De gav oss sin musik
      
En text om tributeband med 1980-tals tema, Ebba Grön, Noice och Gyllene Tider.

Småstadskväll, hemvändarkväll, en kväll där alla går ut, för att känna på varandra, trängas, skrika sönder stämbanden på låtsas, och konstatera, ”vi har blivit gamla". Tre tribute-band, 4 akter med det bästa från tiden runt 1980. 

Uggla forever, Billy, Noice Forever och Ebba Gold kör en helkväll med 1980-talsmusik, för partypubliken runt 20, de som alltid går ut, och för 60-talisterna, som blivit gamla nog att ge 1970- och 1980-talen ett idealiserat, nostalgiskt skimmer. Allt pinsamt bortskavt, minnena lika standardiserade som avlutade skänkar, badrum med bidé, mintgrönt badkar eller en gillestuga med furupanel. En del har sett ursprungsbanden live, andra inte, beroende på födelseår och ev brådmogenhet. Noice splittrades 1982, imploderade på sin egen rockstjärnemyt ("rock´n´ roll och droger"). Ebba Grön gjorde sin sista spelning samma år och Gyllene Tider splittrades 1984. 

Det finns ett sug efter att se banden och höra deras låtar live. Låtarna fungerar fortfarande. Nostalgin gör förstås sitt till. Efterfrågan på att se en Uggla-tribute live är kanske mindre än för de andra banden. Magnus Uggla har synts en del på TV, gjort sina revyer och fortsatt att göra plattor. 

Uggla forever spelar som första band, stämningen är fortfarande lite ljummen. Varning på stan, Astrologen och Pärlor för svin är Uggla-låtar som kan få tjejer att känna sig lite speciella, lite utvalda, vackra, värdefulla, lite bättre än andra, värda ett bättre öde eller en justare kille, åtminstone för stunden. 

Billy kallar sig Sveriges näst bästa Gyllene Tider. De har tagit sitt namn efter en Gyllene Tider-låt, sorgligare än de vanliga trallvänliga och lätt antydande , ”tänk att få sätta på flickorna på TV 2” och ”ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly”

Månaderna gick och våren kom
och Billy var lika borta som snön
men en dag i juni 77 kom ett vykort postat i Köln
Och Billy hade skrivit söndrigt som fan
Han hade precis börjat prova heroin
Och han skrev att hans liv var en väska
man sparkar på, kastar iväg och slänger hit och dit
och man öppnar den och fyller
med pulver och skit åååh Billy,
vad fan har hänt? Och han skrev:
Gosse, fattar du vad det handlar om?

Marcus Öhrn som frontar Noice forever, har tidvis frontat delar av det återförenade ursprungsbandet Noice. Micke Syd, Gyllene Tiders trummis, gör en del spelningar med Billy. Skarpare än så är inte gränsen mellan tribute och originalband. 

Textmässigt befinner sig Noice realistiska tonårspop någonstans mellan Magnus Uggla och Ebba Grön. Ilskan, frustrationen och aggressiviteten finns där, mer tillbakahållen och nedtonad hos Noice, än hos det mer aggresiva och samhällskritiska Ebba Grön. Textrader som ”Det är bara en som vet hur du ska leva och det är du”, "bedårande barn av sin tid, hatad av alla för sitt yttres skull”och ”du lever bara en gång och det är nu” påminner om Magnus Uggla, förortsverkligheten om Ebba Grön. Marcus Öhrn frontar, vitsminkad och engagerad. Det känns som äkta Noice som står på scenen och får publiken att känna ”i natt é hela stan vår, bara för en kväll”. 

Ebba Gold gör låtar av Ebba Grön, Imperiet och Thåström. De säger själva att de gör det för att de är inbitna fans och för publikresponsens skull. Ebba Grön var Sveriges första, riktiga rockband. När de kom lät de som något från USA eller England, Ramones, the Clash, Sex Pistols... Band som knappt spelades på radion och vars skivor kunde vara svåra att få tag på, om man inte kunde få blandband från nån som kände nån som hade skivorna. Det var rockmusik nedskalad till rockens grundläggande beståndsdelar kombinerat med samhällskritiska texter och tilltalande melodier, lika möjligt, som omöjligt att uppnå. 

