Ebba Forsberg, sval och glödande
     
Dunkers kulturhus, Helsingborg den 31 mars 2012.

Ebba Forsbergs konsert på Dunkers kulturhus i Helsingborg var på temat "På väg mot ljuset", inte motljuset. Kanske inspirerat av vårljuset.

Det blev en sistamarsmarsch på intensivt glödande värmebädd. En glöd som dessutom flammade upp ibland. Att Ebba Forsberg ser så sval ut och ändå utstrålar en intensiv och ihållande glöd när hon sjunger, är på gränsen till vilseledande, eller möjligen resultatet av illusionistisk magi. Hon är en skarp profil med mycket mjukt sjung. 

Den ihållande glöden under hela konserten är förstås även de fyra bandmedlemmarnas förtjänst. Mats Schubert, från Bo Kaspers Orkester, på klaviatur, som enligt Ebba spelat Arvo Pärt-musik , utan noter. Andreas Dahlbäck på trummor, skicklig med pinnarna och med glimten i ögat. Rikard Lidhamn, basisten i bl a Oh Laura. Gitarristen Anders Pettersson, som var med och skrev Blue day, och som nu hoppat in i bandet istället för Ola Gustavsson som varit med tidigare på turnén.

Ebba Forsberg

Ebba Forsberg använder också kroppspråket i sitt framförande. Tror detta är en del av förklaringen till att jag uppfattar henne som bättre live än på skiva. Med yviga handgester tecknar hon känsla och ritar innerlighet. Särskilt den ofta återkommande, lite karikerade, hjärtslagsgesten tog jag till mitt hjärta. 

Tre Cohentolkningar, med svenska texter av Mikael Wiehe, fick vi också denna lördagskväll. Ett äkta dansande och kyssande par bredvid scenen illustrerade Dansa mej till kärleken (Dance me to the end of love). Kärlekens systrar (Sisters of mercy) och Här är det (Here it is) framfördes också. 

Ebba Forsberg sparkade av sig basskorna och tog av sig trumstrumporna och gick bildligt nästan barfota på Folded into the grass, bara kompad av klaviatur och gitarr. Det var en av uppflammningarna, i det gröna.

Vi fick också höra Ebbas specialskrivna musik till Björn Runges senaste film. Tydligt uppskattat av publiken.

Ebba hyllade hängivenheten. Sade sig beundra personer som vågar ge allt för det de tror på och drömmer om. Hon berättade också om en berörande öppen, ofärdig, spontan och personlig Linda Ronstadt från 70-talet som hon nyligen sett på video och som gjort starkt intryck.

När glöden var på väg att falna till slut, applåderades Ebba och bandet in och bjöd på Dylantolkningen För att jag älskar dig (To make you feel my love) som extranummer, med trummis och gitarrist som körröster.

Jag fick inga hårband, men jag fick värmande glöd, jag fick fyra skickliga musiker, jag fick min beställda tiominuterspaus, jag fick hjärtslagen på teckenspråk. Jag fick se en skarp profil och höra mjukt sjung.

Mats Klasson