Skäms & Sator
     
Rockfest på Stadshotellet i Kristinehamn den 22 september 2012.

Så var det åter dags att lysa upp den mörka och regniga Värmlandshösten.
Efter en vecka vacker ljussättning av utvalda byggnader i Kristinehamn skulle årets kulturfestival återigen avslutas med en knall i form av ännu en rockfest på Stadshotellet.

Det är den eminenta musikföreningen Vibrato som matchar och nästan överträffar förra årets spelning med SST och Asta Kask. I år kom nämligen det legendariska och i vissa kretsar världsberömda kristinehamnsbandet Skäms samt rock'n'rollhjältarna Sator.

I år lyckades jag faktiskt slita mig från förfesten i tid och var en av de första in på stadshotellet. I rockbaren stod DJ-Urrke och langade plattor, idel punkgodis flödade ut i lokalen och det krävdes stor viljeansträngning för att gå genom lobbyn och in till scenen där kvällens första akt slog an.

Först ut var de unga lokalbandet Dekadenta gossar. Kompetent poppig rock med rikliga punkinslag. Det här kan mycket väl bli någonting riktigt bra med tiden. 

När grabbarna gått av scenen fylldes snart hela hotellet av en förväntansfull stämning.
Det här var nämligen Skäms första spelning på ett antal år, och tyvärr även den absolut sista enlig dem själva. ( men vi hoppas alla att det inte blir så).Skäms är (i allafall för kristinehamnare mellan fyrtio och femtio) världen absolut bästa och störta punkband, och i stort sett alla har nånstans något gammalt kasettband med deras låtar i nån låda nånstans.

Skäms - Foto: Jan Linda Lindström

Jublet när gubbarna klev upp på scenen var öronbedövande och trängseln framför scenen uppnådde nästan `78-proportioner. Den långa bortavaron hade nog gjort sitt till och passionen, glöden och glädjen gick nästan att ta på. Kanske var det ringrostighet, nervositiet, rusdrycker eller mer troligt en kombination av samtliga faktorer som gjorde att det svajade till en smula i vissa låtar. Men det kändes bara helt rätt och stärkte känslan av en helt unik kväll.

Alla deras bästa låtar radades upp och när deras flaggskepp Södertull räknades in med sitt typiska "ein,zwei,drei,vier" formligen kokade lokalen. Jag har aldrig under alla mina år på statt känt att golvet gungat under fötterna (eller...jo, förvisso, men då av helt andra orsaker) men nu stod hela jävla hotellet och skakade i takt till musiken. Publiken var helt vild!

När deras spelning sedan avslutades (alldeles för tidigt enligt mig och många med mig) infann sig en vemodighet och en känsla av att man varit med om nåt särskilt, och man frågade sig om det verkligen var sista gången.

Jag lyfter på min slitna keps och säger ett stort tack för alla åren och alla låtar!

En liten paus innan nästa akt var perfekt, och man hann både fylla på sitt ölglas och försöka trängas runt i det knökfulla hotellet. Och så många glada goa människor man mötte! Kunder, gamla arbetskamrater, barndomsvänner och allsköns löst folk. 

Sedan var det dags för rock'n'rollmaskinen Sator att äntra scenen. Redan från första tonen kände och såg man att killarna var på ett strålande spelhumör. Det för kvällen helt perfekta ljudet framhäver verkligen bandets skicklighet och rutin. Det märks att det finns många år under västen utan att det för den sakens skull blir slentrian över musiken. Det låter bara vansinnigt bra!

Sator - Foto: Jörgen Pettersson

Det såg även ut som om Sator trivdes med kristinehamnarna, och Heikki Kiviaho på basen hade publiken helt i sin hand med sin sköna rock'nrollstil. En bra blandning av äldre och nyare låtar toppades med publikfavoriten I wanna go home och den sköna Gasolincovern This is my life.

Men även en sån här fin kväll måste tyvärr ta slut, och framåt småtimmarna slogs det sista ackordet an, och det var dags att ramla hemåt i spöregnet.

De här två årens spelningar som Vibrato har ordnat har verkligen blivit en megasucce i annars så svårflirtade Kristinehamn, och uppslutningen av alla utflygna lokalbor är nästan större än på juldagsfesten.

En sån här fin kväll lever man på hela långa hösten, och man funderar lite smått på hur Vibrato skall kunna toppa det här nästa år, men den som väntar på nåt gott.....

Andersson