Mycket mer än musik
     
Recension av Joan Baez konsert i Malmö konserthus den 16 april 2011.

Joan Baez är inte bara musik. Joan Baez är nutidshistoria, politik, tro, hopp, mod, styrka, medkänsla och kärlek. Håret har ljusnat, rösten har mörknat. I vit blus, blå jeans och en ljusblå lång halsduk promenerar hon nästan omärkligt in på scen. Det är en mer downtoearth-Joan idag än den svävande, vibrerande Baez som vi minns från 60- och 70-talen. Men jag är övertygad om att känslan och engagemanget är lika starkt hos henne nu som då, möjligen med mer jordnära förhoppningar om förbättringar i världen.



Hon är 70 år fyllda. Det är över 50 år sen hennes första skiva släpptes. I Malmö konserthus framför hon låtar från den, från sitt senaste album och mycket däremellan. Hon inleder med sin egen klassiker Diamonds and rust. Fortsätter med Dylans Farewell Angelina. Sen blandar hon omväxlande mellan andras, traditionellt och eget. 

Silver dagger, första spåret på första albumet, Suzanne (Cohen), The long black veil (Cash), House of the rising sun, Day after tomorrow (Tom Waits/Kathleen Brennan), Scarlet tide (Elvis Costello/T-bone Burnett) och Love is just e four-letter word (Dylan) är några av de sånger vi får höra. Steve Earle-låtarna God is god och Jerusalem delar hon också med sig av.

Den sång många av oss väntat på, sången om mannen från Gävle som inte kan dö, kunde hon ju inte låta bli att framföra. En liten del av hans aska ligger inmurad i en mur i Ljusgården vid Folkets hus i Landskrona. I dreamed I saw Joe Hill last night blev ju en klassiker när Joan Baez sjöng den vid Woodstockfestivalen 1969.

Joan Baez har ett band med sig också. Bandet består på denna turné endast av Dirk Powell, en multiinstrumentalist som alternerar obehindrat mellan olika instrument. Baez har karaktäriserat honom med de smickrande orden ”God gave this one an overdose of talent.” Själv spelar hon gitarr med sitt typiska fingerspelsätt. Det där spelsättet som Bob Dylan försökte lära sig på sin gitarr, men inte lyckades med, enligt honom själv.

Baez berättar om styrkan hos sin mor, 98 år, som slog i huvudet i badkaret, hamnade i koma, vaknade igen tack vare att någon frestade henne med choklad under näsborrarna. Efter uppvaknandet mådde hon bättre än någonsin. 

Joan Baez var verkligen med när det hände. Hon var med i medborgarrättsmarschen till Washington 1963 då Martin Luther King höll sitt berömda tal, hon befann sig i Hanoi julen 1972 då USA öste bomber över staden, hon var en av de mest drivande i att försöka övertala inkallade amerikaner att vägra bli soldater i vietnamkriget, hon var i Sarajevo när det hettade till där på 1990-talet. 

I slutet av kvällen blir det två inapplåderingar. Först får vi höra John Lennons Imagine och Robbie Robertsons The night they drove old Dixie down. På Donna, donna, en traditionell jiddischk sång, bidrar publiken med en stämningsfull allsång i refrängen. En perfekt avslutning på en omväxlande kväll.

Är glad och tacksam för att jag har fått se och höra Joan Baez live, denna legendar som varit en oförtröttlig pacifistisk aktivist i över femtio år, med musiken som verktyg. Texterna är bara en liten del av hennes stora politiska engagemang och förhoppningar, musiken är bara en liten del av hennes mod och medkänsla, sångskickligheten är bara en liten del av hennes styrka och kärlek. Joan Baez är mycket mer än musik.

Mats Klasson

 

Publiceras även på Musicstage.se