Stina ännu starkare
      
Recension av Stina Berges album Stina

Det börjar överraskande starkt. Det blir ännu starkare.

Förtrollningen är fåordig men större än sina ord. Lyftkranar, broar, stenar, husens tak, tinnar och torn. ”Jag sjunger dig till mig.” Ett rop ut mot stadens stumhet väntar på sitt eko.

På femte våningen är det ensamt, med TV:ns deckare och skräckisar som sällskap. Får både Sonja Åkesson och Kristina Lugn i tankarna när jag lyssnar på Hon ser på mord. Refrängen sammanfattar femtevåningskänslan mycket bra: ”Hellre kramad av gastar, än inte kramad alls.” Mer behöver inte sägas.

Med hög puls och klara ord beskrivs utstigandet ur rädslan, uppstigandet i självsäkerheten i Inte tid att vara rädd. ”Jag måste gå nu. Jag har inte tid att vara rädd.” Att ta vara på sitt liv, genom att vara på sitt eget sätt.



Håll mig handlar om empati, generositet och medmänsklighet gentemot människor som flytt för sina liv. ”Håll mig kvar tills natten tagit slut. Hjälp mig stanna här. Hjälp mig stanna kvar till slut.” 

Jag rullar ut gatorna har en underbar och enkel melodi. Att forma sitt liv efter eget huvud. Att rulla ut bredare gator att gå på, för ”de gamla var så trånga och stumma”. Ännu en bra melodi har Som om, en översiktsbild som är både suddig och skarp. ”Det är hål där stjärnorna fanns.” ”Det är något galet med jorden, mamma.” Jorden snurrar för ryckigt och fort. 

Ut på äventyr, i barndomens cirkusland till Mandalay. Nätterna är kalla, det finns ingen väg tillbaks. Vilse med himlen som tak och fångad av de kulörta lyktornas och människornas magi.

Se upp för avståndet hörs det ur perrongens högtalare. I början rappas det, men snart tar sången och melodin över. På tåget, på luffen, ungdomsluffen. ”Jag sprang rakt ut i världen och jag kom till en perrong.” Interrail över berget. Bortom berget finns DU.

Om nätterna kommer nattångesten, ett fall ner i djupen. Första delen av låten verkar beskriva insomnandet, andra delen, som är helt instrumental, den oroliga och skrämmande drömmen. Låten låter musikaliskt som en blandning mellan Pink Floyd och Nationalteatern, för att placera den någonstans.

Sebastian Aronsson har producerat. Nina Ramsby, Anders F. Rönnblom och Karin Renberg har alla haft ett och annat finger med i några av låtarna och Stina Berge håller allt i handen.

Melodierna är enkla och smeksamma. Kompet är avskalat och precis lagom avvägt så att det inte stör rösten och texten. Positivt att man får en platta där man tydligt hör vad som sjungs, inte alls oväsentligt när texterna står i fokus. Det följde inte med något texthäfte till cd:n, men det behövs heller inte. Enda invändningen – kanske är jag onödigt petig - är att Stinas sång ibland blir för stillastående. Den bör ha mer fart för att inte vingla. Stillastående tappar den luft och balans. Som en cykel. Men för det mesta rullar tvåhjulingen i precis rätt hastighet, över kullriga gator, bakom cirkusvagnen, på perrongen, på grusiga och steniga stinastigar.

Bästa låtar: Förtrollningen, Inte tid att vara rädd, Som om, Mandalay, Se upp för avståndet.

Mats Klasson

(Tidigare publicerad även på Musicstage.se)