Eddiestigen bakom träden
     
Recension av Eddie Lövholm Erikssons Jag har lovat för mycket. Igen.

Melodierna böljar behagligt som sommarvinden i lövkronorna eller över rågfälten. Texterna puffar till sugrören under parasollen på balkongen, precis så försiktigt att man blir varse att det finns något där. Eddie använder ordet feg i någon låt, jag vill hellre använda ordet försiktig för att karaktärisera Jag har lovat för mycket. Igen. En försiktighet som är sympatisk och som bieffekt ger utrymme till att själv fylla i som lyssnare. Det finns också en klok eftertänksamhet i texterna som ofta slutar i insiktsfulla slutsatser. Skivan är producerad av Per Alexander Esbjörnsson och en lång rad musiker bidrar, Anna Stadling och Carl Ekerstam är de mest kända.

Stockholm 2010 handlar om uppvaknandet, om att äntligen ta tag i det som legat länge. Otillräcklighet, drömmarna kontra verkligheten. Visionerna som ändras när livet lider och svider är andra associationer jag får. 

I den enkla, men vägskälsviktiga Jag måste ge mig av finns också den här uppbrottslusten. Tristessen triggar uppbrottet och övervinner rädslan. 

När jag hör Millas sång ser jag avstånd. Avstånd som dock inte är för långa. Avstånd mellan olika öden. Avstånd mellan olika svårigheter, mellan mindre svåra olikheter. Men det är nära till insikter. Nära till längtan. Nära till människan. Anna Stadling ger sången balans, och förstärker känslan av att det finns en kommunikation mellan avstånden. Med ett öga kan man se, med två ögon kan man även bedöma avstånd. 

Kom tillbaka är countrykryddad. Den beskriver den försiktige, nästan osynlige. Den som inte vågade, tar istället på sig uppgiften att vara en trygg famn. Densamme trygge konstanten i en värld av variabler.

Om du visste har en lugnare rytm. Markus Erneheds saxofon snyftar och orgeln gråter. En wailande Angelie Ellsén fördjupar och uttrycker nästan desperation. Jag anar förgången tid, skolgårdar från igår, stenlunga i arbetarsverige, ett suddigt foto med Du och Jag, och alla outrätade frågetecken mellan. 

Enfaldens Hotell visar en blottad osäkerhet, men med förtröstan. Tankar som var fega, val som blev fel. Insikterna om detta är en styrka i sig. Det trampas utan fart i eftertänksamhet. Men trampet når till slut mark och får fart, ger hopp. Vacker körsång av Angelie Ellsén igen.

"Där bakom träden finns en stig, 
längs med bäckarna och strömmen."
Det är två rader ur en vers i Enfaldens Hotell. Om träden är sångskrivartraditionen, om bäckarna är inspirationskällorna, om strömmen är nutidens mediabrus, då är den smala, knappt synliga stigen Eddie Lövholm Eriksson. De som lyssnar är stigfinnarna, stigvandrarna. Snart blir stigen vältrampad. Den kommer att bli lättare att hitta, synligare, tydligare, personligare. En ansning av träden, ett hyssjande åt bäcken och ett tydligt "Håll käften!" åt strömmen behövs dock för att stigen ska få Eddie-skylt. Men låt den förbli en stig eller grusväg, vi vill helst slippa motortrafiken här. Eddies stig ska vara en plats för eftertanke, sökande efter formuleringar, kloka modiga självinsikter och ahaupplevelser. Allt medan de mjuka melodierna rör sig i lövkronorna.

Mats Klasson

(Publiceras även på Musicstage)

Jag har lovat för mycket. Igen. finns på Spotify.