade uttrycket skänker en omedelbarhet som gör skivan enkel att ta till sig. Den är intim och nära som andetagen mellan två människor i färd att upptäcka varandra. Rummet sluter sig dunkelt kring dem. Texterna innehåller så mycket livsvisdom att de hela tiden ger nya insikter. Vägen hem är en skiva att återvända till, en skiva för en livslång relation. Den är innerligt omvälvande, påverkar på djupet på ett sätt som ytterst få skivor förmår göra. Skivan handlar om att våga leva, söka kärlek och förlåtelse och om att våga gråta. Vägen hem handlar om den svåra konsten att vara människa. Det är en skiva som ger tröst och kräver handling. Den handlar om mänsklighet och medmänsklighet. Jag grät när jag hörde den första gången och jag kommer bära minnet av den förlösande gråten med värdighet. 

Paisley