Thåström har kommit att bli en svensk Bob Dylan, gåtfull och otillgänglig, någon som fångar tidsandan med sina texter. Som sanningssägare pressad av publik och kritikers krav på att leverera nya sånger och nya sanningar. Sånger som ska vara identiska med de gamla, trots att det är omöjligt. De skrivna texterna har redan förändrat världen och medvetandet för dem lyssnar, aktivt, tänkande eller bara vet att följa. 

Ebba Grön är ett band som alla har en relation till och sin egen bild av. Alla har en egen bild av Ebba Grön, en uppfattning om dem, på samma sätt som alla har en uppfattning om Cornelis Wreesvijk. På 1980-talet var det mest de som stod till vänster politiskt som lyssnade på Ebba och de som kände att de inte riktigt passade in, som bar ett uppror inom sig, ett ifrågasättande, som kunde ta till sig aggressiviteten och göra den till sin. Nu gillar de Ebba Grön, innerligt eller bara ytligt, för sin egen skull, för texterna, sanningarna, ärligheten eller just för att alla andra gör det. 

Die Mauer och Mental Istid skildrar, allegoriskt, tonårsångest, känslan att vara fånge i sin egen kropp, att inte duga som man är och att tvingas anpassa sig till kamrattryck, samhället och vuxenvärldens krav (folk bits). Kärlek och uppror är fortfarande, 30 år senare, den givna titeln på varenda antologi med ångestfyllda tonårsdikter. Det är musik som gör så ont att den egna smärtan försvinner för en stund.

Staten och kapitalet är från början en progglåt, som Ebba Grön förvandlade, gjorde till sin och fullständigt tog över. Textmässigt bygger den på 1970-talets vänsterkritik mot folkhemsbygget och socialdemokratin. Den intellektuella vänstern upplevde ett svek mot arbetarklassen i socialdemokratins accepterande av kapitalismen. Symbiosen mellan stat och kapital finns kvar, som effektiva textrader, i en annan politisk verklighet, med andra sorteringsmekanismer och ny agitation. ROT- och ROT-bidrag till den någorlunda välbeställda medelklassen har som bekant ersatt höjda bostadsbidrag. 

Ebba Gold inleder med We are only in it for the drugs och publiken är med direkt, trots att 

Det finns inget att göra i den här trista förorten
det finns ingenting här för oss
nä ursäkta jag överdrev litegrann
vi kan ju knarka supa och 

nästan är så långt från en väletablerad småstadspublik 40 +, med jobb och familj ,belåningsbar inkomst och deras snart vuxna ungar man kan komma.


Imperiet sågs inte med blida ögon av publiken i mitten på 1980-talet. Publiken ville ha tillbaka Ebba Grön, gick på konserterna för att få höra Ebba-låtar och gick besvikna därifrån. Men Imperiet ska segra, tralala och de Imperiet-låtar Ebba Gold gör väcker lika mycket jubel och får samma starka publikrespons som Ebba Grön-låtarna, för vem vill inte vara ”president och miljonär”?
”Det finns en sång i varenda själ, 
Passion e nåt vi behöver så väl”. 

Banden bjuder på en helkväll, det är feststämning, svettigt och sönderskrikna stämband. Folk har kul. Banden bjuder på sig själva. Kombinationen av distans och närhet, hämtad ur den självupplevda smärtan, som kan finnas hos dem som jobbar med eget material saknas. Det är show, don´t tell, band som älskar ”sin bästa publik någonsin”, fotar dem från scenen och delar en öl med någon i publiken. Det lyckat, tajt, samspelt, generation berömmelsefabrik står på scen och flirtar med en publik som älskar dem och kanske något som varit, likt en autograf på armen.

Paisley