Lisa med lisdomsorden
     
En hyllning till Lisa Ekdahl på hennes 40-årsdag.


Hon öppnade upp mitt fönster, mitt musikfönster. 
Efter att under sent 70-tal och hela 80-talet ha lyssnat på alltmer tung och experimentell musik, tog jag en lång tyst paus. Ett helt 90-tal utan aktivt musiklyssnande byggde sakta upp en hunger hos mig. Jag började med att tjuvkäka folk- och världsmusik ur ett rikt skafferi. Sen fick jag hösten 2003 syn på den lilla lätta blonda vemveterskan. Hon hade gett ut en samlingsskiva. 

-Jag ska ge henne en chans. Det finns kanske mer än en låt, vem vet? minns jag att jag resonerade. Den lilla lätta blonda visade sig ha tyngd, djup, bredd, känsla, intensitet och visdom. 

Alla tidigare lisaskivor köptes. Det till synes ytliga, som tvärtom visade sig djupt, måste förstås djupdykas.

Debutalbumet genomblåses av en självklarhet och lätthet. Med hjälp av flöjter och saxofoner flyger det som en fågel. Men allvaret och det seriösa finns där som en grundkänsla. I tveksamhetens tid. Vilken dallrande intensitet! Man kan lägga fingertopparna mot och man känner. Lisas visdomsord, lisdomsorden hittar man främst i Det är en nåd

Det andra albumet Med kroppen mot jorden innehåller både djävlar och änglar. Det är både mörkt och ljust. Rösten har mognat och mörknat. Är behaglig att lyssna på. Det långa a:et i ”ha” och ”kvar” i Himlen och jag är som en brännare under luftballongen. Man lyfter helt enkelt, och man känner sköna rysningar längs ryggen. Lisdomsorden här lyser starkast i Att älska är större. Det hon säger där är egentligen inte så konstigt, men man drabbas ändå av en ”javisst ja”-känsla och en stark intensitet.

Bortom det blå cyklar två lyckliga dårar, sakta, sakta, i cirklar. Det mesta andas tillfredsställelse, men hyenorna och gamarna oroar. Särskilt som du inte var där för mig.

Våren 2004 såg jag att Lisa medverkade på en DVD med en för mig relativt okänd rockande östgöte. Köpte förstås denna DVD och på så sätt öppnade Lisa dörren till den winnerbäckska musiken och hans fans. Hösten samma år halkade jag av en slump in på Winnerbäcksiten Dunkla Rum där jag omtumlande hastigt snart blev en av de ansvariga och sen även fick min egen spalt att skriva i. Det var den hösten Winnerbäck släppte Vatten under broarna och producerade Lisas album Olyckssyster. Den skiva som jag fortfarande tycker är Lisas bästa. Dels för att den berör mig så starkt, dels för att den påminner mig om denna höst då en helt ny värld av musik och vänner öppnade sig för mig. Denna skiva som på omslaget har den där mörkblå himlen som övergår i ljusblått innan den blir alldeles röd mot horisonten. En sådan himmel som jag sedan dess alltid kallar lisahimmel.

Jag liksom snubblade efter vägen rätt in i en musikmiljö som gav mig lust att lyssna på ännu fler artister. Det breddade min musiksmak. De band som band mig fanns inte längre. Kände mig ibland som en främmande fågel, men eftersom musiken var så begärlig blev även den stora ensamheten uthärdlig. Olyckssystern Lisa förtjänade hela himlen där hon satt med gitarren i knät på sin tron. Den långa slutlåten på över sju minuter kunde jag lyssna på om och om igen. Den kändes så naken och nära. Låtens långsamma acceleration med ett långt elorgeloutro som klimax på slutet, bidrog också till att man drogs med av den.

Det vackra vraket bar på pärlor av glaschhh som kan gå i kraschhh. Men det var bara en motig dag. Jag säger att även jag känt precis så där ibland. Någon som ljög under korsförhöret, tårar som trillade ljudlösa och salta. Du var den som torkade tårarna, hos dem vars hjärtan var rispade. Du var det ljus som lyser upp ansiktena, den korta tid vi har. Kan någon själ begripa att man kan vara ”nästan glad”, när man sitter uppe i trädet, då stegarna rests mot lyckliga slut? I badet andas du ut och mediterar. Jag påstår att du är klok.

Live har jag kommit dig närmare och närmare. Den 16 juli 2004 på Tivoli i Köpenhamn var du en liten figur på scenen långt bort. Sen har jag kommit närmare och du har växt. I Kalmar inomhus med höstrusk utanför, i ett regnigt Göteborg, på Vega i Köpenhamn där jag mindes Johan Perssons långa vackra pianointro till Ljug för mig älskling, på The Tivoli i Helsingborg och Babel i Malmö. De två senaste gångerna har jag stått vid dina fötter. Senast kändes det nästan som att vara i ett vardagsrum eftersom du satt på en stol och sjöng för oss, inom räckhåll. 

Du hör numera ovationer på danska, norska, engelska, spanska, på olympisk franska, på portugisiska. Hoppas du på din världsresa åter hittar hem till de svenska orden, till språket du behandlar så mjukt och uttrycksfullt. Nästa dag kanske?

I give you that slow knowing smile, because I don’t mind you singing in english. Don’t stop, sing! When the world keeps turning, sing! I’m not a beautiful boy, but I’ll be around, waiting for your next album på svenska. Nästa dag kanske?

I slutet av ditt debutalbum finns en kort obetitlad låt, med ett råd.
”Du är så fin, ja förändra dig aldrig. Du är allt det fina, så fördjupa dig alltid. För om du gör så, då ska du finna ro. Ja, följ detta råd, så ska du finna ro och lisa.”

Jag har funnit Lisa, jag har funnit fördjupningen, jag har funnit mycket musik utanför det öppnade fönstret, jag har funnit många vänner. Ron kommer säkert själv lunkande mot mig med tiden. Tack Lisa för råd och öppnade fönster och dörrar! 

Grattis Lisa på din stora dag! Du är kanske fortfarande liten, lätt och blond, men du har en stor röst, tunga lisdomsord och en mörk, varm intensitet. 

Mats Klasson