Lucas Stark & Joe Hill på Forsviks bruk
     
Forsviks bruk 6 augusti 2012.

Forsvik hukar i regnet. I brist på kunder slår glasskiosken igen innan stängningsdags. Göta Kanal är smal som ett dike här vid Vättern. Klaffbron fälls upp och stoppar biltrafiken när en en ensam dansk motorseglare ska slussas. Båten har två master och mörkblått skrov. Den röda bottenfärgen är nött längs vattenlinjen. Tre besättningsmedlemmar klädda i shorts och styva regnjackor rör sig med sömngångaraktig säkerhet genom slussningen. Slussen töms långsamt som en utandning. Kvinnan i styrhytten öppnar en fönsterruta och fotograferar slussvaktarkuren. Forsvik - Göta Kanals högst belägna punkt. 

Tillsammans med Motala räknas Forsvik som den svenska industrins födelseplats. Slussen är från 1813. Klaffbron Sveriges äldsta som fortfarande är i bruk. Forsviks bruk är numera ett industrimuseum som visar en levande bruksmiljö. En replika av Sveriges första ångfartyg, hjulångaren Eric Nordewall II från 1837 har byggts på bruket. Miljön på bruket är maskulin, tilldragande, utan att vara insmickrande. Ingenjörskonst möter hantverksskicklighet. Mellan byggnaderna ligger rostiga skeppsskrov och brädstabbar. 

Under sommaren hålls en rad konserter och teaterföreställningar på Forsviks bruk. Det gamla gjuteriet har gjorts om till teaterlokal. Efter entrén kommer besökarna in i gjuterihallen som tjänstgör som bar och servering. Bardisken skyddas av en baldakin av tyg. Grovt tillyxade långbord och bänkar står utspridda på det ojämna golvet, där hällar av cement sticker upp ur gruset. En sittgrupp med udda stoppade möbler i lejongult och gammelrosa står närmast baren. Belysningen är sparsam. På en orange kranarm har ett par arbetslampor som sprider konformade ljuskäglor placerats. Några fotogenlampor med opaka glaskupor och mässingstommar hänger över bardisken. Mitt i taket glittrar en teatralisk kristallkrona. Fönstren i lokalen har täckts med svart plast. Bara det runda fönstret högst upp på gavelspetsen har lämnats bart. Skyfallet slår mot taket. Inomhusfukten är fuktig, men inte rå. Det luktar olja, metall och fuktig jord. I ett grönmålat skåp av brädor har några föremål med kvinnlig anknytning placerats. En bok om hemsömnad, en locktång som värms i vedspisen, en kaffeservis på en broderad duk...Själva teaterlokalen döljs bakom tunna draperier. Scenen därinne är låg, en decimeter hög och omgiven av mjuka bänkar i hästskoform. Trägolvet under bänkarna luktar rent av såpa. Lucas Stark med orkesters konsert med Joe Hills sånger bygger på Lucas CD från 2010, Strejk i paradiset - Lucas Stark sjunger Joe Hill.

Joe Hill föddes i Gävle som Joel Emanuel Hägglund 1879. 1902 emigrerade han tillsammans med sin bror Paul till USA. USA erbjöd religionsfrihet och viss rösträtt, en frihet som inte fanns i dåtidens Sverige och lockade med förhoppningen att det var möjligt för en arbetande man att få en anständig lön. Joel Emanuel Hägglund ändrade sitt namn till Joe Hill. USA visade sig inte vara det Joe drömt om. Arbetskraften utnyttjades hänsynslöst. Sk ”jobbhajar” sålde tillfälliga arbeten som inte fanns. Säkerhetsanordningarna i gruvor och fabriker var obefintliga. 3/4 av industriarbetarna tjänande så lite att de inte kunde försörja en familj. Arbetslösheten var hög. Barnarbete var vanligt. Arbetstiden i många fall 60 timmar per vecka. 
Joe luffade omkring på den amerikanska kontinenten på jakt efter jobb. Han kom i kontakt med den radikala fackföreningsrörelsen IWW, Industrial Workers of the World, engagerade sig i organisationen och började skriva sånger. Han beskrev den fackliga kampen och hämtade inspiration från de kringvandrande arbetarnas vardagsjargong. En del sånger skrevs direkt för vissa strejker. Det påstås att Joe Hill skrev så många som 300 sånger, men att bara ett fåtal har undertecknats med hans namn. I bookleten till Lucas Starks CD sammanfattas Joe Hills liv med serieteckningar skickligt utförda av Anders Kätting, teckningar som visar precis hur det var. 

Bruksmiljön i Forsvik erbjuder en perfekt inramning för Joe Hills sånger. Det var i sådana här miljöer de först sjöngs. Sångerna spreds från man till man. De trycktes upp på kort av samma storlek som spelkort som var lätta att gömma undan. En del av Joes sånger trycktes i IWW:s sångbok, Little Red Songbook. Flera av hans sånger bygger på populära melodier. It´s a long way to Tipperary har fått ny text av Joe Hill och blivit It´s a long way down to the soapline, Det är lång väg ner till soppkön. Närmare Gud till dig, blir i Joe Hills version Närmare jobb till dig. Joe Hill lär ha varit ett musikaliskt underbarn, som efter 10 minuter kunde spela vilket instrument som helst. 

