Dan Hylander och Janne Bark
     
Museigården, Eksjö 12 juli 2011.


Dan Hylander, 1980-talets kärleksfulle och innerlige skildrare av de udda, utstötta och älskande, är tillbaka med ny skiva Den försenade mannen, turné och ny orkester. En del spelningar görs tillsammans med orkestern andra med Dan Hylander och Janne Bark på gitarr. 

Efter att ha arbetat en del med andra artister, bl a Totta Näslund, under 1990-talet har Dan Hylander haft några tysta år. Skaparkraften och kreativiteten, lyssnandet inåt och på andra kom tillbaka, hittades i Riberalta ("där jag sitter vid min fläkt och skriver besjälad av det stilla livet") i Bolivas djungel.

Dan verkar trivas på scen, uppriktigt glad över att stå på scen igen. Han smågnabbas vänskapligt med Janne Bark, "artisten spelar alltid rätt, spelar artisten fel så tittar man på basisten". Det skämtsamma för i hemlighet tankarna till hans egna texter, "vad är det som har hänt, har mina ögon tagit fel, har Silver blivit kär". Janne Bark kompletterar med sina egna historier, om sin soloskiva och vad som händer en ung grabb som vill bli gitarrhjälte när denne börjar på musikskolan.

Första set inleds ”lite förmätet” med en översatt Elvis-låt alltid inom mig. Det är en kärleksfull text mellan ”vargtimme och gryning”. Totta Näslund har gjort den tillsammans med Josefin Nilsson. Dan framför den med känsla och empati. Historien blir hans egen, ”att se någon i larmet på en krog” för att sedan ”att skälva av förväntan”.

Trots att En clown i mina kläder har blivit en av Tottas mest kända sånger så är den lika mycket Dan Hylanders som Tottas. Den handlar om manlig ofullkomlighet, "den siste hem från krogen", livslögner och en man som blivit lämnad av sin kvinna.

Dan Hylander

Dan liknar sitt textförfattande vid filmskapande. Texten ses i bilder. En bra låt är ofta som en film, antingen rakt berättad, ibland mer impressionistisk eller surrealistiskt. Det bildmässiga berättandet märks tydligt i en del av hans äldre texter, från 1980-talet, t ex Ragnar och Maria och Från en till en annan. Till sin uppbyggnad påminner de bildrika och berättande sångtexterna om en noveller skrivna med sk ”isbergsteknik”, den berättarteknik som bl a används av Hemingway och Daniel Woodrell Winter's bone - En helvetes vinter. Författaren visar endast en liten del, antyder känslor och händelseförlopp. Det mesta ligger dolt under ytan, anas och antyds. Vänta på att dö, Dan Hylanders översättning av en sång av amerikanske artisten Townes van Zandt, är uppbyggd på samma sätt. Berättarjaget, en fattig amerikansk kille, tror att han "sprungit ändå sen han kunde gå". Han träffar en tjej som han tror är hans själsfrände. De rånar en närbutik tillsammans och han döms till tre års fängelse. Han börjar med droger och ”väntar på att dö”

Manuel är en annan av de sånger Totta Näslund gjort. 
"Egentligen heter Manuel Åke, men det är så svårt att rimma på", skämtar Dan. 
"Manuel står framför spegeln på sin sista kväll i livet, en vuxen man som känner sig som tonåring igen. Han tänker att det är kärleken som gör människan god. Sensommarkvällen är som kulört karusell och han är mer än väl försenad för en kvinnas tålamod." Ett gäng killar kommer fram och tigger cigaretter och Manuel faller offer för det meningslösa, oprovocerade våldet. 

Under andra set används förinspelade bakgrunder. En del av intimiten mellan scen och publik försvinner, men Dan Hylander verkar sakna sin orkester, soundet och vad de kan göra tillsammans. 

Farväl till Katalonien inleder. Det är amerikana på skånska, tågluffarnas generationsroman komprimerad till en sångtext. Raderna för alla, "På vägarna till Lissabon grät jag tyst ditt namn", kompetteras med något ännu mörkare än olycklig kärlek, "dina demoner var verkliga, mina delirium", ord från någon som förefaller veta. 

Andra set blir ett pärlband av tidlös poesi, vishet och andlighet, känslan att bli ett med något större, vare sig det handlar om svart kaffe eller skuggor i skymningen. 

Det är aldrig för sent att bli ung
eller
förr var det värre än nu

Paisley