Folktonsjul - i år på hjul
     
Jul i folkton, Malmö konserthus den 10 december 2012.

Tänk er ett julbord. Ett julbord så varierat det kan bli, åtminstone för att fortfarande få kallas julbord. Ett sådant julbord är Jul i folkton 2012, fast med musikaliska delikatesser istället för gastronomiska. I år är det dessutom ett julbord på hjul. Det rullar runt och kan hamna lite varstans i det musikaliska rummet. Gott, magiskt, vackert, berörande och kul på Jul i folkton-hjul. Det var kanske dessa hjul som slirade av vägen i Starbytrakten på väg till Malmö. Men upp igen! Bortåt kvällen rullade de till slut in i Malmö konserthus.

Många höjdpunkter blev det under kvällen. Så många att man inte genast kan plocka fram alla utan får ta fram fler framledes när någon association leder ens tankar dit. Ett musikminnesskafferi. 

Jag minns i alla fall herrar strängaspelare i strängafäktning kring några kända julmelodier. De filande damerna Willemark och Rydberg fäktade mindre och fann istället en harmoni och ett samspel i en nästan hypnotisk fiolduett. 

Ted Ströms Vintersaga framfördes i en högtidligare version än i Törnells eller Williams. Så bluesigt har väl aldrig Jul i folkton varit som när Louise Hoffsten kom in och körde över oss med en av sina egna låtar, till eget munspel. Men Hoffsten sjöng inte bara blues utan även den mycket traditionella Det är en ros utsprungen.

Min tyske vän som åkt upp ända från Stuttgartstrakten för att få vara med på denna Jul i folkton-konsert uppskattade särskilt den på latin sjungna Gaudete, som bl a Steeleye Span tidigare spelat in. En annan tolkning som jag själv tyckte mycket om var den av Ola Magnells Aftonpsalm. En sång som, om den inte redan är det, kommer att bli ett russin i den svenska musikkakan. 

Roger Tallroth fick efter viss möda med oss på allsång på en helt nyskriven sång. Och det var väl inte alls dåligt. Olle Linder brukar kunna hitta föremål att slå på, på ett rytmiskt sätt. Men nu var han tomhänt och blev tvungen att använda sin egen långa kropp som slaginstrument. Det är sånt som egentligen inte kan beskrivas, måste upplevas. Vi fick även uppleva Lena Willemark på trummor och slagverk. Det kan heller inte beskrivas.

I avdelningen roligheter och lättsamheter kan även uppläsningen av inskickade limerickar sorteras. Givetvis kom det väntade rimmet Malmö-palmö. Undrar om det finns något annat man kan rimma på Malmö med? 

Det är svårt det här med rim, rytm och innehåll. Man kan kanske lyckas med ett eller i bästa fall två av dessa tre. Endast rimmästarna lyckas med alla tre. Jag försökte mig på ett par limerickar med Starby (Esbjörn Hazelius hemby) som ort i första raden. På morgonen tyckte jag de var lysande, mitt på dagen hade jag själv svårigheter att förstå den krystade innebörden i limericken och bortåt kvällen gömde jag undan båda två på ett säkert ställe. Endast för limerickarkeologer eller Starbyhistoriker att upptäcka om några hundra år.

Esbjörn Hazelius ja. Han framförde bland annat en engelsk julsång, som jag tror Sting också sjungit, på sitt eget personliga och innerliga sätt. Det känns tryggt att ha ett par skåningar på scen, bland alla upplänningar, dalkullor, stockholmare och östgötar. Den andre skåningen, månginstrumentalisten och multimusikern Ale Möller överraskar alltid med något nytt. Ibland lyckas han få de övriga musikerna att prova på något udda, som denna gång, då de andra fick varsin långsmal plastig svart sak som de blåste och drog i. Den hade ungefär samma långsmalhet som den virkade näsvärmare Ale senare berättade att han gett sin farfar i julklapp i den Alesiska barndomen. 

För att återvända till allvaret är Lena Willemarks uppläsning och sång (O helga natt) på älvdalska en tradition som Jul i folktonarna gärna får lämna kvar i grytan när de rör om i den till nästa år. Som språk- och dialektintresserad tycker jag Willemark gör en stor insats, inte bara för älvdalskan, men kanske även för intresset för andra dialekter.

Till sist det jag minns bäst och starkast från den här konserten. Det framförande som i sin klara skönhet i det magiska nuet knöt ihop både dåtid och framtid. Lisa Rydbergs hyllning på solofiol till en avliden nära släkting och en nästan samtidigt nyfödd, Till Gertrud och Lova. Det var då jag var närmast till tårarna, det var då jag var närmast till musiken, det var då jag var närmast till nuet. Nu behöver jag inte säga mer.

Mats Klasson