Jack Vreeswijk - innerligt på Ekenäs slott
     
Ekenäs slott 4 juli 2012.

Ekenäs slott kallas sagoslott. Det ser ut som det drömts i en saga. De vita slottsmurarna med sina tinnar och torn har intagit en kulle som höjer sig över det välmående landskapet, där den bördiga åkermarken famnar skogsdungarna. De närliggande städerna Norrköping, Linköping och Söderköping är nära, men ändå långt borta. Jack Vreeswijk spelar på borggården. Besökarna kommer dit via vindbryggan och en djup, välvd port i slottsmuren. Slottet kisar mot besökarna. Dess fönster är sorgfälligt täckta av fördragna gardiner. Bakom scenen sluttar marken brant ner mot den omgivande dalen. Nära slottet växer några fruktträd. Deras kronor slutar i höjd med scengolvet. Landskapet böljar och skiftar i gult och grönt. Höet har nyss blivit slaget. Himlen välver sig över Ekenäs slott och söker sig nära. Kvällen är sällsynt solig och varm. Den kunniga och inkännande publiken har slagit upp sina campingstolar på den krattade grusplanen framför slottet eller har picnic på gräsmattorna runt de gamla ekonomibyggnaderna. 

Love Tholin och Jack Vreeswijk

Jack Vreeswijk spelar tillsammans med gitarristen Love ”en jäkel på gitarr" Tholin. En konstellation där ett plus ett blir betydligt mer än två. De känner varandra väl, både musikaliskt och som vänner. Samspelet mellan dem är varmt och innerligt. Jack spelar det han själv kallar ”sånger av en gammal släkting”, dvs Cornelis Vreeswijk. Med tiden har Cornelis sånger  blivit hans egna. Han förvaltar dem varsamt och tillför det som är hans eget, minnena av pappan och Jacks egna erfarenheter. 

Blueslåtarna, Lasse Liten Blues och Ungkarlsblues, framförs med smittande entusiasm. Kärlekssångerna bl a Rosenblad och Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind framförs så ömsint att de ger åhörarna gåshud. Everts Taubes Sjuttonde balladen är en svidande uppgörelse med etablissemanget, de som snyltar eller pratar bakom ryggen. Jack har gjort den till sin egen och framför den med uppriktig skärpa. I början av sin karriär avråddes Jack från att framföra Somliga går med trasiga skor. En rådgivare hävdade att det inte var bra för Jacks ”cred” att sjunga den. Nu har han tagit tillbaka den. Publiken är med honom och ger honom sången. Den blir en gåva från publiken till Jack. 

En del av sångerna från Jacks nya skiva Wichita har han spelat live en tid. Hit hör bl a den samhällskritiska Vaggvisa och Huvudlösen för Aftonen. Ballad om en lergök samt Laredo är nya för publiken. I Ballad om en lergök rör sig en ung kvinna mellan hopp och förtvivlan i ett krigshärjat vinterlandskap. Texten är så skarp att den skär som rakblad, svider på det sätt som snöstorm och kyla biter i skinnet. Cornelis Vreeswijk översatte Jim Reeves vilda västern-låt ”Streets of Laredo” åt Jailbird Singers 1964 och gav den namnet Laredo. Jack och Loves version påminner om Jailbird Singers tilltalande inspelning. När Jack börjar sjunga om den döende gamblern i Laredo flyger ett sträck med gäss förbi bakom scenen. När den unge cowboyen möter döden i sista versen vänder fåglarna åter och flyger in över publiken. 

Jack och Love har gjort en spelning att minnas och givit en rad ögonblick att bära i hjärtat. Värmen fanns inte bara i luften i sommarkvällen. Den fanns också mellan scenen och publiken, i Jacks och Loves samspel och deras förhållningssätt till Cornelis sånger. Att köpa Jacks CD efteråt och få den signerad känns som en självklarhet, en handling för att bevara minnet av en fantastisk spelning.

Paisley