Lucas Stark drar parelleller mellan Dan Andersson och Joe Hill. Dan föddes 1888 och nio år yngre än Joe. Båda växte upp under relativt fattiga förhållanden i Sverige och emigerade till USA 1902. Dan återvände tillbaka till Sverige. Joe stannade kvar. Kanske möttes de i New York. Tanken svindlar. Lucas visar en mer politisk Dan Andersson än vad vi är vana att möta och framför en tonsatt Dan Andersson-dikt Krig och läser en text ur hans okända bok Lördagsbetraktelser. Antimilitärism, galghumor och kritik mot överheten är drag som återfinns hos både Dan Andersson och Joe Hill. 

Lucas Stark är uppvuxen i närheten av Hälleforsnäs bruk. När bruket skulle fylla 350 år fick han i uppdrag att skriva en sång till brukets jubileum. Från början var den 28 minuter lång, en hel roman. Han kortade ner den till en tredjedel och beskrev bruket under 1950- och 1960-talen, arbetskraftsinvandringen från Jugoslavien, bandylaget, stoltheten i att bli vuxen och jobba tillsammans med män som man bara hört talas om som barn, glädjen i att hitta någon att bli förälskad i.
-Den gick rakt in, säger en kvinna i publiken när sången är slut. Det var precis så det var. 
Hon är märkbart rörd och tagen. 

Joe Hills sånger var inte okontroversiella inom IWW. Det fanns företrädare inom organisationen som ansåg att sångerna var onödiga och att det var bättre att satsa på folkbildning och samhällskritisk debatt istället. Joe såg sångernas storhet och värde. En sång blir hågkommen, en pamflett glömd. Sångernas budskap är enkelt att ta till sig, även för den som inte är särskilt duktig på engelska. Många immigranter talade bristfällig engelska och hade kort skolutbildning, melodierna kände de igen sedan tidigare och de nya orden var lätta att lära. 

IWW:s verksamhet sågs inte med blida ögon av arbetsgivare och politiker. Strejker och demonstrationer för bättre livsvillkor slogs ofta ner brutalt ner av polis och militär. Joe Hill arresterades i Salt Lake City, Utah, i januari 1914. Han var skottskadad och anklagades för mordet på en specerihandlare och dennes son. Själv påstod han att han blivit skjuten i bråk om en kvinna. Han ville aldrig yppa hennes namn. Efter en farsartad rättegång dömdes Joe Hill till döden. Trots omfattande protester arkebuserades han i november 1915. När Lucas Stark läser upp Joes Hills testamente som Joe skrev kvällen innan avrättningen, går ett upprört sus genom publiken. 

Mitt testamente blir helt kort
ty där finns inget att ge bort
Det är ej stort att orda om
Bort går jag naken som jag kom
Så sprid min kropp som aska
för en lekfull vindil när jag dör
och låt den falla ner som regn
på någon jordisk blomsteräng

Kanhända att en blomma då
som slokar nytt liv kunde få
Så vill jag ha det. Lycka till
ni alla människor
Joe Hill

Joe Hills sånger berör fortfarande starkt 100 år efter de skrevs. De livsvillkor han beskriver är vanligt förekommande i en stor del av världen. I västvärlden hårdnar samhällsklimatet allt mer. I sången Slavinnan berättar Joe Hill om den fattiga tvätterskan som luras in i prostitution. Butiksbiträdet i Om kvinnofrågan förväntas skaffa en älskare som kan försörja henne. För den gamle arbetaren som fått sparken ”då han ej jobbar som förr” återstår bara svält och misär. Trots det är han trotsig och stolt och manar till kamp. Joe Hills sånger erbjuder alternativ till den hårda verkligheten. Humorn inbjuder till skratt och gemenskap. Sluter sig arbetarna samman i IWW finns möjlighet till förändring i form av t ex högre löner och förbättrad arbetsmiljö. Andra sånger som Joe Hill skrivit, som Mr Block och Casey Jones, handlar om den värste arbetaren av dem alla, den lydige arbetaren, som tillmötesgår arbetsgivarens alla krav. Casey Jones kör sitt fallfärdiga och illa underhållna lokomotiv rakt mot döden, men är inte välkommen till himlen. Mr Block är häpnadsväckande korkad. Den gripande texten till Rebellflickan, The rebel girl är lika mycket en kärlekssång till en vacker och karismatisk kvinna med ett brinnande engagemang för rättvisa, IWW-agitatorn Elizabeth Gurley Flynn, som en hyllning till IWW och fackföreningsrörelsen och kvinnor som följer Gurley Flynns exempel. Luffarnas och de arbetslösas tuffa livsvillkor skildras i bla Halleluja, gå och driv, Luffaren och Prästen och slaven (som i den engelska originalversionen innehåller de välbekanta orden ”you got pie in heaven when you die”).

-I Sverige har Joe Hill ofta framförts av en trubadur med gitarr på magen, berättar Lucas för mig efter spelningen. Fred Åkerström och Finn Zetterholm har t ex gjort Joe Hill-tolkningar.Tillsammmans med mina musiker har vi försökt göra vår grej och inrama texterna och musiken i arrangemang som vi gillar och som kanske påminner om originallåtarna Joe Hill lånade. Jag kände att musiken var för bra för att inte krydda lite. Texterna är ju så klart väldigt viktiga, men om musiken inte svänger tycker jag det blir ganska tråkigt ibland. 

Paisley