Frallan, Johan och Sanna
     
Palatset, Linköping den 28 september 2012.


Det är fredagkväll. Butikerna har nyss stängt. Centrumgatorna i Linköping är så gott som folktomma i skymningen. På ett McDonalds sitter barnfamiljer och petar med pommes frites, hamburgeremballage och billiga plastleksaker. Tonåringar sitter med huvudena ihop och byter förtroenden. Varannat bord är upptaget, vartannat är ledigt. Skylten på gatan utanför entrén är det enda som skvallrar om att Palatset på Drottninggatan arrangerar livemusik. En smal trappa leder ner i underjorden och mynnar ut vid en garderobsdisk av brunlaserat trä. Väggarna är täckta av sportfoton. Jack Vegas-maskinerna rasslar och lockar med vinster. Tre plattskärms-TV visar roadracing på en regnig bana. Runt biljardborden är koncentrationen total. Stämningen i baren känns avspänd och familjär. Många i publiken känner igen varandra från Östergötlands live-scen, som band eller publik, och från den gemytliga Sköna, gröna Grebo-festivalen.

Fredrik ”Frallan” Jonsson från det lilla samhället Kisa, som ligger 5,5 mil söder om Linköping spelar som första artist. Han är född och uppvuxen i Kisa, en gång en viktig knytpunkt för färdvägarna i södra Östergötland och längs ridvägen mellan Stockholm och Kalmar. Idag blandas den historiska bebyggelsen med byggnader formade av folkhemmets framtidstro och optimism. Kisa är en stad som påverkar sina besökare och präglar sina invånare. ”Frallan” beskriver Kisa som ”en plats en plats mellan bergen vid en sjö, en by där industrierna står kvar" och “en by där mina minnen lever kvar". Han står på scen svartklädd bredbent med uppkavlade ärmar. Tonerna från munspelet gifter sig med gitarren hungrigt och innerligt. Scenen är låg. Närheten mellan scen och publik är total. 

Fredrik "Frallan" Jonsson

Fredrik “Frallan" Jonsson texter är skrivna direkt från hjärtat, “jag tror aldrig att mina tårar hann torka ordentligt”. Han försöker hålla “infektionerna borta från de sår som jag sytt" och “försökte ingenting mer än att hoppas på kärleken". Kvinnan i hans liv “ger hopp i en hopplös värld”. Hon berättar om det som gör henne sorgsen, “barn som mördas, kvinnor som våldtas, män som är försvagade, skott som smäller, en mors förtvivlade gråt...”. Han tröstar och säger “du vet att jag bryr mig om dig”. I en annan sång sjunger han om en kvinna som “gjort vad hon har kunnat för att hålla ryggen rak”. Hon har “ögon som sett för mycket” och “söker sig till mörkret”. Han vill visa henne ljus och “ge henne solen och hela himlen”. 

“Frallans” texter för tankarna till Ulf Lundell, Peter Lemarc och Tomas Andersson-Wij. Musikaliskt inspireras han av Dylan, Springsteen och Neil Young. Tre av Fredrik “Frallan” Jonssons fyra skivor ska finnas på Spotify.

Johan Johansson och Rickard Donatello.

Johan Johansson, “punkfarfar och vissångare”, intar scenen tillsammans med sin basist Rickard Donatello strax efter att “Frallan” spelat färdigt. 
-Jag mår så där, säger Johan med ett snett leende och sätter sig på barstolen på scenen. Jag är gammal, bitter, fattig, håglös...

Johan Johansson

Deppigheten förbyts i spelglädje redan efter första ackordet på En tavla av Picasso. Johans texter biter sig fast redan första gången man hör dem och växer och blir okynnigare för varje lyssning. Verkligheten vrids ett kvarts varv. Tillvaron blir lite färgstarkare, lite svartare, lite mer logisk, lite mer igenkänningsbar, lite bisarrare, men också lite bekvämare. Klarögt och vindögt på en gång. Han konstaterar att “Staden styrs av skurkar i manschett”, berättar sanningen om Jesus i ett par olika versioner och inser att han är dömd att aldrig någonsin förstå sig på, vare sig TV-shop, Big Brother eller te med kaffesmak. Det är inte konstigt att han känner sig korsfäst på ett gult kors mot en mörkblå fond. Att lyssna på Johansson är som att lyssna på skrönor och historieberättande på en bättre fest eller befinna sig i ett evighetslångt samtal med en själsfrände. Publiken är överlycklig, på gränsen till euforisk och smått revolutionär. Det är inte för inte Johansson har kallats “världen bästa Johansson”.

Sanna Carlstedt

Sanna Carlstedt spelar som tredje och sista artist. Efter ett par låtar får hon sällskap av Johansson och Donatello på scenen. Det är kärlek från första stund när Sanna spelar. Sanna älskar scenen, publiken och sin gitarr. Publiken älskar Sanna tillbaka, hennes personlighet och det hon gör på scenen. Historien om fattighjonet Jon lockar till allsång. Publiken garvar åt hennes dråpliga historier, som den om åldringen som ville ha en herdesstund med henne på Visfestivalen i Västervik för några år sedan och lider med henne i hennes kärlekssorger (han var från Linköping och han var ett “pissarsle”). Publiken uppvisar en total samstämmighet med Sanna när hon börjar antyda att sådant som absolut inte har inträffat, skulle kunna ha hänt i Linköping, som att cykla naken eller röka sådant som man absolut inte ska röka.

Palatsets satsning på livemusik är ny. Jag hoppas jag får chans att se fler minnesvärda spelningar på stället. Scenen är låg och intim. Närheten mellan artister och publik är total. Biljardbord och sport erbjuder en lätt distraktion. Rätt bokningar lockar en kunnig, engagerad och musikintresserad publik. Personalen är grymt trevlig. Student- och tjänstemannastaden Linköping behöver en uppkäftig live-scen. Palatset behövs.

Paisley