Gunnar Källström, med känsla
      
En text om Gunnar Källströms texter.

Gunnar Källström är vissångare, poet (han har fått en diktsamling utgiven), underhållare, berättare, lyssnare, människa och medmänniska. Han hittas lite utanför den moderna tiden, sittandes utanför en kåk med eternitfasad, invändigt försedd med rosablommig tapet, av den sort som väljs av kvinnor, som håller reda på både karlar och ungar. Tidlös till både utseende och tanke, simmar trådlöst där ingen täckning finns. Han är lika mycket gäst hos Pär Lagerqvists verklighet, som hos hemma hos Åsa-Nisse i Småland, tar dan som den kommer i Göteborg, där det numera byggs dyra insatslägenheter på de gamla skeppsvarvens mark. Det är bara att ta sig samman och låna mer, bygga drömmar och köpa collievalp. På spårvagnen möter någon kärleken helt oväntat i form av en biljettkontrollant. Någonstans på Södra Vägen går ett åldrat par på gott humör. Han stöter på en medmänniska, Charlie, vid centralen, i vargtimmen, när femman-huset stängt för natten. Han är en sådan sällsynt människa som letar efter poesi och skönhet i varje vrå av världen, som är rädd men ändå står kvar och grubblar långsamt som gamla urskogar. En människa som ständigt lyssnar för att hitta en historia att berätta och kanske en sång att skriva. Han är som någon av de kvinnor han sjunger om, en sådan som kan avstå sin säng, till någon som behöver en bädd. 





Gunnar Källström är en del av visscenen i Göteborg, en av dem som enligt undergroundpoeten Mauritz Tistelö kommer att förvandla Göteborg till ”visornas och poeternas stad". Han har döpt sitt band till Fridens Liljer, efter en hälsningsfras från förr. Ett eget sound har han förstås, ett eget speciellt ”sound of Gunnar”, noterat av Dan Viktor. Django Reinhardt-influerad jazz, tidvis blandat med pålagt knaster från någon gammal stenkaka, blandas med mer finstämd visa för de stunder när det i ådrorna och hjärtat rinner bly och fotogen.

Gunnar Källströms ord befinner sig i gränslandet mellan sångtexter och tonsatt poesi. Hans texter är likt Dan Anderssons och Bob Dylans läsbara, lika mycket som de är värda att lyssna till när de sjungs. All poesi mår inte väl av att tonsättas, den behöver stanna kvar i poetens omtanke, ha förläggarens välvilja, pappret som stöd för orden. En del sångtexter, hur vackra de än må vara, klarar sig inte på egen hand, blir stumma och ensamma när de läses. Gunnars texter har den sällsynta förmågan att vara både och.

Professorn i etik har skola i din kropp, 
till dess du ligger lik, till dess du druckit opp

 

Gunnars texter varierar mellan buskis och djupaste allvar, ärliga som någon gammal svartvit film. De har samma omedelbara tillltal som någon välbekant jazzmelodi. Han rimmar kontoret och snoret och diktar om bondfylleri i Småland, de kalas som människor som arbetar hårt och inte är vana att äta sig riktigt mätta håller. Du milde Jeremias vilket sväng, fullt med mat på borden, smör, ost, fläsk, pinnalåda, sill och kaffe, tårta, konjak, ägglikör och sprit som länsman gjort i ordning och forslat ända hit. Socknens glade präst är med på ett hörn han också. Britta handlar smör, ost och ägg till ett stort kalas på Adelövs marken, en marknad som är så stor att den brer ut sig över nästan halva socknen och är en angelägenhet för mer än hela bygden. Små enkla njutningar förekommer ofta i texterna, kaffe, snus, nakenbad och barfota fötter i daggvått gräs, tre kalla norrlands guld som dras upp ur spat. 

Kärlek och medmänsklighet genomsyrar texterna. De är fyllda av medkänsla för dem som tvingats fly, som fängslats, för att de skrivit fria ord, eller bara begått brottet att finnas till, för dem som är rotlösa, hon sörjde sitt Finland och trivdes aldrig i Småland, de möttes av misstag, sådant händer ibland. Gunnar skriver om att älska ett barn, känner i hjärtat lika mycket som han skriver ner en ballad till kärleken. 

du står där blekgrå invid huset
med en utsläckt cigarett
vi ser varann först här i ljuset
och ditt leende blir snett
ingen av oss orkar fånga
det som fyllde oss igår
en natt är kort, men dagar är långa
om man ser till hur vi mår

Ensamheten finns där också i fraser som påminner om Dan Viktors texter. Dan med Tro försöker hålla huvudet högt, sorgsenheten till trots. Gunnar får hjälp från oväntat håll, det ringer på dörren ett bud med blommor och choklad. Att leverensen är felsänd är inget att bry sig om. Det är ungefär samma sak ett förälskat SMS skickat till fel person och den rastlösa oro förälskelsen föder.

Känner mig infryst, det lyser hos dig
jag för min del har mörker hos mig
grannarna skriker och skojar i natt
grannarna älskar och kysser varann
jag är kvarterets ensamme man

Häftet till CD:n 14 visor på fastande mage är fyllt med teckningar. Några är detaljerade som kopparstick, milda, innehållet av sorg till trots. Andra hastigt nedtecknade, som ett andetag i en kreativ process, tvungna för att hålla handen stadig. En varelse med svans står på ett moln som gråter. Den omgivande texten är överstruken med svart tusch. Endast ordet varför skymtar fortfarande. Felicia finns där, med pärlhalsband och en av sina fåglar, Sandemoses Felicia, Cornelis Vreeswijs Felicia. En kvinna har förlorat sitt ansikte till en spegel. ”Du får inte gå - säg det då”, skrivet på något som ser ut som en målning av Chagall, som fotokopierats i evighet för sin skönhets skull, för sitt budskap om livet, något målat av en vän. 
Gunnar Källström är dömd att alltid va sig själv, av jag och vi, och sanningssägaren Henrik Wallgren, vis av Stig Dagermans ord: snart slocknar rosorna i nattens trädgård
men aldrig slocknar längtan efter ljus.

Paisley