Love Antell med band
     
Munken, Norrköping, 15 november 2012.

Munken är ett ”ölställe” med 120 sorters öl, känt för att bjuda på livemusik. Pubens interiör och stämningen bland gästerna för tankarna till en välbesökt londonpub eller en krog i centraleuropa. Den låga scenen ryms bakom en avbalkning tvärs över lokalens kortsida, vinkelrätt mot den långa bardisken. Ett par kristallkronor i gustaviansk stil sprider ett milt ljus över den långsmala lokalen. Skyltfönstren öppnar upp mot det sluttande torget utanför. På gaveln till ett av husen visas reklam för den ansedda gratisfestivalen ”Munken i Parken” som anordnas i juli varje sommar. 

Love Antell, med det kritikerrosade soloalbumet Gatorna tillhör oss, spelar tillsammans med medlemmar från sitt tidigare band Florence Valentin. Killarna känner varann utan och innan och är väl samspelta. Texterna har blivit viktigare för Love, musiken mer avskalad, nedtonad och mindre dansant. Skivan har fått sin titel från ”Reclaim the streets" valspråk. Berättandet har blivit mer personligt och självutlämnande, bildspråket brutalare och råare, hänsynslösare. Samhällskritiken, skildringarna av gatuvåld, brutalitet och utanförskap har blivit skarpare och mer personligt än tidigare. Våldet och utsattheten blir den egna upplevelsen, fysiskt och känslomässigt, inte bara en betraktelse av andra. ”Mej skulle Misha skära halsen av en gång”. Att lyssna till Loves texter är som att läsa den där romanen man vill återvända till gång efter gång, för orden och för budskapets skull. De tydliga insikterna flätas samman med de fragmentariska tankarna. Handlingarna blir symboler för något större än det skedda. 

Ormberget skildrar en nyårsafton i Stockholm. Det personliga, innerliga och nära, ”en kyss på din kind, som önskar dig gott nytt” och ”för allt jag aldrig gett dig, får du blombuketter” utspelas mot en bakgrund av koppartjuvar, St Görans sjukhus, skyskrapor, ungkarlshotell och nybyggare som lever under en bro. ”Det är så lätt att ljuga om nåt, för det låter bra”.

Egna minnesbilder varvas med förmågan att se en annan människa ”varje svin har haft en barndom”. Stockholmsbilderna ”glimmar som nylagd asfalt i månskenet”. ”Skelett av glas och stål växer till arenor”. Textraderna ”det spelar ingen roll var ifrån du kommer ifrån, det som spelar någon roll är vart du går” uppmanar till eget engagemang och ställningstagande. 

”Genom natten går blåljus igång”. En bulldozer river ett tältläger för romer utanför Paris i Zarkozys Frankrike. Målsökande robotar söker sig fram över himlen. Flyktingar utvisas till Bagdad. Hundarna hittar knark på en containerterminal. Adrenalinpåslaget får pulsen att slå hårdare. Någon färdas genom natten med ”gaget på fickan, några lax som en smutsig hand rullat ihop en gång till knark”. 

Stjärna där handlar om en väns självmord. ”Jag kommer alltid att se dig så, För alltid ung, Stjärna där”. Den personliga tragedin växer till ett allomfattande drama. Texten är så stark att den skär i hjärtat. Loves bildspråk är en gloria av tusen watt. 

Glasklara sanningar varvas med personliga iakttagelser, minnen och återhållen vrede i Kasta sten. Den innehåller textrader som är som tårar i sig själva. ”Någon gång kommer du att gråta som en fladdrande låga”. Roberta Flacks Killing me softly with his song översätts till svenska, flätas ihop med Loves egna ord och tankar. ”Någon gång kommer du se det klart, som Kreuger när han kysste sin pistol”. Allt är mycket tunt. Vänner skiljs åt. I Du växer upp konstaterar Love att ”det är bara kärnavfall som är för evigt, två bästa vänner kan gå rakt åt varsitt håll”.

Florence Valentine-klassikerna Upp på soc och Pokerkväll i Vårby Gård spelas som extranummer och är precis så ösiga som man vill att de ska vara. Love avslutar solo med en nyskriven sång, I dina tankar. Vid första lyssningen känns den drömsk, romantisk, längtande, men kan vara mer komplex än så. Det smeksamma gitarrspelet ger gåshud, och föder en längtan efter mer. Hängivenheten, engagemaget i texterna och den fysiska scennärvaron tidigare under spelningen tonar ut för en stund och byts mot innerlig glädje och stolthet över att ha skrivit något nytt. Efter spelningen möter han publiken, stannar kvar, skriver autografer och snackar med folk. Varje möte blir personligt och fyllt av värme.

Om du inte kan stå för nåt
kan du falla för vad som helst
Om du inte är beredd att dö för nåt
är du inte beredd att leva alls 
(ur Du växer upp)

Paisley